När jag i går beslutade att låta morsans cykel vila ytterligare en natt utanför VK, och i stället åka med min kollega Britt hem, visste jag att det innebar att jag skulle bli tvungen att knalla till jobbet i dag. Det var helt enkelt inte särskilt lockande att cykla hem i regnet, och kändes som rätt beslut.

 

I morse klockan tjugo över sju kändes det dock inte lika värt. Vågade inte be Anton om lift igen, och började därför gå den långa, trista vägen mot Västerslätt. Men jag hade faktiskt inte hunnit särskilt långt då han helt plötsligt dök upp bredvid mig  – min riddare på en vit springare (fast snarare en yrkeschaffis i en röd Peugeot, vilket är betydligt mer praktiskt och inte alls lika lamt). Han hade sett mig från vägen och svängde därför in och plockade upp mig och körde mig sedan hela vägen till jobbet. Eller, nästan i alla fall. Var tvungen att hoppa av vid DHL där han jobbar, eftersom bildörren hade fryst på något konstigt sätt och inte gick att stänga, vilket innebar att jag var tvungen att sitta och se till att den inte flög upp. Hur som helst helt underbart. Jag är så tacksam, Fjanton.