Hej, hej.

Försov mig i morse och anlände till jobbet ungefär tio i nio. Hade inte blivit lika sen om jag bara kunnat hitta den förbannade cykelnyckeln till morsans hoj (min egen är det punka på) och sluppit gå hela vägen till Västerslätt. Det värsta med det mystiska försvinnandet var dock inte att jag var sen och fick gå, utan att jag sedan fick sitta hela dagen och darra av skräck av tanken på min mors vrede. Jag tappar aldrig bort saker (inte som mina kompisar som fått skaffa fem nya VISA-kort bara det här året, eller som med jämna mellanrum blir av med sina mobiler), och därför var det så fruktansvärt att jag inte kunde hitta cykelnyckeln, som dessutom var den sista till min mors cykel, eftersom jag råkade böja sönder den andra till oigenkännlighet under en kall vinternatt 2006. Historien slutar i alla fall lyckligt. Ingen blev arg på mig för att jag var sen, och när jag kom hem från jobbet hängde nyckelhelvetet på kroken vid dörren. Precis där jag hängde den i går eftermiddag, alltså.

I dag ringde det en man och sökte mig på jobbet, och det hamnar lätt på topp fem av roliga samtal jag fått från läsare. Det var en gammal punkare i fyrtioårsåldern (visst var det så, va?) som satt och drack folköl, sa att han älskar min blogg och samtidigt läste högt ur den, typ ”Blygdläppsele, ja dit borde man ju åka!”. Tack mannen, du gjorde min dag.

Nu har jag en krönika att skriva, men som jag inte riktigt vet vad den ska handla om. Eller jo, den ska handla om sommaren och ha någon slags anknytning till Umeå/Västerbotten, men så mycket mer än så vet jag inte. Har ni några idéer? Ut med dem fort i så fall. Ett tips som leder till en ypperlig krönika signerad Josefjant Isaksson vinner ett pris. Ett pris som jag inte bestämt vad det är än, men som jag lovar blir världens bästa (inte pengar dock, för det har jag inga).

Hej, hej.

Himlen har varit så härligt gråtung hela kvällen, så då har jag givetvis passat på att ta en lång och skön tantlur. Vaknade för en stund sedan, genomblöt på grund av att jag legat och vilat och svettats i kickersmjukisbrallor och tjocktröja. Tog en snabb titt i spegeln och insåg visserligen att jag såg genomäcklig ut, men inte tillräckligt för att orka fixa till mig innan jag knallade till OK/Q8 för att köpa mjölk och knäckebröd. Jag är ju i princip stammis där, så de kan nog ta att jag ser ut som en hemlös ibland när jag kommer och köper dyra förnödenheter.

Hattfesten hemma hos min chef i fredags var kul. Med plommonstopet på svaj åt jag god mat, spelade kubb och Nintendo Wii och blev salongs med mina arbetskamrater. Det blev dock en lugn kväll, och jag var typ hemma vid tolv-halv ett. I går var jag först på förfest med Antsypants och hans kompisar och sedan, när de drog på Cover Club, cyklade jag till Trädgården och mötte upp med vänner och bekanta. Väldans trevligt, var det, men så mycket skvaller från kvällen har jag nog inte.

För en vecka sedan fick jag ett långt mail om att jag är en dålig förebild som jag inte hunnit svara på ännu, men som jag ska försöka ta tag i nu. Sedan ska jag hoppa in i duschen och därefter krypa ner i sängen med Patrick Swayze. Har börjat kolla i genom Nord och Syd igen, förstår ni.

Hej, hej.

Har tagit tidernas längsta tantlur ikväll, vilken varade från det att jag kom hem från jobbet och fram till nu. Har vaknat ett par gånger då min telefon ringt, men mestadels har jag bara sovit som en klubbad säl. En av dem som ringde var för övrigt Gustaf, och det var så lustigt eftersom jag minuterna innan drömt om honom och att vi var på någon slags punkfestival där han bland annat presenterade sin nya tjej för mig. Nu när jag tänker efter så var även William, som har Lilla-bloggen här på vk.se, med. Vad han gjorde på en punkfestival med mig och mina vänner vet jag inte, men så var det i alla fall.

