Etikett: smärta

Modet att vara sårbar

Av , , 3 kommentarer 5

Städade under gårdagen undan efter Ester. Jag har läst tusentals sidor under skrivandet.

Mängder med fakta.

Sovit uselt ett par nätter. Separationsångest, förmodar jag. Jag brukar reagera så när ett projekt är avslutat. Drömmer så intensivt, så verkligt. Ovan på detta – mina sjukdomar. Det är märkligt hur liten den lidande kroppen kan bli, medan känslan blir så ofantligt mycket större. Kroppen är i det stora hela, bara materia som pressats samma. Men bland alla dessa kolatomer finns ett öga, vidöppet mot döden. Livet blir otydligt – men jag hör ännu dess små steg.

Sjukdomen gör mig ofokuserad och sårbar. Jag talar om den Parkinson som bryter ner min kropp, om den stroke som stal min sömn, den diabetes som jobbar hårt för att trasa sönder blodkärlens väggar. Det låter knappast muntert. Rent av tröttsamt?

Det krävs ett visst mått av mod för att öppet våga visa sin sårbarhet. När vi väl gjort det, visat oss sårbara, så kan vi ju omöjligt styra för konsekvenserna. Det finns ju en uppenbar risk att vi misslyckas. Istället för en kram eller klapp på axeln, står man där med en kniv i ryggen.

Varför visa sin sårbarhet, när det kan leda till än mer smärta? Jo, för att behålla sitt Jag. För att komma ifrån skammen som viskar till Jaget att den sjuke och fattige har sig själv att skylla. Det är då man kan få för sig att fly, vilket leder till att man förlorar än fler  vänner.

Att visa sig sårbar är att visa vem man egentligen är. Det dock ingen tävling i lidande, som somliga tror. Däremot handlar det om att bejaka sitt Jag, att ta strid för den man är under skalet av sin lidande kropp. Det är så lätt att bli styrd åt sidan när man blir sjuk. Kanske för att man befinner i närheten av döden och det skrämmer omvärlden. Den sjuke påminner den ”friske” om den egna döden.

Som sjuk upptäcker man ganska snart vilka människor som är medkännande, som har förmågan att vara medlidande – och framförallt inte ändrar sitt beteende i förhållande till den sjuke. Helt enkelt de som bryr sig. Pandemi och sjukdom – och ovanpå det den påtvingade ensamheten kan få den starkaste att brytas ner till golvet. Men jag vet då åtminstone vem jag är.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Smärtor och cynism

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Inte nog att jag blivit långsam och fumlig. Det har börjat bli svårt att knäppa knappar, hantera tangentbordet och vissa dagar är balansen så dålig att jag måste använda käpp. Jag vinglar fram som om jag vore full. Det finns förstås en förklaring till detta: Jag lider en kronisk neurologisk sjukdom, som många av er redan vet. Jag har drabbats (upphöjt i tio) av Parkinsons sjukdom. I korthet dör de hjärnceller som producerar signalsubstansen dopamin som är viktig för att vi ska kunna kontrollera och styra kroppens rörelser. Det är en sjukdom då man sakta men säkert (ovillkorligt) förlorar kontrollen över sin kopp. Även tankarna går långsamt och jag har svårt att följa med i samtalen om gruppen är fler än tre-fyra personer. Jag blir förtvivlad, samtidigt som mitt ”stenansikte” signalerar ilska – så att folk har börjat få för sig att jag kroniskt förbannad.

Det finns en jäkla massa knäppa och plågsamma symtom som jag inte ska tråka ut er med, men ett av de värsta är smärtorna, ett symtom som det talas och skrivs lite om när Parkinson kommer på tal. Vi uppmanas att lida i tysthet. ”Bär ditt kors och träna på att stoiskt lida pin.” Det är smärtor som kommer och går, som kan flytta sig från en dag till en annan, för att emellanåt var borta. Den påminner om den typ av smärtsymtom som förekommer vid Fibromyalgi. För fyra dagar sen plågades jag intensiva smärtor i nacken och huvudet som höll i sig i två dygn, sen satte sig smärtorna i knäna och i dag har turen kommit till ländryggen. Molvärken blandas med en rivande, brännande nervsmärta.

