Värsta snorungen
En gång i tiden ringde morsan mig varje kväll, även om hon inte hade någonting att säga. En gång i tiden tjatade hon blödande skavsår i öronen på mig och behandlade mig ofta och gärna som en hjälplös femåring. En gång i tiden påminde hon mig ofta om att hon för alltid skulle vara som min blindtarm – ett funktionslöst bihang.
Men tiderna har förändrats. Blindtarmen opererade bort sig själv och både telefonen och tjatet tystnade. Ty helt plötsligt kom det in en snorunge i våra liv och stal all uppmärksamhet från mig – min brorson Axel.
Fast jag skojar förstås. Det var kärlek från första ögonkastet, åtminstone från min sida, och jag längtar verkligen ihjäl mig världens underbaraste, sötaste och mest älskvärda gosboll. Så mycket att det på, riktigt, värker till lite i hjärteroten ibland.
P.S. Min mamma ringer faktiskt fortfarande ibland. Tjatar gör hon också. D.S.
Senaste kommentarerna