Hej, hej.

Jag hade verkligen världens bästa kväll med morsan i går. Skrattade så att tårarna sprutade och så där, ni vet.

Egentligen gjorde vi inte så värst mycket. Möttes upp utanför häktet där morsan jobbar, tog bussen till Vännäs, gick och handlade mat och knallade sedan hem till morsan och Göran där vi öppnade varsin öl, skålade och började laga mat tillsammans. Efter maten blev det På Spåret och morsan låg och snarkade en stund efter ett glas vin (klassiskt).

När På Spåret var slut var morsan vaken igen, och vi satte oss tillsammans framför datorn och lyssnade igenom en timmes inspelning från någon musikshow med hennes skolklass från 1968. Hon ska på någon slags återträff snart, eftersom det var tvåhundrafemtio år sedan hon gick ut mellanstadiet på Furuviksskolan, och hennes gamla skolfröken har skickat ut den gamla rullbandsinspelningen, fast på CD, till alla som gick i klassen. Det var väl visserligen roligt att lyssna på, men allra mest intressant var det att titta på omslaget som föreställde hela klassen och lyssna på morsan när hon berättade om vilka som var utanför, ångesten och rädslan hon kunde känna om hon var borta en dag från skolan och kom tillbaka och trodde att hon själv skulle vara en av dem som inte hade någon att vara med (precis samma ångest som jag själv kände när jag gick i grundskolan), vilka som hade det lite sämre ställt och historier om femöreskolor och missade skolskjutsar och sådant. Det är fantastiskt hur mycket hon minns från sin barndom och ungdom, och jag tror att det är därför hon och jag har en sådan bra och nära relation. Hon har liksom aldrig glömt bort hur det var att vara ung, och har därför aldrig under hela min uppväxt bagtelliserat mina problem oavsett vad de har handlat om.

Jag minns själv väldigt mycket från när jag var riktigt liten. Alltså, ibland så mycket att det känns som att folk inte tror på mig när jag säger det. Däremot minns jag inte alls särskilt mycket från tidiga tonåren, men det är nog för att jag förträngt det. Men skit i det. Det jag skulle komma till var att jag bland annat kommer ihåg alla knäppa sånger som min mamma hittade på när jag var liten. Bland annat brukade hon sjunga en egen version av Edelweiss som gick såhär: "Edelweiss, Edelweiss – ät nu upp ditt kobajs". Och en annan låt, som hon hittade på en gång när vi gick hem från dagis och såg en torkad hundbajskorv. Melodin var samma som ledmotivet till Barbapapa och texten var följande: "Här är familjen Bajskorvspappa, kom och hälsa på hos Bajskorvspappa. Trollar upp sig på sekunden, från brun till vit – det luktar skit."

Inte konstigt att man blev som man blev, tänker jag. Mammas kommentar efter att jag sjungit låtarna var (förutom att gapskratta): "Vad kreativ jag var!"

Jag älskar henne så.