Det händer då och då att folk kommenterar mina tatueringar när jag sitter i växeln och vid kunddisken här på jobbet. Några invandrarkillar som jobbar som tidningsbud kom till exempel in och skrattade och undrade varför jag, som tjej, har en halvnaken brud på armen, och en raggargubbe femtioårsåldern berömde både mina gaddningar och tröjan jag bar för dagen. Sedan finns det såklart dem som ser ut som att de just spytt lite i munnen när de tittar på mig, men dessa brukar aldrig säga något. Möjligtvis frågar de surt om det gjorde ont, och om jag inte kommer ångra dem när jag sitter på ålderdomshemmet. På A svarar jag då ja, och på B svarar jag nej.

 

Hur som helst blir jag alldeles till mig när äldre människor, och nu snackar vi typ sjuttioplussare, säger att de tycker att jag har fina tatueringar (även om det visserligen bara har hänt en gång, vilket var i dag).  En tant och en gubbe stod här och köpte abonnemang, och när de frågade om gaddningarna och sa hur fina de tyckte att de var, så blev jag så förtjust att jag till och med korvade upp den tighta tröjärmen och började flasha överarmen och berätta historien om min mamma-tatuering. Blev lite chockad av mitt eget beteende, men  herregud, jag blev ju så glad. Och förvånad.

 

Mitt paket har förresten flytt från Ånge och finns nu att hämta i Umeå. Känns skönt. Nu håller jag bara tummarna för att jag ska slippa falukorvslooken.