Om att erkänna sig besegrad
Hej, hej.
Är nyss hemkommen från Blebbans inflyttningsfika, där jag blev kallad tant för att jag fick ont av att sitta på golvet (hon äger bara två stolar än så länge, så vi satt på en filt på golvet i stället), klagade över att jag var trött och behövde en tantlur och för att jag diskade efter mig och Emelie innan vi drog hem. Blebban hade bakat, och under kvällen surrade vi bland annat om Neil Strauss bok The Game. Jag vägrar läsa den bara för att den verkar så urbota jävla dum. Har någon av er läst den? Borde jag läsa den? Det känns som att jag kommer tappa mitt sista hopp om mänskligheten om jag gör det, men om någon av er, kära läsare, tycker att jag borde läsa den så gör jag det.
Det verkar som att det blir jag som får bjuda Björn ”Sporty Spice” Forsgren på en öl ändå. Lövenbloggen har hundra fler klick än mig redan nu, så jag får nog erkänna mig besegrad. Som vanligt, alltså. Förlåt för allt tjat om min och andras bloggar, förresten. Jag är bara så peppad på den nya bloggportalen som kommer i morgon, då man bland annat kommer kunna MMS:a in inlägg direkt från mobilen. Jag ser redan mig själv sittandes på en krogtoalett klockan ett en lördagsnatt med mobilen i ena handen och ett ölglas i den andra, med någon slags tanke i skallen om att jag definitivt borde dela med mig av det vackra ögonblicket till resten av omvärlden.
Senaste kommentarerna