Etikett: berättare

Fördomarnas sanna element

Av , , Bli först att kommentera 3

Hittills i sommar har jag fått uppleva en knapp vecka med värme och sol, men så många timmar av solande har det inte blivit. Igår satt jag på balkongen och läste Bob Dylans memoarer i ett par timmar och brände flinten och min något utstående mage. Tål inte längre värmen. Åldern? Stroken? Eller helt enkelt ett bristande tålamod? I ungdomens dagar kunde jag ligga en hel dag på en vit sandstrand och bränna skinnet. Jag var nog mer fåfäng på den tiden då jag kopplade samman min bruna kropp med skönhet. Det jag idag sammankopplar solandet med är malignt melanom. Ps! Hoppar över årets bad.

LindaKent spanar

Ser du vittra? Jag och Linda i Siksele.

Jag och Lena har varit förbi Siksele en sväng och besökt Linda Marklund i hennes sommarhus. Under en hel dag gick vi igenom våra berättelser, filade på inledning och avslutning. Vi har ställt frågan: Var tog alla original vägen? De som var annorlunda, de som var eljest, ni vet de som simmade motströms i jakten på källorna. Genom att blicka bakåt försöker vi belysa hur det är i dag. Det är klart att det finns många som är annorlunda idag – men har de blivit osynliggjorda, gömts undan? Jag har periodvis under mitt liv varit annorlunda, en udda fågel, och träffat på de som i dag är eljest. Det som är skrämmande är alla de fördomar som frodas och där självutnämnda ”sanningssägare” kan vräka ur sig precis vad som helst. Fördomar består av två element: okunskap och rädsla. Med vår föreställning ”Mitt ibland oss” hoppas vi kunna visa på det storslagna i att vara ett original och på så sätt sticka hål på en del myter. Den 6 september har vi premiär i Lycksele och dagen därpå uppträder vi Väven, Umeå.

Efter sol kommer regn. Verkar stämma. Himlen är igentäppt av högt flygande gråa slöjmoln. När de sänker sig kommer regnet. En dag på något museum? Varför inte? Second hand ute på Teg? En tur i min fina Skoda? Men först ett besök på apoteket, en procedur jag gör om i morgon – då läkarna skriver ut pillren med ett par dagars mellanrum. Har de även skrivit ut ett recept på motion, något som jag missat …

För övrigt innebär alla relationer ständiga utmaningar – inte prövningar. Man ska inte behöva bevisa sin kärlek eller förändra sina beteenden. Då är risken att båda förlorar sig.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Vårt arv

Av , , Bli först att kommentera 5

Sovit ut, ända till strax efter sju. I bakgrunden hörs OS-analyserna från superexperterna på TV 3 och utanför mitt fönster väntar en grå dag. Tänker hålla mig inne. Jag tänk sitt jänna å annvara bjerka utanför fönstre ända tills åt aftansia. Om ja köx noga så kunn ja kanske si åt tjälatjompen å spänningen.För än ha ja odödde, än ha dem in hedd me ditt åt körrgårn. Ja, så kan det låta när jag tänker på med det språk jag talade som barn – en dialekt som hade en mix av mammas vilhelminamål och alla de övrigas lyckseledialekt. Har i stort tappat min  dialekt, men har på senare år försökt återvinna den. När jag lämnade Lycksele i 20-års åldern gjorde jag allt i min makt för att slipa bort denna ”bonniga stämpel” och lyckades ganska väl med detta. Av någon anledning skämdes jag för prata dialekt och denna skam hjälpte mig att anta en neutral svenska med små charmiga inslag av en mer generell ”norrländska”. Nu inser jag hur korkat detta var, särskilt när jag viger mitt liv till att skriva romaner som utspelar sig i Baklandet, vilket är i mina hemtrakter i Västerbottens inland. Jag låter inte mina karaktärer prata bondska, men ibland är det effektivt att spränga in ett eller par dialektala ord i texten; bara för att få läsaren att förstå att det är så här som mina karaktärer egentligen pratar och tänker. ”Nä, nu ska jag int sitt hänna länger å spärr öga!”

yxa

Vad är det som gör/avgör den vi i slutänden blir? Än i dag kan jag komma på mig att göra som min pappa gjorde 1965. Märkligt, för då var jag bara sju år då jag stod en bit bort och studerade honom. Jag speglade mig i min far, såsom söner skall, och för att kunna göra det krävs att vi är utrustade med speciella spegelneuroner i hjärnan. I det kulturella arvet rymdes allt från hur man klyver ved, fäller träd, matar kor och grisar, äter palt och surströmming och hur man går till väga för att berätta en bra historia. Jag växte upp bland människor som verkligen kunde berätta en historia, och då menar jag inte små skämtbitar om prosten som släppte sig i kyrkan, utan de lite längre som hade med vardagen att göra. Farmor Stina var en av de berättare som kom att prägla mig. Men hennes historier tog aldrig slut, så ibland fick jag göra flera besök för att få veta vad som egentligen hände i Vindeln en het söndag i juli 1925, när hon skulle gå till apoteket för att köpa huvudvärkspulver till sin styvmor. Detta muntliga berättande fick stor betydelse senare i livet när jag började skriva romaner om märkliga människor som rörde sig i denna kultur. Så sent som för ett år sedan fick jag veta att jag hade en inbyggd fallenhet för muntligt berättande då jag gav mig ut på turné med föreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” tillsammans Linda Marklund.

DNA2

Men nu är det ju inte enbart miljön som gör oss till dem vi är och blir. Vi har något som heter gener och de gör så att vi till utseendet liknar våra föräldrar och förfäder. Jag ärvde exempelvis egenskapen att springa fort av min far, som i unga år slagit regementsrekord på hundra meter. I vår DNA finns hela vår framtid inprogrammerad, inte minst de sjukdomar som följt släkterna i generationer. Vi har lika delar gener från mor och far. Man vet idag att om någon av föräldrarna har en sjukdom, vad det nu månde vara, så ökar risken att även barnet utvecklar den senare i livet. Vi ärver alltså inte enbart pappas näsa och mammas ögon, vi ärver även deras sjukdomar och psykiska sårbarhet. Klart är att vi blir den vi blir i samspelet mellan arv och miljö. Först då blir vi hela individer.

För övrigt ska jag koka mig mer kaffe. Sen slötitta en stund på OS-analtyserna.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Vår moraliska plikt att hjälpa

Av , , 1 kommentar 1

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …