Hej, hej.

Ingenting säger god morgon så mycket som när ens morsa ringer tjugo i sju på morgonen och är skitförbannad på en utan att man riktigt förstår varför. Tror att det var något om att hon inte hade sovit något, att det var kallt som fan ute, att jag hade bilen och hon var tvungen att gå till Ersboda och att det kostar henne miljarders miljoner att låna ut den där rosthögen till mig. Förstår henne. Det måste kännas alldeles fantastiskt skönt att få ringa sin yrvakna dotter och skälla tills ungjäveln är helt tömd på energi och vill gömma sig i en garderob resten av dagen. Nu har hon dock ringt och bett om ursäkt, så skit samma.

Jag råkade tydligen ha sönder kupévärmaren i växeln förra veckan när jag ställde den på högkant för att värma Frida (oj, länge sedan jag kallade mitt underliv för det) och den helt plötsligt välte. Sedan dess kommer det bara kalluft ur den, så nu när jag sitter i växeln under lunchen har jag tagit med elementet från min plats och det värmer på så bra att jag, om jag fortfarande är sugen, troligtvis kan äta helstekt kvinnolår till middag.

Hej, hej.

Har lovat Ylva att lägga in klippet nedan. Det är tydligen en tävling, så nu måste ni titta. Lite studenter, lite slick, lite norrländsk vinter. Titta nu!

Hej, hej.

Jag och Ylva fikar ofta på Waynes. Jag äter kycklingtoast och dricker kaffe, hon äter kycklingtoast och dricker snål-vatten. Ett av samtalsämnena som vi ibland behandlar under våra fikasessioner är alla de smeknamn som vi och resten av kompisgänget givit alla de män som kommit och gått i våra liv (= som vi dejtat, legat eller varit tillsammans med).

För så är det – nästan ingen karl som figurerat i våra liv har någonsin kallats för sitt riktiga namn. I stället har de hetat:

Kommunisten
Mr Expressen
Kattkramaren
Kusin Vitamin
Den fattiga juden
HSM (Het Skäggig Man)
HSM 2 (Het Skäggig Man 2)
The Dad
Lastbilschauffören
Den cyklande lastbilschauffören
Elefantmannen
Apmannen
Bilmekanikern
Fransmannen
Frille Svan
Skogshuggar’n
Britten
Britten från i lördags
Alex Schulman
Pontaren Pilatus

Bland annat, alltså.

Hej, hej.

På fredag är det fulfest hos källarspöket, så alltså har det äntligen har blivit dags för mina kollegor (inklusive min chef) på Privatmarknad att se hur jag bor. Eftersom min lägenhet inte direkt lämpar sig för fancy middagsbjudningar så har vi bestämt oss för att ha ett slags sunktema på det här källarslaget, vilket innebär att vi ska dricka oss klappkanon på öl och vin, att det på inköpslistan som ligger på fikabordet bland annat står Bullens pilsnerkorv, chips och dipp och att vi troligtvis även ska ha en slags drinkfiskedamm där jag ska stå bakom ett skynke och blanda fulgroggar åt alla. Britt har dessutom lovat att ha på sig nätbrynja. Eller hur, Britt?

Känner mig enormt stressad just nu, eftersom jag har tidningar sedan flera månader tillbaka som jag måste gå igenom innan jag kan slänga dem, hela städskåpet fullt med ölburkar som måste pantas (skåpdörren buktar ut och går inte att stänga igen på grund av dessa), glödlampor som ska bytas, tv-spel som ska lånas och att lägenheten i övrigt måste storstädas innan jag vågar släppa in kontorsråttorna i mina två rum och kök. Men fan vad kul det ska bli. Jag tror att det blir fantastiskt.

Hej, hej.

"För att med förtroendet bevarat kunnat slå skoningslöst hårt och samtidigt vara skör och utelämnande. Alltid gjort med stilistisk skärpa."

Nu har jag alltså fått läsa juryns motivering, och egentligen ska man ju verka cool och creddig när man vinner saker, men tyvärr så finns det ingenting coolt och creddigt med min person. Jag blir bara sjukt jävla glad och börjar snorgrina, i stället. Och oavsett vad folk tycker om den saken så kommer jag fortsätta vara tokglad, och jag kommer även att leva på det här hur länge som helst. Woopi-fucking-doo!

Hej, hej.

