Hej, hej.

Lite kort bara.

Under en ganska lång stund i morse hade vi strömavbrott på jobbet. I skenet från min lilla ljuslykta kunde man ana ett rätt så rörigt skrivbord.

Jag,  härliga Betty och gosiga Blebban the Blebb drog till Filmstaden för att se New Moon. Bibi har förresten en ny blogg nu, som jag till och med får länka till (hakan skrapade i heltäckningsmattan när hon sa det, tro mig). För att komma dit trycker ni här, här eller här.

Filmen var helt okej, men kanske lite långsam. Tyckte mest att den handlade om unga män som joggade i bar överkropp.

Innan bion var jag på Ersboda med Anton och handlade. Handtaget på min korg var sönder och plötsligt föll hela skiten ner i golvet med ett brak. Det tyckte Anton var fruktansvärt roligt. Köpte inte så mycket. Lite quorn och smör och mjölk och fisk och sådant. Och äpplen. När vi åkte därifrån bad jag Anton att stanna till på Preem så att jag skulle få hämta ut mitt paket från kitsch.se. Hade beställt en hel del saker.

Bland annat en fräsig kaffetermos…

… och ett tro, hopp och kärlek-armband, samt ett extra par av mina älskade ankarörhängen. Man vet aldrig när man festar bort tingel-tangel.

Tyckte att Anton såg lite full i fan ut när jag klev ur bilen utanför mig, och det visade sig vara för att han lämnat en present i min matkasse när jag inte såg på. Han är i sanning en man full av överraskningar! Upptäckte dock inte presenten förrän jag kom hem från bion. Då hade alla mina matvaror stått i hallen i flera timmar, bara för att jag glömt bort att packa upp innan jag trampade in till stan. Typiskt mig.

Nu måste jag sova. Hej då, hej då.

Lycka är att brassa till La Strada med Tolou och köpa ljuvlig skräpmat att ta med tillbaka till alla hungriga kontorsråttor, inklusive mig själv.

Hej, hej.

Diskussionen med de idérika människorna i dag var väldigt intressant. När de andra pratade tyckte jag dock att det som diskuterades kändes så stort och övergripande att mina egna idéer helt plötsligt kändes alldeles för simpla, konkreta och fåniga, så jag satt mest knäpptyst och kände mig dum. Efteråt, när vi som var med från VK satt och käkade lunch, vågade jag dock kläcka ur mig det jag hade tänkt på, och då fick jag bara beröm och höra att det jag hade att säga var bra. Åh, det är så typiskt mig. Blir verkligen otroligt blyg och osäker i vissa sammanhang och det är så jäkla dumt.

Min dag har i alla fall varit väldigt bra. Jag hade hand om både Dig ska vi fira-annonserna och alla uppvaktningsannonser, dödsannonser och sorgtack, och hade alltså fullt upp ända fram till klockan fem. Sådant gillar jag, för dagen går mycket fortare när det är mycket att göra. Det fanns dock lite tid över till att ta en bild när jag började längta lite, lite efter att få åka hem:

Hej, hej.

För två guldpengar köpte jag en tacky ljusslinga med trollsländor på loppisen på Vegaskolan i söndags. Vet inte varför, men antar att det beror på min förkärlek till kitsch och fulsnygga saker. När jag kom hem från jobbet i dag hängde jag upp mina trollsländor till ingången till min sovalkov, och genast kändes det som att jag befann mig i en random åttaårings flickrum och inte i en vuxen (nåja) människas lägenhet. Den får nog ändå hänga kvar ett tag. Mest för att det tog en sådan jävla tid att reda ut sladdtrasslet och för att insatsen gav mig dödslängtan.

När jag var färdig kröp jag ner under täcket med alla kläderna på för att jag frös och kände att jag behövde slappa en stund innan middagen. Läste en sida i boken jag håller på med innan tantluren hade mig i sitt grepp och jag somnade för att inte vakna förrän klockan var kvart i åtta. Blev hemskt trött på mig själv. Nu ligger jag i sängen efter en sen risgrynsgrötsmiddag, en dusch, lite mötesprotokollsskrivning och en hel del messande med både Anton och Lovisa. I morgon ska jag sitta med en grupp "idérika människor" och brainstorma, och kommer nog behöva fundera en del innan jag somnar. Känner mig ju inte alls som en särskilt idérik människa. Känns som att jag har en hjärna som ser ut, känns, doftar och smakar som risgrynsgröt.

På Privatmarknad är vi oerhört stolta och glada över att kunna hälsa vår nya kollega välkommen – den köttätande växten Hugo. Han ska käka upp våra äckliga flugor, är det tänkt. Än är vi dock inte det minsta imponerade av Hugos insatser, men alla har vi varit nya någon gång, och alla förtjänar en chans. Lycka till, Hugo.

Hej, hej.

Egentligen finns det så himla mycket att skriva om min och morsans lördag i Lycksele, och jag vet inte alls vart jag ska börja. Har etthundrafemtio bilder på gamla fotografier och tidningsurklipp som jag inte tror skulle intressera er, bara för att de får mitt hjärta att bulta snabbt och hårt, så dessa är väl inget att publicera. Vet inte hur det ska gå till riktigt, men vill egentligen skriva om hur det känns att ha nått en ålder då man för första gången är genuint intresserad och det känns som om man ska dö om man inte hinner samla på sig och spara alla gamla minnen om kärlek, vänskap, glädje, sorg, arbete, krigsår, liv och död, och samtidigt inser att tiden är knapp då hörsel, syn och minne gång på gång sviker berättaren.

Gretha är min morfars syster, men har alltid varit som en extramormor. Trygg och glad med nära till det mest smittande skratt jag vet. Arbetsstark och redig. Sjukt rolig, öppensinnad och väldigt, väldigt snäll. I helgen har hon berättat för mig om hur hon stod på gårdens stora, men snälla, tjur som de döpt till Sonny Liston (amerikansk boxare), och kalkade ladugårdens tak. Om dubbelbröllopet nittonhundrafyrtioåtta då hon och Kalle och min mormor och morfar gifte sig och firade på Stora hotellet i Lycksele. Om hur det var att vara jordbrukarhustru och om hur det var när hon växte upp. Jag har frågat och frågat och hon har svarat så gott hon kunnat.

Hon är så ljuvlig.