Till exempel så blev jag och Sebastian sambos på riktigt i helgen. Och med på riktigt menar jag att min halvläbbiga soffa Krainer (som jag köpte av VK:s sportchef Patrick Krainer när jag flyttade hemifrån för en mindre evighet sedan och som därför är döpt efter honom) kördes till återvinningscentralen tillsammans med min säng, som ändå saknade ben efter den där gången då jag fick ett släng av frustrationspanik framför Antikrundan och bände sönder benen med våld tills det låg träflis över hela golvet, och att Sebastians möbler började kånkas in. Vi har ju i princip bott ihop i några månader redan, och enda skillnaden blir väl egentligen att vi nu ska leva och frodas bland bådas grejer. Det är fan märkligt, men jag, som under så lång tid varit livrädd för att ha någon snubbe drällandes i mitt hem, tycker bara att livet känns hur lätt och bra och fint som helst just nu.