Politik i ideologi och praktik

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag fick en uppmaning på Facebook, att berätta om vad jag tycker är så bra med socialdemokraterna och så dåligt med den nya regimen. Den har ju knappt kommit i gång ännu, ansåg min kombattant.
Jag tänkte att nu ska hen minsann få ett utförligt svar! Det är dock absolut inte fullständigt.

Min personliga åsikt är att skillnaden mellan S och ultrahöger-partierna ligger i värderingarna. Socialdemokratiska ledord som frihet, jämlikhet och solidaritet kommer inte längre att gälla. Därför är jag anti-borgare! Men det finns förstås mer att säga om detta. Politik baseras ju både på aktuella realiteter och på politisk vilja och övertygelse.

Jag berättar gärna varför jag är demokratisk socialist. Först vill jag säga att jag förstås vill ha fria val och flera partier att välja på. Min djupaste övertygelse grundar jag som ni förstår på ledorden frihet jämlikhet, solidaritet.

Jag ser Sverige som en familj. En familj där alla bidrar med vad de kan och allas värde är lika stort. Man hjälper varandra i uppgång och medgång och i livets alla faser. Vi håller ihop helt enkelt! Men vi är inte de enda på planeten. Vi har grannar nära och på håll, som vi månar om och hjälper där vi kan och där det behövs. Utifrån detta valde jag socialdemokraterna redan i unga år.

Hur tycker jag det gått för dem då? Ja, det är ömsom vin, ömsom vatten, det är det. Socialdemokraterna och landets invånare byggde upp landet, från fattigsverige till ett välfärdsland. Våra gemensamma rikedomar är sprungna ur tvåhundraårig fred, ett sönderbombat Europa och en vilja att förbättra även för de som levde i utsatthet och fattigdom.

Landsbygdens folk stod för brödfödan och industrin för tillväxten. Skolorna utbildade och det allmänna stod för omsorgen och att Sveriges befolkning skulle ha goda levnadsvillkor och en god hälsa. Det kostade en hel del förstås. Inte bara skatt, utan också att städerna bredde ut sig på bekostnad av gammal bebyggelse, bland annat. Det folkhem som växte fram blev knappast perfekt.

Samhället har sin egen dynamik och under tidigt åttiotal började det uppstå nya strömningar och problem. Politiken försökte förstås hantera det på bästa sätt och regeringarna har ju haft lite olika inriktningar kan man milt säga.

När så regeringen Löfven tillträdde var det i ett besvärligt läge. Alliansen hade ju gått samman och haft en långvarig överenskommelse, men S ville nog inte binda upp sig. (2015 blev på många sätt ett ödesår, med miljoner människor på flykt. Många kom hit. Mycket i dagens politik handlar ju om det och om integration. Vi behöver inse att samtliga de sociala problem vi i dag debatterar har sina orsaker väldigt många år tillbaka, med flertalet regeringar av olika färg.)

Jag var absolut INTE nöjd med de olika avtalen som gjordes upp. S, som under många år agerat allt mer krasst pragmatiskt, hade redan innan problem med sin ideologiska grund och för väljarna upplevdes många av punkterna som svek.

Själv hade jag lämnat S redan under Göran P:s tid men oroade mig ändå över vart detta skulle bära hän. Till slut gick jag faktiskt med igen. Jag hittade en S-förening med starkt ideologiskt fäste i harmoni med min egen och under åren som gått sedan 2019, har partiet gjort en försiktig vänstersväng och de ideologiska grunderna börjat skymta igen i politik och debatt. Det gör mig glad.

Men åter till politiken i sig. Vad har S egentligen åstadkommit till Sveriges och svenskarnas bästa? Jag vill lyfta fram
-En aktiv näringslivsprofil med stark industriell inriktning.
-Ökade anslag till vård, omsorg, polis,mm.
-Borttagen stupstock i sjukförsäkringen
-Utjämnad skatt för pensionärer, från en tidigare orättvis beskattningspolitik som missgynnat pensionärer.
-Höjda bostadstillägg för pensionärer, så att de bättre motsvarar dagens hyresnivåer.
Det var några exempel där man nått målet.

