Det är då fan vad de spelar James Blunt på radion i dag. Det finns typ inget som får det att krypa så i gammkropp’n min som när han öppnar sin mun och börjar låta som ett skadeskjutet djur. Man skulle kunna säga att han finns med på min stående hatlista, tätt följd av vuxna män som cyklar med armarna i kors över bröstet i stället för att hålla i styret som normala människor.

Ja, ja. Nu är det inte så himmelens många minuter kvar av min sista arbetsdag, och med tanke på att jag grät en första skvätt redan i går så är det kanske inte så konstigt att hela den här eftermiddagen har gått i fulbölandets tecken. Skrivbordet är rensat på mina saker, och alla de konstverk som jag fick av señor Basti när vi lärde känna varandra förra sommaren ligger fint nedpackade i en plastkasse från Coop. Jag kan inte beskriva hur konstigt det känns att jag ska sluta som kontorsråtta. Åh, mitt fina jobb med mina fina arbetskamrater! Det kommer värka ordentligt i hjärteroten ett tag, tror jag.

Hej då, skrivbordet!

Jag på Privatmarknad, sommaren 2009.