Om Josefin

Om att vara tillbaka på Västerslätt

Hej, hej.

Jag är äntligen tillbaka på VK och jobbar min första dag bland kontorsråttor och slipsnissar. Fantastiskt, känns det! Så himla kul att träffa alla som jag inte sett på nästan tre veckor, och jätteroligt att sitta och göra veckans predikoturer och svara på mail. Att vara sjukskriven är ju helt värdelöst och något jag aldrig mer vill göra om (semester är dock en annan femma, det ska faktiskt bli rätt gött). Efter jobbet ska jag åka förbi ÖB och inhandla flyttkartonger, och sedan är det bara att åka hem och fortsätta packa och städa det som går. Skittråkigt, men vad fan gör man.

Nu måste jag fortsätta med predikoturerna så att alla hinns med till torsdagens tidning, och dessutom blir fina och läsliga. Vissa kyrkomänniskor blir nämligen så arga och skrikiga om de inte får som de vill, eller om man råkat göra fel.

En kommentar

  1. Johannes

    För första gången skulle jag idag kolla in denna blogg. Den som jag fått rekomenderad av nära och kära. Men efter att ha läst ditt inlägg ”Om att vara tillbaka på Västerslätt” så lämnar jag denna blogg med bitterhet och tom blick.
    Det som får mig att känna mig rutten, det är språket som används i denna blogg. Här sitter jag fridfullt på fikarasten och surfar så där harmoniskt som bara går att göra under dessa ”fikaraster”. Men helt plötsligt så möts jag av ”sk*ttråkigt” och ”f*n” och det vänder min värld upp och ner. Ska inte en hederlig svensk(hel) kunna klara sig undan detta förakt? Det är helt sjukt! Nu har jag inte läst något mer av dina inlägg av rädsla för upprepning av detta tvivelaktiga beteende. Är detta ett vanligt förekommande så skriker jag efter censur, så att inga andra ska drabbas av denna tragedi.

    Tack & adjö…….För alltid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.