En omgörning av pensionssystemet har legat i stöpsleven länge, men pga minoritetssituationen har dessa förslag alltid röstats ner av högerflanken, med Kristerssons gäng. Sd, som ju tidigare inte ingått röstade också emot, trots att de själva krävt ändringar, som var i enlighet med regeringens förslag. Exceptionellt.
En annan exceptionell sak är att Moderaterna som hittills hållt avstånd mot Sd nu är kompisar med dem.

Det är en av anledningarna till att jag fasar för vad Kristerssons regering ska ställa till med. Tidö-avtalet innehåller en hel del Sd-politik, samtidigt som Sd inte kommer att behöva ta ansvar för utfallet. De sitter ju inte i regeringen. Än.

Sverigedemokraterna har sin agenda. De vill kicka ut alla flyktingar och andra migranter. De vill föra en miljöfientlig energi- och klimatpolitik och de vill återupprätta svensk kultur till det ursvenska. Vad det innebär är svårt säga eftersom de själva tycks alltför okunniga för att kunna ge nåt bra exempel. Men jag antar att vi får säga adjö till jultomten, pizzan, utlandssemestrarna och thaimat-ställena…

Vad vill regeringen Kristersson? Enkelt sagt är deras ledord raka motsatsen till de jag vill se styra landet. Det är inte ens en gissning!

Var och en för sig själv, lev och kör på så mycket du bara orkar och har råd med. Strunt i miljöförstöringen och strunta i andra och kommande generationer. Nu har de inte regerat särskilt länge, så hur det blir återstår förstås att se.

Men allaredan vet vi, att av den utlovade skattesänkningen på bensin bidde det en tummetott. Norra Sverige tackar och bockar. Energistödet blir av och ges till södra Sverige. Kanske är det rättvist på sätt och vis. Själv tycker jag gick att det borde gå till de som har svårast att möta de kraftiga prisökningarna, dvs knegarna, och den energiberoende industrin. Samtidigt måste man ju fortsätta arbeta för omställningen från fossil till annan, bättre energiförsörjning.

Så tänker jag. Som sagt, vi vet inte ännu vart detta leder för framtiden, välståndet och demokratin. Det största sveket är dock att M, som för några år sedan visste vilka Sd var och vad de står för, nu har bestämt sig för att Sd visst går an. Hur skulle annars Kristersson få sin regering?

Jag är uppriktigt rädd för att demokratin är i fara. Ledande sverigedemokrater har redan i många år hotat med att tysta oberoende kritiska media och det har inte upphört. Och vem ska över huvud taget komma på fråga om att få rösta? Många anser att det vore bättre om bara de som ”bidrar” skulle få inflytande. Huvva.

Med ökad makt kommer allt större tuppkam. Historiskt sett har detta sällan varit bra. Tvärtom. Så, hur kommer det att bli med friheten, jämlikheten och solidariteten framöver? Tror själv det blir helt andra ledord som kommer att råda.

Reflexer och reflektioner

Av , , Bli först att kommentera 1

I går kväll var jag verkligen trött. Lade mig tidigt och vaknade utvilad i morse. Väckarklockan hade ännu inte ringt och det är ju en ganska bra start log jag inom mig, säll likt ängeln på blomsterbädd i sin himmel.

Men visst hade den ringt och det för en dryg timma sedan! Jag mindes vagt drömmen jag haft om hur jag struntat i en telefon, som ringt gång på gång. Äsch. Jag lät mig inte nederslås av detta, utan åt min frukost, gjorde mig i ordning och begav mig. Just den här veckan känner jag enbart glädje på jobbet. En sjukvecka gör verkligen susen för att kunna uppskatta den vanliga vardagen igen!

I dagarna kikar jag nyfiket på utetermometern varje morgon. Nu är det ju höst på riktigt, tycker jag. Eller om det är sommaren som definitivt lämnat min sinnesstämning. Hursomhelst, känns det som om jag inte tagit hösten på allvar fram till nu. Den är ju så vacker med alla färger och i år har den dessutom varit mild och behaglig.

