Hej, hej.
I en kommentar här på bloggen blev jag ju utmanad av Big Papa att övernatta på Rådhustorget den fjärde till femte september. Det har tagit lite tid att svara på detta, eftersom jag först var tvungen att kolla upp med min far vilken helg det var bestämt att jag skulle träffa honom och mina bröder i Stockholm, men nu vet jag. Och tyvärr är det samma helg som den där manifestationen äger rum. Hade jag varit i stan hade jag inte tvekat en sekund på att ställa upp (och jag hade banne mig sett till att samla in mest pengar också!), men nu känner jag att jag vill åka ner till Stockholm och träffa min familj i stället. Min äldsta bror bor i Gävle, och vi ses ungefär en gång per år. Farsan träffar jag tyvärr också väldigt sällan, och nu när vi för en gångs skulle har möjlighet att träffas allihop så vill jag göra det.
Förra året blev jag tillfrågad om jag ville vara konferencier på VIP-galan, vilket jag avböjde eftersom jag faktiskt inte är särskilt duktig (egentligen totalt värdelös) på att snacka, och framförallt inte inför en massa folk. Därför känns det lite extra tråkigt att inte kunna bidra på något sätt det här året heller. Jag tycker verkligen att Öppen Gemenskap gör ett fantastiskt arbete, och har ni möjlighet tycker jag att ni ska anta utmaningen.
Förra året skrev jag i alla fall en krönika om VIP-galan. Den fanns aldrig på webben, tror jag, men jag hittade den just i nätarkivet:
Inget vanligt spektakel
Det kom en vår även det här året, precis som alla mina andra år på den här jorden. Det var rödsvullna pollenögon, drömmar om ljusa sommarnätter och en stark längtan efter att klämma in fötterna i ett par högklackade skor, så fort snön bara försvunnit från gatorna och blottat alla intorkade tuggummin från nittonhundraåttiosju. Precis som vanligt, alltså.
Men i början av maj skulle det visa sig att det fanns en liten skillnad med just den här våren, trots allt. För helt plötsligt gick en massa människor, som står mig väldigt nära, på tjack. Vanliga människor som, när jobbet är slut på fredagseftermiddagen, snyter sig noga, drar i sig en lina amfetamin genom en ihoprullad sedel, får några kväljningar och sedan varken sover eller äter på ett dygn eller två. Snälla, intelligenta, roliga och, på så många sätt, fulländade människor som jag tycker så mycket om att hjärtat nästan går sönder.
En hel sommar har gått, och nu är det helt plötsligt höst. En höst som liknar alla andra som jag hunnit uppleva under mina tjugo år på denna jord. Ja, om man bortser från det faktum att jag numera vet allt om hur det går till när någon går från att vara världens trevligaste, till att helt plötsligt börja svinga en yxa framför sina polare, alltså. Eller att jag nu vet exakt hur det är att spendera en solig söndag med någon med totalhavererat psyke efter en stormig helg på tjack. Och att jag förstått att sådana människor är fantastiska i alla fall. Om än lite trasiga, och i behov av hjälp.
Av dessa anledningar känns dagens, kvällens och nattens VIP-gala så viktig och aktuell för mig personligen. Det är ett insamlingsprojekt med Öppen Gemenskap som arrangör, till förmån för hemlösa, barn till missbrukande föräldrar och andra utsatta människor. Ett evenemang som på många sätt liknar Kulturnatta, då det vankas mängder av aktiviteter och uppträdanden av lokala band och artister. Ansiktsmålning, dansuppvisningar, gycklarfjanterier plus allt annat som vanligtvis inte direkt får mig att pissa ner mig av extas, alltså.
Men att jämföra evenemang känns lite trist. Rödtjutsgubbar och Gudrun Sjödén-tanter ska få ha sin Made-festival, och det är jättebra att Kulturnatta erbjuder rastlösa norrlandskids något annat att göra än att sniffa doftspray från Glade eller spela dammiga sällskapsspel på någon ungdomsgård. Men det här är första gången någonsin som jag känner att jag själv vill besöka ett evenemang av det här slaget, och faktiskt inte tycker att det känns som ett lite patetiskt småstadsspektakel. Och med tanke på att många av banden och artisterna näst intill bönat och bett om att få vara med, verkar jag inte vara ensam om att tycka så.
Jag tror att det handlar om att VIP-galan handlar om mer än att det är lattjolajbans att lyssna på Johnny Glaas eller att få sitt ansikte målat som Spiderman. Det är helt enkelt en jävligt viktig påminnelse om att alla är Very Important Persons. Oavsett vilket liv man lever, eller har levt.
Senaste kommentarerna