Hej, hej.

I två veckors tid har Johanna tjatat på mig att jag ska lägga upp bilderna från farsans sextioårsfest. Så okej, jag gör väl det då.

Det var ju förrsten världens bästa fest. Bordsplaceringen var grym, majoriteten av alla de hundrafemtio gästerna var ljuvliga, bandet lirade inte deppblues (vilket jag var inställd på) utan rätt mycket rock ’n roll’ också och medelhavsbuffén var hur god som helst. Min farbror höll ett fantastiskt och roligt tal om hur han och farsan hade längdpissningstävlingar och sådant hemma i Morjärv förr i tiden och pratade även om det faktum att han först inte hade känt igen mig eftersom jag, senast vi sågs, hade haft "ansiktet fullt med skrot och hår åt alla håll" men att förmodligen skulle bli bortgift under kvällen (Ve och fasa! Bloggarens anm.). Disa och Johanna var ypperliga dejter och pappaskatten var så fin och glad och härlig. Vi dansade allihop (till och med pappa och min äldsta bror Johan) och firade som om det inte fanns någon morgondag.

Men nu till de suddiga mobilbilderna som Johanna har längtat så mycket efter att det verkar ha värkt ordentligt i hjärteroten:
 

En skolsköterska och en studievägledare – två mycket festliga sådana som satt vid samma bord som mig och mina dejter.

Lisa, min pappas fru Annas brorsdotter (eller hur? Brorsdotter, va?). Och Johanna.

Fin-Disa, min högt älskade barndomsvän.

Johanna (som faktiskt är helt sjukt snygg på den här bilden) och den svenska fanan.