I fredags var jag på begravning i Lycksele för att säga farväl till Gretha – världens bästa gammelfaster och extramormor. Hon somnade in på annandagen med sin man Kalle vid sin sida, nittioett år gammal. Det var konstigt att öppna dörren till deras lägenhet och hon inte mötte en i dörren, men det var först när jag såg fotografiet på kistan som tårarna kom. Jag sa inte ett ord om henne när jag la handrosen på kistan, och inte heller på minnesstunden, men jag hoppas att hon ändå visste vilken viktig person hon var i mitt liv. Att hon var trygg och glad, med nära till världens härligaste skratt. Att hon var arbetsstark, redig, öppensinnad, rolig och väldigt, väldigt snäll. Jag kommer sakna henne oerhört mycket.

Gretha Zakrisson 1920 – 2011

Ni kanske trodde att jag hade dött, men i så fall är ni morbida och otäcka människor. Jag lever, har hälsan och känner äntligen för att blogga igen (och jag håller tummar och tår för att det ska hålla i sig). Mest för att jag saknat bloggen, men också för att så många människor har tjatat på mig att jag ska börja igen. Till exempel en kille som, efter att ha suttit och glott från en barstol ett bra tag (ja, jag såg dig allt), kom fram till mig på Pipes of Scotland och sa att han hade stört sig på mig i alla år men att han nu, typ, saknade mig. Det tyckte jag var väldigt fint, på ett väldigt konstigt sätt.

Morsan och jag har hängt mycket i helgen, och som vanligt då jag är i Vännäs var vårt lördagsnöje att besöka både Tur och Retur och Returcentrum. Var med om ett riktigt Papphammar-moment i provrummet på Returcentrum när jag skulle prova världens finaste och mest välsydda femtiotalsklänning. Den var precis min stil och i storlek fyrtio, vilket är den storlek som jag för det mesta rockar, men eftersom alla människor åt som pippifåglar förritin så var klänningen lite för liten. Detta stoppade mig dock inte från att klämma mig i den ljuvliga skapelsen i alla fall. Sömmarna knakade oroväckande och bröst och sidfläsk vällde ut ur urringningen och på sidan där dragkedjan satt, och plötsligt satt jag fast. Samtidigt som personalen skrek att affären stängde och släckte lamporna stod jag med armarna i vädret och kvävdes i en stickig bit av himlen medan mamma skrattade så tårarna rann samtidigt som hon försökte rädda både mig och klänningen. Klänningen följde inte med hem, men det gjorde däremot några andra saker:

Tre galgar för tjugo små kronor. Tack mamma!

En mossgrön turban för fyrtio spänn. Tack mamma!

Ett slitet litet rådjur till min samling, som kostade två kronor. Tack till mig själv! Man kan ju inte bara leva på sina föräldrar när man snart är tjugofyra år, tänker jag.