Hej, hej.

När jag gick på förskolan och en bit in i första klass blev jag ofta retad för att jag hade stora läppar. Skitledsen över min jävla jättemun var jag, och kom ofta hem från skolan och var helt förstörd över vad några sagt, och sökte då tröst hos min ömma moder. Det hon gjorde var att:

1. Bli fly förbannad och plocka fram klasskortet.
2. Först peka på mig och säga att jag var jättesöt och att jag skulle älska mina pussvänliga läppar när jag blev äldre, och att alla andra skulle vara avundsjuka.
3. Sedan peka på de killar i klassen som sagt taskiga saker och säga exakt allt hon tyckte var fult och löjligt med deras utseenden, så att jag kunde använda det när jag gav igen (vilket jag i och för sig aldrig gjorde).
4. Ringa min fröken, som i sin tur tvingade killarna att be om ursäkt.

Ha ha, så fantastiskt pedagogiskt! Jag älskar morsan så och blir helt varm i hjärtat när jag minns tillbaka.

Att jag kom att tänka på det här var för att jag just stod framför spegeln och inspekterade mitt ansikte medan jag förde in stolpillret i röven (ha ha, förlåt, jag lider av bloggtourettes), och då noterade att det mer ser ut som att jag gjort en läppförstoring än en käkoperation. Kan inte förklara varför, men så är det i alla fall. Beror väl på svullnaden. Ser ut lite som en anka för tillfället.