Smärta vid Parkinsons sjukdom är ett symtom ofta faller mellan stolarna, då det är så många andra symtom som ställer sig i vägen och skymmer smärtproblematiken. Detta trots att studier visar att två av tre personer med Parkinsons sjukdom plågas av smärta.

Lägg till andra icke-motoriska symtom som förstoppning, ett ständigt kissande, rösten som blir allt svagare, trög i tankarna, ångest, oro och ni kanske förstår att det går åt mycket tid att må dåligt på de mest skilda sätt. Jag har även blivit rysligt stresskänslig. Tidigare i livet har jag varit en person som haft många bollar i luften på en och samma gång, men nu kan dagen bli förstörd om mobilen ringer samtidigt som jag sitter och skriver.

Sömnproblem är vanliga och ibland blir det inte många timmars sömn per natt, ibland ingen alls. Men värst är det den typ av drömmar som drabbar oss Parkinsonsjuka. Drömmarna blir skrämmande verkliga, ibland känns det som om jag drömmer att jag drömmer och jag har dessutom börjat ”leva ut mina hemska mardrömmar” genom att skrika, gråta, ropa på hjälp, trilla ur sängen, kliva upp och ”vakna upp” i köket, vinglande uppe på toppen den branta trappan och till och med slåss med min älskade. Innan jag fick hjälp så var vi tvungna att sova i skilda rum.

Och ovan på allt detta så sitter jag isolerad. Är det meningsfullt att hata ett virus? Håller jag på att bli galen när jag känner lust att offra en get för att göra Gud blid och komma till vår räddning? Åtminstone få vårt Högre väsen att skicka ner någon av sina ärkeänglar – gärna Mikael som är en jäkel på att slåss.

Mådde bra av de fyra veckorna på neurologrehabiliteringen där jag fick träna upp min kropp och jag fortsatte att må bra två veckor efter behandlingen och jag tränade flitigt här hemma. Men nu har jag pinats av sådana smärtor att jag helt enkelt inte kunnat träna, förutom lite stretching för att inte stelna till helt och hållet. Står på en låg dos av smärtstillande, som inte räcker till. Jag har tappat orken att bråka och kämpa för min rätt. Emellanåt så dyker livsledan upp. Jag har blivit cynisk. Tyvärr. Vilket skrämmer mina nära och kära. Men vem är inte rädd? En dag förvandlas jag till en stenstod som placeras på något av kommunens vårdinrättningar, oförmögen att berätta att jag har djävliga smärtor och plågas av en hemsk ångest.

Vem vill förvandlas till en tyst, men tänkande, runsten?

Oj, vad det här blev allvarligt och deppigt. Men ni ska se att jag lever upp igen när förlaget korrekturläst min kommande roman ”Älskade Ester” och jag får ge mig i kast med den slutgiltiga versionen som sedan ska gå i tryck. Vad jag förstår så är det många väntar på min roman om Ester Nilson.

De som läst korrekturet påstår att det är det bästa jag någonsin skrivit. Det blir väl en fin sorti.

Lyckans diktatur

Av , , Bli först att kommentera 6

Har hamnat i bokbranschen. Till in på småtimmarna printade jag ut fakturor och paketerade böcker som folk beställt. Nej, det är inte mina egna romaner, utan det handlar om en utförsäljning av de böcker som i årtionden stått på hyllplanen och samlat damm. Inser att jag knappast kommer att sakna dem.

man-2546791_960_720

Kan man bli vän med smärtan, kompis med lidandet? Har svårt att tro det. Lidandet i sig kan knappast vara ett självändamål – trots att lidandet en naturlig del av livet. Vi föds i smärta, vi åldras i allt mer påtagliga plågor. Vi föds ur ett beroende, vi dör i beroende av att andra tar hand om oss. Under tiden söker vi efter en mening med lidandet; en mening med livet. Vi irrar runt i tillvaron i jakten på de svar som inte finns.

