Hej, hej.

Skjutsade Frille Svan till flyget för ett par timmar sedan, och har sedan dess hängt hos morsan och slutligen knallat hem och doppat en massa Brandt-skorpor i te (väldigt nittiotal i Bibis föräldrahem på Marmorvägen, för övrigt). Det var tomt att komma hem till lägenheten igen, för även om Frille Svan inte var här så himla länge är han en väldigt livfull och karismatisk person som märks väldigt väl. Därför högg det till lite i hjärteroten när det inte längre stod ett par gigantiska, svarta Converse i hallen och det inte låg en pomada-kladdig raggarfrilla på mina nya soffkuddar.

Det är svårt att förklara varför man väljer att umgås med någon som gjort en så mycket ont, och då speciellt för folk som aldrig haft att göra med missbrukare någonsin. Men det är skillnad på sak och person. Jag absolut hatar allt som har att göra med Frille Svans dekadenta skitliv i Örebro. Jag hatar tjack, piller och all annan skit som han och hans polare stoppar i sig, och jag hatar deras konstiga fester som pågår hela nätterna och som mycket väl kan sluta med att någon jagar en annan med en yxa. Jag hatar vad droger gör med människor som har så mycket att ge. Men Frille Svan är så mycket mer än sitt missbruk (vilket troligtvis gäller de flesta andra missbrukare också, antar jag). Han är rolig, lättsam, omtänksam, påhittig, tokig (och nu menar jag på det där bra sättet, och inte ’jag vill slå en yxa i huvudet på Josefin’-sättet), har hög arbetsmoral och är en av få personer som jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med. Ibland retar han gallfeber på mig, men för det mesta är han bara en av mina absoluta favoritpersoner i hela världen, och en av mina bästigaste bästa vänner. Jag fortsätter att heja stenhårt på hans lag, och fortsätter hoppas på att han någon gång (helst nu bums ögonaböj) kan lägga av med den där jävla dyngan.