I maj förra året när jag var i Strömbäck för att intervjuas och göra antagningsprov till journalistutbildningen fick alla vi som var där gå en rundvandring tillsammans med några elever som nu går i tvåan, där de visade oss lokalerna och berättade om utbildningen. Jag ville kräkas bara av tanken på att inte komma in, men samtidigt minns jag att jag tänkte att jag, om jag mot förmodan skulle lyckas ta mig in, skulle vara tvungen att vara ”sjuk” när det var dags för radioveckor.  Det kändes bara så överjävligt jävla hemskt att behöva sända liveradio inför hela klassen, och jag var helt säker på att jag aldrig skulle klara av det.

Så har helt plötsligt väldigt lång tid gått och i morgon avslutar vi dessa radioveckor (eller radio-en-och-en-halv-vecka, typ), och jag har inte gjort någon gammal gymnasieklassiker och låtsats ha öroninflammation/klamydia/galna kosjukan/hemorrojder för att slippa. Det har bara varit så fantastiskt kul att varje dag få göra radio och babbla, sända, skriva, klippa och vara kreativ!

Alltså, ni skulle bara veta hur skönt det är att helt plötsligt inse att man…

… ett) inte är samma person som man var i gymnasiet.

… två) kan vara nervös och känna sig lite blyg ibland, men att man ändå vågar, försöker, kastar sig in i och tycker att saker är roliga i alla fall.

… tre) törs göra bort sig och att det verkligen, verkligen, verkligen (!!!!!) är skitsamma (!!!!!) om det blir galet ibland.

Jag önskar att jag hade förstått det redan när jag gick i grundskolan och gymnasiet.