Hej, hej.

Vaknade i morse (egentligen i eftermiddags, typ kring klockan halv två) och var lite mindre svullen och hade inte lika ont som jag haft tidigare, och efter det fortsatte dagen att le sitt bredaste leende mot mig. Beter mig fortfarande som en sinnesjuk så fort mat nämns, och har utvecklat ett sjukligt intresse för vad folk i min närhet äter till lunch och middag (och blir förbannad när de klagar på att de inte orkar laga middag), men hungern är inte längre ett lika stort problem. Medicinerna har även slutat smaka lika illa som de gjorde från början. Stolpillren är och förblir dock vedervärdiga, men det kan inte hjälpas, antar jag.

En av kirurgerna rekommenderade att jag ska gå promenader, och i dag var jag ute en timme och rastade Quasimodo-kroppen, vilket var ljuvligt. Brydde mig inte ens om att gömma nyllet bakom en löjlig halsduk. Precis innan jag knallade i väg fick jag ett sms av Barbaskägg att han tänkte komma förbi och överlämna ännu en uppmuntringspåse, vilket han också gjorde. Rörd till tårar tackade och bockade jag för två Kelda-soppor (och ni hade rätt, kära läsare, Thaisoppan var hur god som helst!) och ett Backgammonspel. Barbaskägg är faktiskt mannen som lärde mig spela det där spelet. Eller, lärde och lärde… Jag vet typ fortfarande inte hur man gör. Men nästan i alla fall. Målet är i alla fall att jag, efter den här sjukskrivningen, ska kunna äga upp vem som helst i det. Ska spendera många ljuva sommarnätter på min nya balkong spelandes Backgammon, och jag tänker mig att det doftar spiskummin när jag gör det (utan att inte riktigt veta varför).

När morsan kom hem och kollade brevlådan låg det minsann ett brev där till mig från min kollega Ulla-Britt, och jag blev så rörd och glad av det att jag började böla. Nu längtar jag ännu mer tillbaka till jobbet. Det är faktiskt helt sjukt hur uppskattad jag känt mig under hela den här jobbiga tiden, och jag är så himla glad över alla sms, kommentarer, telefonsamtal, mail och brev. En av alla som velat uppmuntra mig är faktiskt Frille Svan, och han har tagit som sin uppgift att varje dag sedan operationen ringa och berätta för mig att jag är den snyggaste tjej han vet. Det tycker jag är fint gjort av honom, eftersom jag känner mig fulast i hela världen, typ.

Det här blev kanske ett lite tramsigt inlägg, men det struntar jag i för tillfället. Jag vill verkligen bara att alla (och med alla menar jag läsare, vänner, arbetskamrater och före detta lovers) ska veta hur glad och tacksam jag är. Tack, tack, tack för att ni är så snälla och underbara.