Åkte i vanlig ordning med femmans buss från stan och var inställd på att ta den vanliga vägen från min hållplats, Vallarestigen, och hem till grävlingsgrytet. Det innebär att man genar över en gård, gör ett spänstigt hopp över ett staket utan att panga härligheten och sedan genar över ännu en gård innan man kommit fram till huset där jag bor. När jag kom fram till staketet och skulle kravla mig över det fanns det inte längre där. För det var helt täckt av snö. Överallt snö. Latmasken i mig tänkte dock ’äsch, skit samma’, och slängde sig över i alla fall. Sedan vadade jag hela vägen till min lägenhet iförd kort klänning och strumpbyxor med lössnö hela vägen upp till hyskan. Nu skulle man kunna säga att jag är lite frusen.

Därför ska jag nu värma mig med lite snabbkaffe, gnugga mig mot datorn som stått på hela dagen och krypa ner under täcket. Gu’ se gött.

Hej, hej.

Förträfflig dag idag. Har fått sova bort halva söndagen och håller nu på att kamma ut fågelboet jag har på huvudet så att jag är redo när Ylva kommer hit för att ta mig med på ett äventyr i centrum som innefattar mat och Bolt 3-D (just det, jag fyller alltså sex år den tjugoförsta februari, och ingenting annat).

Igår vann jag VK:s journalistpris i klassen ’Årets tyckare’, och nu är jag så himmelens glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är nog omöjligt för mig att få folk att begripa exakt hur glad jag är, men man skulle kunna säga att mina ben är fulla utav spring, jag har dansat sjutton spexiga danser efter varandra, mitt skeva, kromade flin sträcker sig från öra till öra och det känns som att jag aldrig kommer att bli på dåligt humör igen (fast vänta bara till i morgon ska ni se att jag är samma gamla surkäring igen). Vågen! Raketen!

Hej, hej.

Caroline af Ugglas tjuter och gör konstiga rörelser i Melodifestivalen och jag blir helt varm i hjärtat av att tänka på hur Växelhäxan nu sitter hemma med papper och penna och skriver omdömen om alla artister och är fly förbannad över att af Ugglas är så kass. Ha ha! Växelhäxan rules!

Om ni sitter hemma och kollar på den här skiten så tycker jag att ni ska sluta med det ögonaböj och i stället gå på The Koo-Koo’s releaseparty på Scharinska. De är snygga, coola och duktiga, och hade det inte varit så att jag haft annat för mig så hade jag lätt gått dit.

Hej, hej.

När folk vill avsluta sina abonnemang gör vi så klart allt vi kan för att behålla våra abonnenter, men väldigt ofta så har ju kunderna redan bestämt sig och är därför väldigt svårövertalade. När kunderna då vill säga upp sin prenumeration är tanken att vi ska fråga om det är på grund av någon särskild anledning (vilka till exempel kan vara krångel med utdelningen, att de har dåligt med pengar för tillfället, innehållet, dödsfall med mera), så att vi kanske kan förbättra oss. Vissa inleder sina samtal genom att skrika i luren av vilken anledning de vill säga upp tidningen (till exempel att de hatar någon reporter), men de som inte gör det direkt ska vi alltså fråga, och detta är något som jag har väldigt svårt för. Hör hela tiden mina kollegor fråga vänligt, och att de verkar få vänliga svar tillbaka. De få gånger som jag själv samlat mod och med min väna stämma frågat så har jag fått följande svar: "VARFÖR VILL DU VETA DET?! DET SKA DU SKITA I!!"

Detta hände senast för fem minuter sedan. Kanske inte är så konstigt att jag tycker att det hela är lite besvärande, ändå.

Hej, hej.

Byter av Växelhäxan på lunchen hela den här veckan, så nu sitter jag alltså här igen och har dagen till ära hittat ett nytt sätt att ha kupévärmaren på, som gör att den värmer ännu bättre än tidigare. Nu blåser det liksom rätt upp i härligheten. Problemet är bara att det känns som att skrivbordet ska börja brinna, och vi vet ju alla hur jag reagerar i krissituationer.

Fick inte ta bort tandställningen idag, för den ska tydligen sitta kvar även medan jag opereras och sedan i ett halvår till efteråt. Känns okej. Fick i alla fall snacka med kirurgen idag, och nu är datum för operationen satt till den fjortonde april. Efter det kommer jag med stor sannolikhet se ut som en hammarhaj under en tid samtidigt som jag rasar i vikt, för att sedan gå upp dubbelt så mycket som innan, när jag kan börja äta något annat än soppa och diarréliknande barnmat. Grymt.