I morgon ska jag jobba min sista 87%-vecka för att sedan börja jobba heltid igen nästa vecka. Slutar klockan 10.27 och planen är sedan att jag ska pallra mig in till stan och gå på bolaget och göra lite ärenden. På kvällen är det dags för Privatmarknads-fest hemma hos min chef Catharina där vi bestämt att alla ska ha klänning och hatt. Hade först tänkt åka till Myrorna och fynda något gräsligt, men nu känner jag att jag inte vill lägga pengar på något sådant, och ska i stället få låna ett plommonstop av Lammköttet. Skulle detta vara för litet är min plan B att jag trycker ner min ryska kommunistkeps, som jag köpte när jag var fjorton, över skallen. Detta kommer att matchas med någon klänning jag redan har i min ägo. Blir fint.

Till festen är det förresten beställt två plankor från någon Ica-butik här i stan (Kvantum, månne?). Italiensk planka och Västerbottens-planka, om jag inte minns fel. Från samma butik kunde man även beställa ”tjej-planka” och ”kill-planka”, där den som tydligen är till för tjejer innehåller frukter och lightprodukter och killarnas typ bara innehåller kött. Är inte det jävligt lamt, så säg? Brudar bantar och killar äter bara kött. Varför helt enkelt inte bara låta den där plankan anpassad för kvinnor bestå av luft, och låta det vila en död oxe, ihjälstrypt med någon karls håriga händer, på killarnas?

Hej, hej.

Såhär i efterhand känns det lite dumt att jag skrev om hoten och det där. Självklart är det en stor grej, och en väldigt psykiskt påfrestande sådan, men det är ingen fara med mig och jag är rätt säker på att jag inte kommer bli mördad (men skulle jag nu bli det så vill jag i alla fall ha en fin dödsannons som gärna får vara tvåspaltig – because I’m worth it!). Måste ringa och be om ursäkt till min pappa för att jag skrämt skiten ur honom, och sedan kommer jag inte skriva något mer om det inträffade.

Popfrågan på Pipes of Scotland igår var kul. Jag, Bibi och Emelie drack ett par öl, snackade strunt och tävlade med vårt lag Tuffa Tuffingars Banditklubb. Det gick inget vidare, och jag känner mig fortfarande irriterad över att jag inte kunde komma på att låten Sultans of Swing heter just Sultans of Swing. Efter ett tag fick vi även sällskap av Lammköttet och hans polare, som tagit studenten. En av dessa lyckliga studenter kexade på golvet, och det fick avsluta den mycket trevliga kvällen.

Nu ska jag precis lämna växeln och fortsätta att registrera autogiron, gå igenom listor och skicka medgivandefiler till banken (och att jag skriver exakt det här, alltså vad jag har för arbetsuppgifter idag, beror enbart på att jag tycker att det låter så otroligt vuxet och fränt).

Hej, hej.

Dåligt med uppdateringar på sistone, och det beror på många olika anledningar. En anledning är att jag har blivit trakasserad med tjugosju sms där det står exakt hur jag ska dö och vad exakt jag är för något (till exempel är jag tydligen en billig hora som kommer dö genom att få en slö kniv huggen i underlivet tills jag förblöder). Först kunde jag ignorera detta, men i måndags var det som att det till slut blev för mycket och då bröt jag ihop på jobbet och fick skjutsas hem av min chef. Förutom detta har jag såklart jobbat som vanligt, blivit omhändertagen av mamma, fikat på Wayne´s med mina kamrater och tittat på teve med ett lammkött.

Just nu sitter jag i växeln medan världens bästa växelhäxa, Karin, är på lunch. Ikväll ska jag troligtvis först glo på fotboll på O’learys och sedan blir det musikquiz på Pipes of Scotland med mina brudar. I dessa tider är jag så sjukt tacksam över… ja, väldigt många saker. Som mina vänner, min familj, mina arbetskamrater, att jag känner mig fri som en fågel och att det känns som att jag är en sådan som överlever precis vilken skit som helst.

Hej, hej.

Blondinbellas pojkvän heter Nils och kommer från Örnsköldsvik. Av någon anledning har Bibi otroligt svårt för honom, och har retat ihjäl sig på det här inlägget där han ska gå och rösta och gör några spexiga poser på vägen.

Igår när jag skulle gå och rösta, och Bibi gjorde mig sällskap på det högtidliga uppdraget, gjorde vi en egen version av hans spex. It’s fun to vote!

Hej, hej.

