Jaha. Joho. Häj.

I dag har jag ringt, mailat, ringt, mailat, ringt, ringt, ringt och mailat. Snokat och grävt och och skrivit lite, på många texter, har jag också gjort. Jag trivs hur bra som helst, och när nyhetschefen sa tidigare i dag att han tycker att jag skriver skitbra dansade lillhjärtat mitt en liten nakendans i bröstet.

I morgon ska jag träffa en festlig sjuttioåring som spolar och skottar en isbana så att barnen (och han själv) ska ha någonstans att åka skridskor. Han ser även till att det finns ved där, och att rådjur och fåglar får mat i småmagarna. Exakt en sådan person som jag ju älskar att träffa och skriva om. Obs! Sant! Att få skriva om sköna tanter och farbröder är faktiskt bland det roligaste man kan göra, tycker jag. Den här gubben hade förresten gjort lumpen i Umeå på sextiotalet, så det ska jag minsann prata mer med honom om. Han hade kompisar kvar uppe i Umeå, så jag hoppas på att få höra någon snaskig historia om någon jag känner. Inte för att jag hänger med så många gamla gubbar, men ändå.

Såhär såg det ut i går när jag och fotografen Catharina Hugosson åkte till en by tre-fyra mil utanför Gävle för att göra ett jobb om ett bårtäcke som kvinnorna i Hamrånge slöjdare vävt. Mona Hedin som har den här bloggen har fotat.

I pentryt för att äta en sen lunch. Skriver förresten om bårtäcken och strålapparater i dag, om ni ville veta det. 

Det känns i mag’n att det kommer bli ett par riktigt bra veckor på Gefle Dagblad, och i dag kändes det dessutom inte som att jag skulle döden dö av dåligt självförtroende. Skrev visserligen bara nästan färdigt en artikel till ett större jobb, men bokade och gjorde i alla fall intervjuer, researchade, satt med på ett reportermöte samt följde med min handledare till kommunhuset för att hälsa på en diariekvinna och hämta ut lite handlingar. Vågade tipsa om mina egna idéer i dag också, och det kändes nå så jävulskt skönt att nyhetscheferna verkligen verkade gilla dem.

När jag kom hem strax efter klockan sex spenderade jag kvalitetstid med Gosbollen. Vår nya favoritlek är att ligga bredvid varandra på golvet och sprattla med hela kroppen, som att vi skulle ha fått ett epilepsianfall eller något, och sedan avsluta med att jag kittlar honom. Det har vi därför ägnat en hel del tid åt. Vi har även tränat på att inte slå flamingos. Här klappar man snällt, och hör sen!

Flamingokompis.

Gosbollskompis (i finaste tröjan som min duktiga mamma stickat).

Jahapp!

Foto: Jenni Sandström Lindberg

Hurra i dag:

– Praktik! Kul!
– Jag kom i tid.
– Jättesnäll  och duktig handledare.
– Jag har lärt mig nå jävulskt mycket om lekhjälmar för dagisbarn.
– Pizzalunch med jättesnäll och duktig handledare och trevliga nyhetsreportrar.

Blä i dag:

– Jag kom hem tio i sju.
– Jag hann bara jaga Axel i ungefär tjugo minuter innan han skulle sova.
– Jag vill vara duktig men känner mig inte så.
– Dåligt självförtroende.

Efter en bussresa på sju timmar, där jag ville karva mig i ansiktet med en stiftpenna mest hela tiden, är jag äntligen i Gävle. Hjältarnas/pyromanernas/gosbollarnas hemvist! Varför så dålig? Jo, mobilen slukade så klart mer batteri än vanligt, SR-appen stängde bara av sig själv när jag ville lyssna på P3 Dokumentär, det var så trångt och smockat med folk att jag inte lyckades öppna min datorväska där jag hade en macka som jag gjort hemma, vilket resulterade i att jag var hungrig hela vägen.  Och ja, jag är både fattig och snål, och vägrar betala femton spänn för pulverkaffe och trettio spänn för en tekaka. En hänsynslös snorunge smällde dessutom in sitt säte rätt in i mina gamla knän när hon skulle luta sig tillbaka. Jag log bara mot henne och sa: ”Ingen fara!”, men ville egentligen ge henne ett… straff. Av något slag.

Förutom detta så var jag omringad av en dryg översittarsnubbe från Stockholm som pratade konstant samt ett hånglande par, där killen hade gympaskor och grön bandana runt sitt långa, flottiga hår och hans flickvän hade silverdunjacka, näverväska och en näsblodstuss i ena näsborren. Ni hör ju! Och framförallt hör ni kanske vilket vedervärdigt humör jag var på, som ens tänkte på dessa saker.

