Ångrar lite att jag lovade att skriva om min nära döden-bakfylla. Det vill jag ju inte alls göra. Men man kan i alla fall säga att jag hade en fantastiskt trevlig utekväll med mina tjejer i går, som tyvärr slutade med en liten kräkfest. På golvet. Det såg inte så smaskigt ut, men tack och lov (utropstecken, utropstecken) hade jag ett vitt (utropstecken, utropstecken) badlakan att torka upp festligheterna med. Bra jobbat av mig! Inget jag rekommenderar någon att göra. Handduken är besudlad för alltid, jag lovar.

När jag delade med mig av min bakisångest till Johanna i morse skrattade hon först hjärtligt och förtjust i några minuter innan hon, lite besviken, sa:

– Åh, varför kan du aldrig vara så där rolig när vi är ute tillsammans?!

Men ärligt talat känner jag mig inte så rolig. Mest lite sunkig. Konstigt, va?