I fredags hemma hos Emelie noterade jag plötsligt något med Bibis mobiltelefon. Den låg på bordet, och jag tyckte att det var något väldigt bekant med bakgrundsbilden hon valt till den. Det var nämligen jag. Den där sjukt osmickrande bilden på mig efter operationen, som jag även slängde upp i bloggen, ni vet.
– Den har varit en jättebra konversationsstartare när jag varit på fest! sade Bibi.
– Well thanx girl! svarade jag.

Igår tog Bibi bussen hem till mig, och vi har haft slumberparty hela natten. Jag var i stort behov av sällskap från en bästa vän, och vi har minsann haft det himla trevligt. Tagit min Ben & Jerry’s-oskuld (och det var väl inte så mycket att hänga i julgranen ändå? Fast jag är i och för sig inget jättestort fan av glass över huvud taget), tittat på min Dårfinkar och Dönickar-dvd från början till slut, druckit te och jagat ut getingar.

Nu kollar Bibi på My name is Earl iförd en jävla Hello Kitty-mysdress och själv ska jag precis börja skriva en krönika om Parkfestivalen igår som jag bevakade under några timmar. Lite senare ska jag och morsan gå och rösta tillsammans, och jag ska duscha av mig helgens äventyr. Ser verkligen ut som sjuttiosju svåra år just nu.

SEXY BITCH DIVA 2009!

Hej, hej.

Visst nämnde jag väl i något inlägg att Emelie köpt en white trash-outfit till mig i present? Jo, det tror jag allt att jag har gjort. HÄR.

Igår firade vi att min älskade, underbara lilla plutt-skrutta Bibi tröttnat på att bo i tolftehandslägenheter i Stockholm och bestämt sig för att flytta hem. Firandet ägde rum i Emelies lägenhet på Sofiehem, och då fick jag minsann se den där utstyrseln för första gången. Var självklart tvungen att prova den direkt. Tror att tanken är att de där shortsen ska sitta lite löst, men mina saftiga lår gjorde att de i stället satt som ett extra skinn. Men vad gör väl det? Hela jag utstrålade samlag igår.

Hej, hej.

Har funderat hela dagen på vem det var som myntade uttrycket ”kunden har alltid rätt”. Det måste ju ha varit ett jävla rövhål, eller hur? För kunden har inte alltid rätt. Kunden har faktiskt väldigt ofta fel.

Igår var jag på väg att skriva ett inlägg om hur trevliga och rara alla kunder varit sedan jag blev av med käklåset och kunde börja snacka och svara i telefonen på jobbet igen. Idag kom därför självklart de första utskällningarna. Hela tre stycken hann det bli innan jag fick gå hem klockan tio över fyra (vi slutar fyra nu när det är sommar, men eftersom den sista kunden ringde och skrek en minut i fyra så fick jag jobba över en liten stund).

Skulle hemskt gärna gå in på allt de skrek och vad exakt alla utskällningar handlade om, men det får jag nog inte göra. Hur som helst så handlar det väldigt ofta om att de som ringer och är som argast, är det för att vi dragit in deras tidningar på grund av att de sällan eller aldrig betalar för den. Det låter helt sanslöst, men det är faktiskt sant. Det är väldigt viktigt för folk att få tidningen hemkörd varje morgon (och det är ju så klart väldigt, väldigt bra), men det ska inte kosta något.

När den sista kunden ringde var jag i alla fall så less på att få skit att jag bara villa böla och gömma mig under skrivbordet, men samtidigt så har jag blivit mycket bättre på att hantera sånt där. Hålla mig lugn, svara tillbaka och inte känna mig totalt nedtryckt efteråt, liksom. Förut blev jag alltid helt tyst och kände mig liten, men idag när den sista kunden bara skällde och skällde, trots att jag bara försökte reda ut vad som egentligen hänt, gick det till en gräns när jag bara frågade honom om han kunde vara så vänlig att sluta skrika åt mig, eftersom det var totalt oförtjänt. Sa till den skrikande mannen att jag ju faktiskt bara ville hjälpa honom, och att det var helt omöjligt att göra det så länge han skrek otrevligheter i mitt öra. Och då bad han faktiskt om ursäkt. Helt crazy. Det ska bli min nya grej. Att be folk att hålla käften. Fast på ett mycket vänligare sätt och med min allra mest kvittrande kundtjänststämma, förstås.