Nej, det är nu, när det eldiga förvandlats till brunt poröst prassel och jag får krossa den första isskorpan på regnpölarna, som jag kan känna att hösten verkligen tagit över verksamheten.

Andra skulle kanske säga att vintern är i antågande, men njae. Vi ska ju hinna uppleva mörkret lägga sig över större delen av dygnet. Det och novembers blankvåta, djupt mörknade och bitvis isiga vägbanor. (Inga jämförelser alls med det rådande politkska läget – men många kommer att få vandra i mörkret, den saken är klar. En del kommer att halka ur. Elpristak eller inte.)

Promenaderna blir nu lite äventyrligare. Vid den här tiden brukar jag sluta med kvällspromenaderna och börja gå till och från jobbet i stället. Det gäller ju att få dagsljus medan det varar. En koll på termometern i morse visade att det varit nollgradigt i natt och det låg frost på taken.

Marken var dock torr och solen skymtade så det fick bli cykeln och en skymningspromenad ännu en dag – nu med reflexer.

Är det ett ålderstecken att jag börjat utrusta mig med ett flertal reflexer av olika slag? Och till och med köpt på metervara och sytt på överdragsbyxor och andra utekläder. Jag lägger ju märke till – eller kanske snarare inte – alla fotgängare och cyklister som varken använder reflexer eller lyse. Förnumstigt förmanar jag dem (tyst) i mitt stilla sinne: ”Kom inte till mig och klaga när du blivit påkörd!”

Sån är jag. Det är bara en gnutta folkvett som hindrar mig från att rusa fram och säga det jag tänker. Vet också att även jag brister i såväl förnuft som säkerhet ibland. Jag försöker granska mig själv innan jag börjar klanka ner på andra. Man vill ju inte bli en sån som alla undviker för att man är bitsk och sur. Det är ju redan lite av en utmaning för mig att ha vänner utan att jag behöver skaffa mig direkta fiender!

Jag brukar gilla de flesta jag möter och de brukar gilla mig – åtminstone till en början – men vänkretsen är inte särskilt stor. Både hälsa och personlighet begränsar. Är introvert (tämligen) och disträ. Jobbet tar mycket av min lilla energi. Ibland känner jag mig rätt övergiven, där jag sitter trött med svidande ögon och en längtan efter sömn.

Det är jag knappast ensam om. Många får kämpa för att hålla tillvaron i rullning och gärna med meningsfullt innehåll emellanåt. Inte bara på hösten förstås, men nog saktar man in lite väl? Nå, jag ska inte klaga, jag har ju kören, fina kompisar och en käresta att glädjas över. De allmänna omständigheterna är i god ordning och en fungerande telefon gör sällskapet bara ett knapptryck bort.

Men du, ring en vän!

Slänger in den här låten som avslutning, av ingen särskild anledning förutom att den är otroligt fin! Från den sevärda filmen Pride.

Otålig

Av , , Bli först att kommentera 3

Får ibland för mig att jag har någon hypokondrisk ådra. Var gång jag blir sjuk dröjer det inte länge förrän jag känner att jag troligen slagits av någon allvarlig åkomma (förklädd till vanlig förkylning) och aldrig mer kommer att bli frisk. Så även denna gång.

Känslan kommer snabbt. Less och eländig, vet jag att jag varit orimligt sjuk i evigheter och är det inte något konstigt med det här? Tankarna går på: Vad är det frågan om, hur kan jag må så här? Jag har ju legat i flera dagar och borde jag inte bli frisk nu? Få se nu… det var i söndags jag kroknade och i dag är det tisdag.

Verkligen? Jag får nog lov att härda ut några dagar till innan det kan kallas katastrofläge tänker jag då – och glömmer sedan bort det hela när jag någon dag senare är i full gång igen.

Vet inte varför det blir så. Möjligen att det kan bero på att jag faktiskt flera gånger blivit sjuk med livslånga konsekvenser. För så är det ju. Jag är sedan många år ”sjukpensionär” på deltid och en del av mina problem har snarare blivit värre än bättre med åren. Kanske är detta faktum orsaken till att jag alltid ger mig själv en sån negativ prognos vid minsta förkylning. Jag vet ju allt inte allt går över.