Bit ihop och gör det bästa av dagen; sov drömlöst om natten. Söker man svar i Bibeln står det att det är i Guds trofasthet som vi finner den yttersta meningen. Det är alltså Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt. Men i och med Jesus kamp på korset kom lidandet att bestå av ensamhet. En gång i livet, när jag var ung och frisk, var detta en tröst. Men knappast nu när livet börjar slutta nerför – i en allt högre hastighet.

face-1190352_960_720

Klart är att lidandet i sig inte går att undvika. Är det därför jag retar mig på den lyckokultur som växer fram; detta med att vi ständigt ska befinna oss i Nuet, där vi befrias från det som varit och det som komma skall. Är inte det ett påklistrat sätt att slippa allt det som har med lidandet att göra? Vi ska inte komma och snacka om vårt lidande i ”lyckans diktatur”. Att visa smärta, att vara sårbar blir till en svaghet. Men att förneka lidandet kan bli en livslögn. Jag lovar – en dag kommer plågorna. Vi ska inte söka efter lidandet, men inte heller förneka eller undvika det – något som i vår tid verkar ha blivit normen.

KentPsy

Jag har under flera års tid försökt vara ärlig och öppen med mitt lidande; allt sedan jag skrev om mitt ”elände” i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Det skulle ju bara bli fånigt och verka dumt om jag efter det ”erkännandet” inte stod för min sårbarhet. Så när folk frågar ”Hej, hur är läget” så svarar jag inte slentrianmässigt ”Jo tack det är bra”. Jag svarar istället ”Just nu, inget vidare”. Jävla muntergök, tänker folk. Det här med att vara sjuklig, kan vara stötande för somliga.

Om vi undviker människor som lider, torde vi knappast kunna hantera våra egna  framtida förluster och den smärta som följer med det. Kanske är undvikandet av lidandet motsatsen till lycka, eftersom vi förnekar oss själva. Då slutar vi att växa och försätter chansen att bli en bättre människa.

Jo, jag har gjort mig bekant med lidandet. Jag växte upp i oro, har levt med ständig ångest och panik, simmat runt i alkohol, förlorat förmåga efter förmåga, hållit på att dö gånger flera, blivit fet av min diabetes, slagits till golvet av en stroke, blivit allt stelare och mer darrhänt på grund av min Parkinson.

För övrigt vill jag avfärda myten om att den ”lidande konstnären” skulle vara särskilt kreativ; att allt skrivande, målande kommer ur ångest. Skitsnack. Av ångest blir man liggande och stirrar mest hela tiden upp i taket.

© Kent Lundholm

Psykisk smärta

Av , , Bli först att kommentera 2

Sol i AIK-land. Idag har min hjärna vaknat, detta efter någon dryg vecka med skallen fylld med bomull. Reagerade dåligt på den nya medicinen som skulle få mig att sova längre än fyra timmar per natt. Men inte tusan sov jag bättre eller längre. Istället blev jag sittande dagtid, trög och handlingsförlamad. Jag fick svårt att kissa, fick magont, snabb puls. Fick panik och ångest. Prima sömnmedicin, eller hur? Slutade i går med pillren och redan idag känner jag igen mig själv igen. Eftersom jag är bipolär och har Adhd så svänger jag lätt i humöret, vilket gör att jag snedtänder på många mediciner. Denna gång åkte jag hiss ner i mörkret.

hjärna

Att bli psykiskt sårad, att leva i svår ångest och ”farlig” panik är en smärta som är lika stark som fysisk smärta – som när du hugger av dig stortån, bryter benet eller får tarmvred. Samma smärtområden i hjärnan aktiveras. Det är därför som smärtstillande mediciner mot fysisk smärta även kan fungera på psykisk smärta. Det kan kanske förklara varför ångestfyllda personer så lätt kan hamna i ett läkemedelsmissbruk. Man får piller mot ett ont knä, men som även fungerar mot panikångest.

För övrigt läste jag att 330 000 islänningar såg bragdmatchen mot England. Bara 650 såg INTE matchen. Det blir 99, 8 procent som såg matchen. Snacka om uppslutning. Det är ju värre än Hylands hörna på sin tid.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,