Hej, hej.

Tydligen får jag vänta med att lägga upp bilder till i morgon. Lite svårt att förklara, men tydligen så är det någon där uppe som inte vill att jag ska kunna publicera bilder i bloggen när jag är hemma, och gör så att det alltid krånglar. Ber om ursäkt för detta.

Lördagen blev i alla fall betydligt lugnare än fredagen. Jag vaknade och hasade sedan mest omkring som en sengångare hela dagen tills Ylvas päron kom och hämtade mig och Ylva, och tog med oss ut på Tväråmarksstäppen för att bjuda oss på mat.

Medan vi väntade på föda lade jag och Ylva oss i en skön gammal säng som familjen Åström har i sitt kök, och jag frågade som vanligt om det inte fanns några nummer av Tidningen Land att bläddra i, eftersom kontaktannonsera i den bonde-blaskan ofta är alldeles fantastiska. Det fanns det givetvis, och till vår stora förtjusning hittade vi till exempel den här kontaktannonsen (som för övrigt Ylva klippte ut åt mig bara för att jag skulle kunna skriva den i bloggen):

Ridande man Bs, sök Bs-Hs ryttare för gem häst- o ridintr samt mysiga sköna träffar. Du är 25 och uppåt, gillar ridmode utöver det vardagliga. Jag finns i Södermanl och du äv Bs-kvinna kan svara. Sv. t ’v.12 Kom i min sadel’

Efter att ha skrattat färdigt åt annonsen, tryckt i oss sjukt god mat och druckit lite kaffe, begav vi oss tillbaka in till stan. Ylva skulle på krogen, medan jag själv hade fått en inbjudan till en filmkväll med bland annat killen som heter Andreas men kallas för Anton. Tyvärr blev den dock inte av för min del, och i stället spenderade jag en kväll i ensamhetens och chipssvullandets tecken, men hade det rätt fint i alla fall. Jag är ju trots allt rätt förtjust i att spendera kvalitetstid med mig själv.

Hej, hej.

Tog, som ni kanske har märkt, en liten bloggpaus i helgen. Dock var det inte medvetet, utan mest på grund av tidsbrist i fredags och lathet den övriga helgen. Nu känner jag mig i alla fall redo för en liten comeback.

Tidsbristen i fredags berodde på att jag var tvungen att tokboka annonser under förmiddagen för att sedan kunna ta en lite längre lunch och åka till universitetet med fotograf Pelle Landfors för att kolla in Abalone Dots (som för övrigt fick en femma). Sedan ägnades eftermiddagen åt Privatmarknads städfredag (något mycket positivt, eftersom vi alltid blir bjudna på tårta efteråt av vår ljuvliga chef), och därefter åt skrivande av recensionen som skulle in i lördagstidningen.

Så fort jag kom hem från jobbet var det bara att kasta sig i duschen och göra sig i ordning innan morsan och Göran plockade upp mig med rocksteadybilen och körde mig hem till Höken och Lovisa, där även Kristoffer var. Sedan knallade vi, glada i hågen, till den flashiga pizzerian med utskänkningstillstånd på Ålidhems centrum, mötte upp Ylva och började krubba pizza och fylla svalgen med öl. Därefter knallade vi tillbaka till Höken och Lovisa och fortsatte förfesten som bland annat kom att bjuda på luftorkestrar och spex i Hökens jobbkläder. Bilder på det får ni för övrigt se om en stund.

Efter en bussfärd in till stan beslutade vi oss för att testa O’Learys, som inte visade sig från sin bästa sida, och som vi därför lämnade efter bara en timme. Därefter blev det Pipes of Scotland, ett mycket säkert kort i krogsammanhang, där Lovisa och Höken genast slog sig ner vid ett bord, medan jag och Ylva ställde oss vid baren och såg bortkomna ut. Men rätt som det var, när vi stod där och ugglade, kom en bekant från förr – killen som heter Andreas men kallas för Anton (har nämnts i min blogg någon gång tidigare, tror jag. Hur som helst en vän till Webb-Robban.). Han var vänlig nog att bjuda med oss till deras bord, och där ägnade vi sedan resten av kvällen och hade det fantastiskt trevligt.

Klockan tjugo över två tog jag nattbussen hem, glömde nästan att kliva vid min hållplats och tog sedan min vanliga genväg över granngårdarna. Det slutade med att pulsade genom meterhög snö i horstövlar och råkade snubbla över muren till en snögrotta som grannungarna gjort. Idag när jag gick samma iväg såg jag gropen från fredagens fyllepromenad. Det såg ut ungefär som en snöängel. En snöängel i framstupa sidoläge.

Hej, hej.

Tänkte först skriva om min kärlek till Antikrundan, och hur jag alltid, alltid, alltid älskat det programmet, men det stämmer faktiskt inte och jag vill ju inte fara med osanning. Sanningen är i alla fall den att jag nog bara tittat på det sedan jag var sisådär femton-sexton år gammal. Så nu vet ni det.

