Hej, hej.

Mors dag idag, och om ni läste det fina reportaget om mig och min mammas snuttiga kärlek till varandra i gårdagens tidning eller här på webben, så vet ni inte bara att hon fick en tatuering av mig i present, utan också att jag älskar henne för att hon betalar mina räkningar.

Fast det gör hon så klart inte. Jag blev nog bara lite missförstådd där under intervjun (vilket inte alls är konstigt, eftersom jag låter som världens mest förvirrade när jag pratar). Det jag menade var att min mamma, ensam, har lärt mig alla de där vuxensakerna som man helt plötsligt var tvungen att kunna. Som hur man tvättar, fyller i tråkiga blanketter och betalar sina räkningar via internetbanken. Och hade hon inte varit som en böld i röven hade jag aldrig tagit mitt körkort, eftersom det var hon som övningskörde med mig och hela tiden tvingade ut mig på vägarna i den gamla Opeln, trots att jag förvandlades till ett vidrigt monster under tiden.

Fick i alla fall ett infall förra måndagen att jag skulle göra tatueringen och bad brudarna på Privatmarknad om att få flexa på fredagen för att få en drop in-tid. Surrade med Anna och nämnde mina planer för henne, och hon blev eld och lågor och berättade det för nyhetschefen som reagerade typ likadant, och sedan blev det bestämt att det skulle göras ett mors dag-reportage om det hela. För att försäkra mig om att hamna först i kön och att reportaget skulle bli av satte jag mig i fredags utanför Red Dragon redan kvart över åtta på morgonen, och satt sedan där till klockan tolv när de öppnade. Var först i kön och fick köra igång med Mats direkt. Låg under nålen fram till klockan tre och sedan var min tjusiga hyllning till världens bästa mamma klar.

Det blev en väldigt dyr present, och morsan blev hemskt glad. Reportaget säger hon att hon har läst flera gånger om, och idag när vi pratade i telefon sa hon att hon tänkt på hur hon genom den kommer att leva vidare. Den kommer ju liksom sitta där för alltid, och när hon är borta (fast det vill jag helst inte tänka på, vad fan tar jag mig till då?) kommer kanske mina eventuella barn och barnbarn att fråga om henne och hur hon var. Då ska jag svara snorungarna att hon var min förebild och mitt stora stöd i livet. Att hon var världens finaste, klokaste, roligaste, vackraste och underbaraste kvinna, och att jag har tur om jag är hälften så bra som hon var.