En annan tänkbar förklaring är att jag är en rätt otålig typ. Får mentala krypningar när inte saker händer i den takt jag tänkt mig. Fattar heller inte att andra människor kan tänka så trögt ibland. Själv är jag rätt snabb i tanken och under många år trodde jag att det var = att ha rätt. Till slut föll dock polletten ner och jag fattade att snabbare inte alltid är bättre. Tålamod är en dygd, eller hur? I mångt, i alla fall.

Jag tänker ibland att mina hälsoproblem kommit att bli lektioner i tålamod och ödmjukhet. Jag hoppas i alla fall att jag lärt mig något. Inte så att jag blivit en helt annan människa, men jag kan numera hejda mina negativa rektioner och inse att det kan bli bra ändå. Vi människor varken kan eller behöver alla vara likadana eller tänka likadant i allt.

Det är förstås en utmaning att tänka fort, vilja mycket och orka lite. En annan sak jag kommit att inse är att jag själv faktiskt inte är så jäkla snabb egentligen. Det blir ofta en rätt lång startsträcka innan jag kommer till skott. Väl i gång, har jag processat allt flera gånger och då finns en plan från a till ö (oftast även en plan b) och det är ju bra. När det sen väl händer så händer det.

Tack och lov. Jag tycker förstås att det är frustrerande att inte kunna/orka när jag vill så mycket. Men mina timmar är varken fler eller färre än andras, jag har ju bara mindre ork att använda den.

Detta är ett sätt att tänka som varit avgörande för mig. Det vore annars lätt att frustrerat stå och se på när livet rinner undan som sand mellan fingrarna. Mitt liv är sannerligen ganska begränsat, men är det mindre värt för det? Får jag ute mindre av livet för det?

I pengar: ja. I status: absolut. I framgång? Går att diskutera. Hur ska man definiera framgång egentligen? Vad jag däremot har och haft gott om är ju faktiskt tid!

Jag har haft tid, fritid, egentid, ta hand om mig själv-tid. En (faktiskt ja!) bonus har varit att jag haft tid vara närvarande för mina barn. Med orken har det varit si och så, men jag har vinkat av dem när de gått till skolan och tagit emot dem när de kom därifrån. Kunnat se och höra om hur dagen varit och inte inte behövt slitas mellan arbete och vabbning. Det är något jag kan vara tacksam för.

Det har blivit uppenbart för mig att jag varken varit eller är någon superkvinna. Det var ju genom att försöka som jag gick in i väggen första gången, vilket i sin tur aktiverade mina sårbarheter och knäckte min stresstålighet gång på gång,

Misstänker nog att jag skulle ha varit en mer frånvarande mor om inte sjukdomen satt stopp för alla mina yrkesmässiga ambitioner. Det kan man förstås inte veta säkert, men just det spelar ingen roll. Jag kan ändå vara tacksam för att jag haft den möjligheten, mitt i alltihop.

Säger inte alls att det varit lätt. Som med mycket annat har det gått ibland bättre ibland sämre. Jag är oerhört tacksam att det blev så pass bra och att jag klarat av detta så långt. Att jag sen gnäller lite inombords när jag blir lite förkyld må vara hänt. Just det är ju övergående och snart glömt.

Får fortsätta ta lektioner i tålamod bara.

Sköna September.

Av , , Bli först att kommentera 4

Hon sa ”September bär guld i sin krona.” Och visst är det så! Orden från min kära syster sitter kvar än, fastän det gått ett tag in i oktober.

Hösten är ju enastående vacker och jag har haft möjligheten att beundra den lite varstans här uppe i norr. Härom veckan åkte vi till Sorsele för en natt och tog vägen över Arvidsjaur. Hade jag inte kört hade jag nog storknat av hänförelse när jag då och då kastade en blick ut över den lappländska miljön. Allt är mer däruppe. Färgerna mer mättade och klara, naturen prydd med extra allt.

Stannade i alla fall på hemvägen och tog lite bilder. Blev väldigt inspirerad och skrev en liten dikt till och med.