Hur som helst så somnade jag under kvällens program och känner mig därför lite besviken. Dels för att jag missade den sista halvtimmen (som med största sannolikhet var lika fantastisk som den första), men också för att det nu känns helt omöjligt att somna och att jag inte vet vad jag ska roa mig med. Har redan läst alla de sjuttio bloggar som jag följer, kollat på Hurriganes-klipp på Youtube, försökt Alvedon-knarka bort värken i käften sedan tandläkarbesöket idag samt försökt ta reda på om det möjligtvis är männen i blåställ som stulit min VK, genom att snoka i genom deras tillfälliga fikarum. Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till, men när jag var liten och inte kunde sova sa alltid min pappa, med lite irriterad röst, att jag skulle blunda och viiiiila i alla fall. Vad fan, jag ville ju sova och ingenting annat! Men det kanske är hög tid att börja lyssna på sin far. Därför ska jag nu ligga här i min knarrande säng och blunda till klockan fyra i natt när jag slutligen får nog, går ut och lånar en slagborr av blåställsmännen och tar mitt liv.

Hej, hej.

Om bara någon timme ska jag till tandläkaren, och fram till dess pillrar jag vidare med annonser och drömmer om tatueringskryssningen som nalkas. Det kom visserligen som en tråkig överraskning att Umeå Open äger rum samma helg, då jag både tackat ja, och sett fram emot, att jobba då. Men å andra sidan ska det ju samtidigt bli helt sjukt kul att härja, dricka öl och kolla på band med Lovisa och några herrar från Skellefteå att jag nog överlever ändå.

Blev helt till mig häromdagen när Johanna påminde mig om den fantastiskt roliga helgen efter förra årets tatueringskryssning, då jag och Lovisa stannade kvar i Stockholm och festade med henne, Bella, Madde och Blebban. Brödrostar brann, vi hatade indiepop, Johanna hookade med en mystisk man i rock och jag drack Minttu ur ett vanligt dricksglas, ramlade ner från ett fönster och in i ett kravallstaket och tillägnade låten Astrologen till mig själv genom att sitta rödnäsad och bröla: "JAG ÄR DEN VACKRASTE JAG MÖTT, INTE PÅMÅLAD OCH FALSK SOM ANDRA!"

Aaah… good times!

Hej, hej.

Jag tror mig ha hittat orsaken till vad som kan ha legat bakom veckans vuxenpanik (som för övrigt inte är lika påtaglig längre) och den stavas I-N-B-E-T-A-L-N-I-N-G-A-R. En av många nya arbetsuppgifter som jag ska kunna när semestervikarierna kommer och som innebär högar med papper som det bara står obegripliga sifferkombinationer på, hundra olika pärmar, hämtning av filer på banken och bankgiro hit och postgiro dit.

Förstår inte riktigt vem som kom den ypperliga idén att låta Josefin "Miss Matematiskt Retard 2009" Isaksson ansvara över stora summor pengar, men visst, det är ju kul att utvecklas och lära sig nya saker här i Kontorsråtteland. Det ska nog bli bra till slut, och jag gissar på att jag till sommaren kommer att tänka tillbaka på paniken jag känt den här veckan och då tänka att jag allt var bra dum som inte trodde att jag skulle greppa det till slut.

Hej, hej.

På Sandbacka tvättas det minsann idag för första gången på mycket länge. Jag råkar faktiskt veta exakt hur lång tid som gått sedan sist, men jag har inte tillräckligt mycket självdistans för att tala om det för er, och det kanske inte gör så mycket. Det är ju inte ett vidare intressant ämne ändå, tänker jag.

När jag tvättade den femte maj tjugohundraåtta lyckades jag låsa ut mig från min lägenhet endast iförd ett linne som inte lämnar mycket åt fantasin, svettluktande ballerinaskor och ett par svarta tights som slutar vid knäna (ja, typ cykelbyxor). Det vill jag aldrig mer vara med om, och är därför betydligt mer välklädd idag. På mig har jag Roberts blå kickersmjukisbyxor i något glansigt material med vita ränder på sidorna, grön tjocktröja och vita tubsockor. Under brallorna har jag dessutom på mig ett par av Fredriks kalsonger som han råkade glömma här någon gång, och som jag har dragit upp till naveln ungefär så att pungpåsen (eller vad man nu ska kalla stället i kalsongerna där tanken är att det manliga könsorganet ska vila) inte ska kännas så bylsig i brallorna.

Jag tror inte riktigt på det där med att drömprinsen ska dyka upp som någon jävla gubben-i-lådan när jag minst anar det (och typ… tvättar). Men om någon drömprins nu skulle få för sig att försöka ta mig med storm just idag, så kan jag varmt rekommendera att återkomma vid ett senare tillfälle. Kanske en dag då det inte ser ut som att jag använder Tena vuxenblöja.

