Hej, hej.

Just nu pågår en liten operation som jag valt att kalla "Gå fan inte och lägg dig i sängen trots att du både vill och inbillar dig att det går lika bra att skriva en krönika där som vid sekretären. Gå och duscha och gör dig en kopp kaffe i stället. Brudjefvel" Så det är väl vad jag ska göra om en liten stund. Brygga kaffe och duscha, alltså. Kanske ger jag mig själv några örfilar också.

Helgen har varit tåpp’n. I går fraktades min superfina radiomöbel hem från Bjännberg i närheten av Hörnefors, och jag är så enormt tacksam över att jag har världens bussigaste vänner som ställde upp med bil, skjuts och bärhjälp och dessutom inte skällde för att jag var så vimsig när jag skulle ta reda på vart vi egentligen skulle (fick dock bara två kurrar i kartläsning av Anna, men det får jag ta och dessutom måste jag säga att det var ett otroligt generöst betyg med tanke på hur värdelös jag var). Tack Anna och Robbelibob, you rock! Det är ju ingen liten pjäs jag köpt direkt, och dra mig baklänges på en sketen liten vagn vad underbar den är! Är helt kär. Ljudet är kalasbra (det bevisades redan i Bjännberg där säljaren spelade lite kramgoa bitar med Vikingarna för oss) och till och med lamporna fungerar som de ska och tänds när man öppnar luckorna till vinylspelaren. Femhundra spänn betalade jag för den, kan knappt tro att det är sant.

I dag har jag varit i Lycksele och firat min ljuvliga gammelfaster Gretha som fyllde nittio år i onsdags. Hon och hennes man Kalle har varit gifta i sextio år och de är mina absoluta favoritgamlingar i hela världen.

Kalle och Gretha. Här ser hon inte så glad ut, men jag lovar och svär på att hon skrattar ofta och mycket, och när hon gör det är det ungefär det mest smittande som finns. På väggen hänger förresten ett porträtt av min gammelmorfar (eller något åt det hållet) som konstnären Olle Blomberg har målat. Jag älskar den där tavlan. Mest för att det är så fint hur han blivit avmålad i arbetsskjortan.

Mina mostrar Maggan och Katarina, och så Kalle förstås.

Ett gosigt barn! Åh! Min kusin Marias son Tindur (eller The Tindzor, som jag tycker ska vara hans nya superhjältenamn). Han skrattar förtjust när man tar ett lustigt grepp och nafsar honom i sidan.

The Tindzor.

Sedan rotade jag i några skrivbordslådor och hittade Kalles gamla körkort för förande av automobil från nittonhundrafyrtioett. Fränt, tyckte jag.

Nej hörrni, nu vankas det kaffe och ett par timmars jobb. Hej då, hej då.