Vägen hem var nu som vackrast
Runtomkring har allting färg
Känns det ändå inte alltid så
att fjällandskapets färger äger mera märg?
Tätare, trolskare, intensivare och mera sagolik
Jag fantiserar, tänker mig en glödgad eld i höstens mila
mer än som en sommar lagd till vila.

Här i Skellefteå är det också vackert, fast på ett något lugnare sätt. Jag antar att klimatzonerna gör att det ser lite annorlunda ut där jämfört med här. Temperaturen, dagsljuset och den korta sommaren gör kanhända övergången mer intensivt höstglödande. Kanske har den orsakats av ett snabbare förlopp? Jag vet inte. Men hur som helst.

I skrivande har träden snart tappat allt, där jag bor. Marken lyser och det även en mulen dag som denna. I morse när jag vaknade fylldes jag av stor glädje och tacksamhet över allt som är nu. Alltför ofta går man ju och tänker på sånt som är på gång kommande dagar, veckor och år, men det finns också dagar som är så helt och hållet NU!

Efter dagens arbete kröp jag ner under filten och myste – något som ju faktiskt är mycket lättare nu när våren och sommaren fått sitt. Filtar, tända ljus och en rykande temugg att sippa ur hör till höstens självklara njutningar.

Sommaren blev visst ganska lång i år och det var först härom veckan jag kom mig för med att plocka bort blommor och annat från balkongen. De mysiga lamporna och gardinerna är undanstuvade och betonggolvet kalt. Dock har jag arrangerat lite krukor och viss belysning finns kvar. Snart är det advent och då får jag fylla på med sånt man vill ha då.

Sommarminne

Ja, sommaren var lång och jag hade en likaledes lång ledighet. Den behövdes, för jag var inte riktigt i form. Seg och trött. Håglös emellanåt, men inte värre än att jag i alla fall kunde uppskatta sommardagarna. Har dock haft noll lust att skriva. Det har inte saknats uppslag, det har det inte. Många tankar har tänkts och så har vi ju haft val i Sverige.

Vad jag tänker om resultatet borde jag kanske låta vara osagt. Eller nä, vi kan säga så här: jag är inte överraskad, men desto mer luttrad. Sverige har lagt sina röster på detta sätt och det lär blir lika knepigt i fortsättningen som det varit de senaste åren. Gissar jag.

Det är svåra tider i landet, men framförallt i den värld vi lever i. Det påverkar oss alla och Kristersson har fått nått rejält att bita i. Hur han löser detta återstår att se, men min gissning är att det som vanligt är de längst ner på statustrappan som får betala.

Samtidigt går ju livet vidare och det tjänar inte något till att fastna i eländestankar. Som Bambi sa ”bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i dy och sörja”. (Nej jag vet, det var inte Bambi, men det hade väl passat ganska bra?)

 

Något slags lugn

Av , , Bli först att kommentera 6

Något slags lugn har infunnit sig. Under våren har jag kämpat hårt för att hålla balansen mellan vad jag vill och vad jag mäktar med. Jag har dragits isär mentalt och medan hjärnan rusat före och ropat ”jobbajobba” segade kropp och psyke efter och tappade helt lusten att göra något alls. ”Vi åårkar inte”, kved resten av mig. Och eftersom resten av mig utgör bromskloss hände allt mindre, ju mer huvet drev på.

Så funkar det. Ofta, ofta får jag lov att påminna mig om att det är jätteviktigt att inse att jag har gränser; att jag inte kan förändra de tvingande reglerna hur mycket jag än vill. Jag måste aktivt söka balans.

Nå, det går faktiskt bromsa hjärnan lite ändå. Jag gör en slags arbetsplan – realistisk – och blir lugnad vid tanken på att det är möjligt att genomföra. Lägger till några reservationer och har både plan B och C, plus en ”nä nu ger jag mig”-klausul.

Så här gör jag varje år, så det är inte något nytt. Nytt för i år är att jag rest omkring en hel del med K och på grund av detta skjutit upp/tagit bort saker från min årliga vill-göra-lista. Inte helt utan inre motstånd. Men med många resor behövs mer återhämtning och färre ”vill göra”.