Hej, hej.

Ser ni tjejen på bilden ovan? Hon heter Bibi och jobbar som telefonförsäljare. Det är inte hennes drömjobb, men något hon gör för tillfället för att kunna betala för rummet hon hyr i Stockholm, sitt gymkort, sina räkningar, kunna köpa mat och leva som vilken annan ung tjej som helst. Jag skrev om henne för inte alltför länge sedan, då jag var upprörd över hur vissa kunder beter sig mot denna godhjärtade, snygga, roliga, smarta brud som varit en av mina allra bästa vänner sedan vi gick på dagis och hon var en snorsörplande liten lintott, och jag en liten fröken iförd röd overall med rosa rosor och ett underbett likt Fontana di Trevi.

Nyss pratade jag med Bibi. Då fick jag höra om ett samtal hon hade med en man häromveckan, när hon egentligen ringde och sökte hans sambo för att försöka sälja en tidningsprenumeration till henne ( med 10% rabatt dessutom). Jag kan inte riktigt förstå hur man är funtad om man säger saker som de han sa till min vän Bibi. Vet ni vad han sa? Vet ni vad stolpskottet/sopan/den jävligt sorgliga ursäkten till människa sa till henne?

Han sa:

Vet du vad det är för skillnad mellan en telefonförsäljare och en hora? Det är trevligt när en hora öppnar munnen! Ring aldrig mer hit din jävla idiot! Byt jobb din jävla parasit!

Kan vi inte bara komma överens om att vara trevliga när det ringer telefonförsäljare? Vill vi inte handla så behöver vi inte göra det. Vi kan väl bara tacka nej och säga att vi inte är intresserade, och sedan lägga på luren? Ja? Kom igen, vi gör’t.

Hej, hej.

En riktig jävla huvudvärks- och ångestklumpsdag på jobbet idag, som bland annat innefattat ett upprört medium (som dessutom var upprörd på grund av mig) två människor som återuppstått från de döda och femtiosex kronor spenderade på lunch som varken var särskilt god eller mättande. Ikväll vankas det månadsmöte. I morse skickade jag in protokollet från förra månadens möte, sisådär fyra veckor för sent. Fan, jag kommer verkligen inte bli employee of the month. Jag säger ju att jag är ett barn. Varför är det ingen som lyssnar?

Hej, hej.

Igår var det som sagt inflyttningfest hos Ylva. Det var mycket roligt och så fort folk började få i sig lite att dricka så kom dansandet igång. Bäst koreografi (stavning?) hade ändå Josefin Isaksson som hade övat in Carolas alla moves från åttiotalet! Min mage gjort ont av skratt innan hon tillslut gav sig. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men jag vet att andra hade det i alla fall. Hade bara velat spela in Josefins uppträdande 😀

I dessa vuxenpanikstider kan jag i alla fall glädjas åt att jag fortfarande är den spexiga dansens drottning. Tack, Camilla, för att du skrev så fint om mig i din blogg!

Hej, hej.

Idag hatar jag att vara vuxen. Det klär mig inte, och det värsta är att det liksom känns som att jag bara gör en snabbvisit i någon annans liv för tillfället, typ som att det är på skoj som jag vandrar omkring här i Slipsnisseland och att någon helt plötsligt ska skicka hem mig från jobbet med orden: "Nu kan du sluta låtsas, du är ju bara ett barn. Hem och lek!"

Ibland slår det mig att jag verkligen har ett jobb, som faktiskt inte är på låtsas, utan ett riktigt jobb med fast månadslön och arbetsuppgifter som jag förväntas göra och klara av. Ibland slår det mig att jag lägger massa pengar på skittråkiga saker som Hyresgästföreningen, medlemsavgifter i facket och TV-licens. Ibland slår det mig att jag har en egen lägenhet och förväntas tvätta och sådant minst en gång i veckan, samt ha mat i kylskåpet och laga riktiga middagar av den. Ibland slår det mig att jag förväntas veta hur jag ska fylla i tråkiga blanketter, ringa dryga samtal, ha ordning på min ekonomi, sortera in viktiga papper i pärmar, veta vilken slags försäkring jag har och inte bli för full på krogen och komma hem och somna med kläderna på och alla lampor tända. Ibland slår det mig att jag borde veta och kunna en massa saker som jag inte har någon aning om, och då och då känns det som att jag aldrig kommer lära mig heller.

Det är i sanning en jävla tur att jag har morsan och mina extramammor på Privatmarknad. Utan dem hade paniken verkligen varit ett faktum. Nu kan man säga att det jag drabbats av just idag bara är panik light. But still… Gud hjälpe mig! Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur!