Tro det eller ej, men jag är faktiskt vid liv (trots min allvarliga skada i handen… som egentligen bara är ett rött, patetiskt litet streck under ringfingret). Vet inte varför jag inte har bloggat, men det har nog mest berott på att jag inte haft lust och på att jag dessutom haft rätt fullt upp. Skrev faktiskt en hel roman i torsdags när jag kom hem från jobbet bara för att jag var så sänkt, fast kanske allra mest frustrerad och fly förbannad, efter att ha suttit en hel arbetsdag och tagit emot skäll från människor utan liv som inte fått sin tidning på grund av snöstormen, men vågade inte publicera inlägget eftersom det troligtvis gett mig sparken. Det hade det inte varit värt.

 

I dag sitter jag i växeln, eftersom Kakan Kakansson (vår ordinarie växelhäxa) är ledig. Vet inte vad jag har gjort, men något i min näsa gör så ont att jag önskar att jag fick sitta med pekfingret uppkört i högra näsborren hela tiden. Det kan man dock inte göra om man är växeltelefonist. Då målar man bara naglarna, sitter med benen i kors och sjunger med till alla de trallvänliga bitar som strömmar ur radioapparaten.