Men en lista har jag. Jag har rutiner. En gång i tiden gjorde jag både vårstädning och höststädning. Det tog ungefär en vecka per gång. Numera tar det nästan hela året i anspråk och jag hinner sällan allt. Det gör ingenting. Det blir ju gjort förr eller senare, för planen liksom rullar över till nästa säsong. Däremellan – vid midsommar, fram till någonstans i september och över advent fram till trettondagen – drar jag streck och lägger ner.

Gör sen minsta möjliga och lämnar den ambitiösa städ-Lena åt sitt öde. Konverterar till lediga Lena, som nu ägnar sig åt roligare grejer. Hon blir för övrigt också ganska stressad tidvis. Man vill och man vill och man vill, men måste likafullt välja och välja bort även bland nöjena.

Balans. Ja, som läsaren förstår är den det viktigaste för att jag ska må bra och inte bryta ihop av stress. Så är det säkerligen för alla och liksom för alla andra blir det lite si och så med den saken i omgångar. Sånt är ju livet. Man behöver stanna upp lite då och då, tänka till och ta omtag på tillvaron – om man kan och får. (Fast det är klart man får, det kan bara vara svårt att komma ihåg ibland.)

Ko-lugn, vill jag vara

Det senaste året har jag som sagt haft lite extra om mig och kring mig. Resorna med K är bara en av de påverkande faktorerna. Saker händer i ett liv och runtomkring en. Jag har även haft mycket nytt att lära och utföra arbetsmässigt och det har förstås tagit mycket mer tid än jag trott: Det har varit framsteg blandade med totalstopp, studier och övningar och lite vanliga rutinsaker ovanpå det. Därför är glädjen nu stor, att jag nu har lärt mig så pass mycket av det nya att jag kan utföra hela linjen av deluppgifter fram till slutmålet.

Hurra!

Ja minsann, det har varit mycket upp och ned under lång tid och tröttheten pga. detta har varit enorm. Mitt vanligen rätt optimistiska och gladlynta sinnelag har legat i träda. Inte konstigt alls, förstås. Jag är övertygad om att vi är många som känt press och oro på grund av allt som varit de senaste åren, men för egen del tror jag nu att det kan ha vänt  – åtminstone för nu.. Även osäkerhet och ofärd kan bli ett slags vardag. När jag sen kunnat bocka av de saker som direkt påverkat mig och min vardag, kom jag äntligen fram till den dagen då jag började känna mig nöjd.

Tyngderna har lättat från såväl sinnet som axlarna. Jag känner små kvillringar av fröjd och förhoppningar. I år lägger jag ner vill-göra-listan redan nu. Vilar upp mig lite inför semestern.

Flaggdag: hiss eller diss?

Av , , Bli först att kommentera 2

 


Sitter i skrivande stund och tittar på nationaldagsfirandet på Skansen, med all pompa och ståt. Ett trevligt sätt att fira, även om jag personligen tycker att det allra finaste är att delta i det lokala firandet. I år blev det dock inte av, utan det blir Skansen för hela slanten.

Jag kan tänka mig att det just i år kan vara extra många som firat ute i landet.. I orostider och under hot reflekterar man nog lite mera än vanligt över vad det är att tillhöra ett land, en nation och känslorna påverkas förstås därav. Tanken på att vi skulle kunna mista vår medborgerliga identitet och frihet är förstås outhärdlig.

Sen finns det förstås också en tanke om att man inte ska ägna sig åt nationalism, eftersom det rent historiskt inte har varit uttalat av godo. Nationalsångens ”Fornstora” dar, var bland annat den tid då svenskarna intog andras hem och spred våld och fasa i Europa.

Sverige har inte alltid varit en välmående demokrati, utan en gång var det ett väldigt fattigt och eländigt land. Människor emigrerade för att söka frihet och lycka – och kanske framförallt komma undan svälten – någon annanstans.

En gång i tiden fanns slaveri (träldom) även i Sverige. Inte alls kul att tänka på. Är det verkligen något att sjunga om? Och att Sverige skulle vara bäst i världen är det någon som tror på detta längre? Vi har tappat både tron och anledningarna till att vara stora i truten. Eller hur?

