Hej, hej.

Sitter i min nya lägenhet på Haga och väntar på Becker som ska komma hit och hjälpa mig att langa in de sista grejerna från vindsförrådet och in i min nya lägga. Allt känns awesome. Tack vare hjälp från morsan och Göran kördes de sista möblerna igår och gamla lägenheten städades en sista gång, och nu när jag sovit en natt här så kan jag inte säga annat än att jag kommer trivas hur bra som helst. Det är visserligen världens flyttkaos här än så länge, men lägenheten är ljus och fin och huset känns så himla personligt. Hyrestanten och hennes man är så tillmötesgående och pyssliga och hjälper mig med allt möjligt, och de har till och med sagt att de ska presentera mig för de andra i huset. Åh, Josefin- Livet, 1-0.

Jag har förresten en mycket generös far. Som inflyttningspresent, och kanske lite som uppmuntran efter operationen, har jag fått en liten, blå och ljuvlig bloggdator och en dongel, allt betalat och klart i arton månader. Perfekt, eftersom det inte finns något bredband här i huset och då jag länge drömt om att ha en dator som ryms i handväskan. Tack, Paps! Känner mig dock som världens mest bortskämda snorunge just nu, men det går nog över. He he.

Igår efter att jag flyttat det sista och grävt fram klädsäckar och min hygienkartong (bland annat innehållandes en deodorant som jag hemskt gärna ville använda efter allt kånkande) drog jag hem till Anna och Robert (som jag numera bor grannar med – hurra!) där de hade fest. Träffade trevligt folk och drack två öl med ett festligt sugrör som Anna och Robban rotat fram åt mig. Senare på natten drog vi på en annan fest där det var jäkligt trångt och jag träffade ett gäng hårdrockare som alla sa att de gillade de jag skriver. Blev hemskt glad över detta, men i övrigt var jag mest lite trött, hungrig och asocial, så jag blev inte kvar särskilt länge. Det är faktiskt rätt speciellt att ha hela käften full med skit. Även om jag är glad och peppad på livet och så, känner jag mig liksom hela tiden lite hämmad och tycker att det är jobbigt att prata även med folk som jag faktiskt känner. Tråkigt, men nu är det bara en vecka kvar och sedan kommer allt vara frid och fröjd.

Nu ska jag fortsätta greja och packa upp. Hörs och störs.