Nu ligger jag som värsta paschan i dubbelsängen där jag sova de närmaste veckorna. Är lite nervös inför morgondagen, men gläds i alla fall åt att Gosbollens dagis är stängt så att brorsan kan skjutsa mig till Gefle Dagblad och att jag alltså slipper irra omkring ensam i stan i morgon bitti och riskera att komma för sent första dagen. Det hade varit katastrof.

Är på redaktionsfest på Bistro Le Garage med mina små kompisar på Västerbottens-Kuriren. Bertholof Brännström, som jag hade som lärare i journalistik hela hösten på Strömbäck, vann precis journalistpriset instiftat i Karin Hörnfeldts minne. Bästa läraren och bästa priset! Anna Lundström och Elin Turborn fotar vinnaren.

Senast jag skrev om skolan så hade jag gått en månad. Nu har mer än en termin gått och för det mesta har det gått riktigt bra, men ibland jävligt dåligt också. Roligt har det i alla fall varit hela tiden, och jag har bland annat blivit en bättre fotograf, bankat lillskall’n full av pressetik, lärt mig hur man tar reda på allt om en okänd person och känt mig lite läbbig medan jag gjort det, kommit fram till att jag har en förmåga att skriva kvällstidningsrubriker och träffat massa vänner som jag gärna vill ha kvar i mitt liv och kanske jobba tillsammans med i framtiden.

På söndag åker jag till Gävle för att praktisera på Gefle Dagblad i några veckor, och det ska bli helt fantastiskt roligt även om det så klart känns lite otäckt också. Ska bo tillsammans med brorsan, min svägerska och min gosigaste gosboll, och jag längtar verkligen ihjäl mig efter dem, och att gosbollen ska lägga sina små korvarmar runt min hals och dregla på min kind.

Ja, man ser att vi är släkt.

Är ganska nyligen hemkommen från universitetet och veckans radiosändning med kulturprogrammet som jag och mina klasskompisar/vänner/snuttbollar Freja och Maria gör tillsammans. Sändningen var till en början väldigt städad, och vi pratade teater och hade bjudit in Meta Tunell från Umeå Teaterförening som berättade en massa bra och intressanta saker. Sedan, helt plötsligt och utan att egentligen veta hur det gått till, satt Freja och pratade som Kalle Anka, jag sjöng med stängd mun och Maria berättade att hon kan stå på huvudet utan att ha en vägg att luta sig mot. Vi pratade även länge och väl om bajs, råkade spela samma låtar flera gånger och skrattade därefter på det där obehärskade sättet som man bara gör när man inte får (tänk: kyrkan, tysta minuter, liveradio). Har svårt att tro att särskilt många orkade lyssna på Umeå Studentradio 102,3 mellan 17.00 och 19.00 i dag, men vi hade då fruktansvärt roligt i alla fall och det är då huvudsaken.

Freja och Maria i studion.
Vår blogg hittar ni om ni klickar på den tokiga farbrorn:  ლ( ╹ ◡ ╹ ლ)

”Take control, take a bite and unleash your sensual pleasures”

Så stod det i ett pressmeddelande som jag hade fått till jobbmailen i dag. Tydligen någon slags sexmassagegrej, formad som ett äpple. Äpple! Det är sant! Och så kontaktuppgifter till en person om man var intresserad av köpställen, bilder och – håll nu hårt i småhattarna – utlåning av produkter!

Nu undrar jag följande:

1. Den här massagegrejen ser alltså ut som ett äpple. Vart stoppar man det? Eller va?

2. Ponera att jag skulle vilja låna den här produkten. Ska jag då skicka tillbaka den eller kasta den sen, eller kan jag ge den direkt till någon kollega som också vill unleasha sina sensual pleasures?

3. Varför har just jag fått det här pressmeddelandet?

Den tjugoförsta februari fyller jag tjugofyra år, och med typ hundra spänn på kontot känns det extra viktigt att meddela omvärlden om vad jag önskar mig.

Min önskelista (hittills):

Ekorrlampa från Åhléns!

Presentkort på Daisy Dapper, så att jag kan köpa mig en tjusig klänning att ha på mig när jag och klassen ska på Grävseminariet i Malmö.

En fin radio! Helst en som ingen har förstört genom att skriva en massa kursiv skit på.

Buffésvullande och biobesök!

Ett glatt humör!

Juveler och konst från karinskonstgrepp.se!