Nationalism göder både främlingsfientlighet och ovilja att släppa in, finns det dom som påpekar. Och ja, visst jag tror det kan bli så i värsta fall. Det hindrar dock inte mig att känna varmt för mitt Sverige. Min hembygd, mitt hem på jorden och allt som ryms i det begreppet allt från min uppväxt och fram till i dag, då jag är lika tacksam som någonsin att ha haft turen att födas här. Nya och gamla traditioner, fred och jämlikhet, är viktiga ledord för de flesta av oss. Och inte att förglömma: NATUREN!!! Som svensk är man väl automatiskt naturdyrkare, va? Kan tänka mig att det gäller såväl gamm-svenskar som nysvenskar.

Jag ska erkänna att jag tänkt på både för och emot-argument genom åren. För min del är det dock så att orden ”hem på jorden” är nyckelordet, förklaringen till varför jag firar. Sverige är mitt hem på jorden även om jag nog inte älskar landet som nation betraktat mer än rimligt mycket. Jag känner dock att vi är förbundna till varandra på många sätt inte minst genom att vi rent organisatoriskt är en ekonomisk enhet, typ som ett slags familj. En familj som bryr sig om, planerar, budgeterar och agerar för bästa möjliga resultat, samtidigt som vi både har råd och vill bjuda in och ta emot andra att ta del av gemenskapen.

Många som flytt sina älskade hemland skulle säkert ha förfärats om de hört de ord som sades av en del av mina arbetskamrater en gång i tiden (=på 80-talet), när de pratade om Sverige som ”Det här jävla landet”. (Låter det så fortfarande?) Det förakt kollegorna visade sitt hemland har grott och vuxit sig alltför starkt under ytan och gjort oss lite svagare i motståndet mot främlingsfientlighet och protektionism. Tråkigt, men vi bär fortfarande framtiden i våra händer, tack och lov, så vi får öka motståndet helt enkelt. (Jobba, jobba, jobba.)

Många som tvingats lämna sitt eget hemland slutar självklart inte älska det för det. De som har makten må vara hatade och fruktade, men.. Jag vet kanske inte så mycket om kärlek. Men jag vet att den ändå kan bestå i onda tider som i goda. Den kanske inte alltid är oproblematisk och alls inte perfekt, men kan ändå vara både innerlig och stark. Kanske till och med evig.

För inte jättelänge sedan trodde vi nog en aning på att freden och demokratin fått evigt fäste i Europa, eller åtminstone i Sverige. I dag är vi ju inte lika säkra och påminns om vad det är vi har och att det är värt både att försvara och att fira.

Och jag firar. Sedan många år tillbaka och även detta år. Nej, jag är inte alltid glad och nöjd över Sverige. Inte alltid jättestolt. Ibland känner jag mig trygg och glad, ibland inte alls, men det är som det är med kärleken: den har drömmar och längtan; den må ha sorger och besvikelser – men kärlek är det ändå!

Dofterna!

Av , , Bli först att kommentera 3

Äntligen kommer de: dofterna. I går morse under promenaden till jobbet kände jag äntligen doften av grönt gräs och lövknoppade träd. Doften som kungör att våren äntligen besegrat vintern. Jag fylls av ett känslorus som överträffar det mesta i tillvaron av dessa dofter.

Jorden har börjat värmas upp och i dag kom äntligen vårens första regn. Såå bra och välkommet. Det ger naturen den skjuts den behöver för att klara sin fantastiska omvandling från död till liv, från grå till grön. Utan vatten, inget liv. Så är det bara.

Normalt sett är jag inte särskilt förtjust i regn, men måste ändå medge att i ett duggregn eller efter ett regn blir jag nästan lika överglad som av grönskan. Doften av vått gräs, våta träd, våt asfalt och den karaktäristiska doften av vått vägdamm. Ååh, andas jag och drar vällustigt in aromerna. (Jag har hört att det kan dofta ozon, men är lite osäker på hur ozon luktar.)

