Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.