Andra dofter som jag älskar finns hemma. Doften av kvällsluften från min balkongdörr. De blommande pelargonerna och sommarkläderna när de packats upp ur sin vinterförvaring. De sista luktar kanske inte jättegott, snarare lite unket, men luktar ändå vår.

Dofterna inspirerar och skapar visioner om sommarens blomning. Tar en titt på rabatten utanför min ytterdörr. Jag gerilla-odlar den sedan många år tillbaka, för jag stod bara inte ut med att se den trista eftersatta spireabusken och de tomma och skräpiga ytorna runt omkring den, i sällskap med en endaste perenn. Sedan första sommaren har jag gradvis odlat upp den med fler perenner och dessutom sommarblommor, allt efter årets ork och möjligheter.

Trist och tråkigt runt omkring

Men här har vi nånting!

De senaste åren har det burit iväg en aning och i fjol hade jag plantor överallt här inne. De levde ett eländigt liv, mest beroende på den kalla våren och mina varannan veckas-resor till Umeå, fast kanske mest ändå bristen på ordentligt med ljus.

Som boende i lägenhet, med en något dragig balkong har jag inte den optimala miljön för hemmaodling. Men jag har knogat på och det har varit roligt. I år insåg jag dock i ett tidigt skede att jag varken kunde eller ville satsa på någon odling – inte i år. I stället har jag minst tio pelargoner som väntar på att få komma ut på grönbete. Utöver det rensar jag den där gerillarabatten och direktsår eventuellt lite snabbodlade blommor.


Ja, vi får se var det landar, för innan semestern brukar det förstås ha tillkommit en hel del inköpta plantor. Jag vill ju ha blommigt och lummigt omkring mig. Det blir spännande att se hur det blir. I år bestämde jag att jag var less på den vanliga balkongplanen och försöker tänka lite nytt och köpa till lite roligt pynt.
Allt känns väldans lovande inför sommaren. Den kommer att bli varm, solig och lång. Det har jag bestämt…
…att jag ska tro alltså, Det bästa med förväntningar är att man får vara glad i förväg, i stället för att vänta på något som kanske inte händer. Ta ut sommaren och glädjen i förskott tycker jag! Blir jag besviken sen, så har jag i alla fall fått vara glad innan och det är inte fy skam.

Hej våren!

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har ägnat helgen åt vår-saker: Projekt BBB, dvs. Balkongen, Bilen och Beklädnaderna (klädtvätt , mm) stod på dagordningen detta veckoslut.

Inledde med att åka in till stan och beställa ett par nya fräscha glasögon. Tiden går fort och mina nuvarande är älskade in i de sista, men allt mer slitna. Man ser allt sämre vartefter. Trist att skrota de kära favoriterna, men jag gläds ändå över att ha hittat nya roliga! Lite ängsligt är det också. På grund av mina synfel blir det sällan perfekt på första försöket och det kan kännas rätt frustrerande. Dels för att det känns lite besvärligt att klaga på köpet, dels för att det blir fler turer till optikern innan allt är i hamn. Låt mig slippa!

I går var det dags för balkongen att få en make over, med städning och grundinredning. Nu fattas bara pyntet (det roligaste). Varvat men en och annan tvätt och att ta fram vårskorna. Hoppas de sopar snart så jag nänns börja använda mina nya vita sneakers!

Det kan dock dröja. Här utanför pågår markarbetet efter att det brandskadade grannhuset rivits. Utsikten är allt annat än hänförande, men dock lite bättre än brandrester, ska erkännas.

Ett år sedan

Nyligen

Sen var det ju Valborgs. Vi har en tjugoårig valborgstradition, mina kompisar och jag och trots att livet ibland kommer emellan har vi ändå lyckats få till det nästan varje år. Bra, jobbat av oss, tycker jag. I år hoppade jag över brasa och missade vårtalet, men huvudnumret var en orgelkonsert i Skellefteå Landskyrka, med min gamle körledare Anders. Såå fint och mysigt. Glad och upplivad körde jag hemåt i skymningen.

Passade på att kolla oljan när jag ändå var vid bilen. Bilen läcker olja, i små mängder och man behöver fylla på då och då i väntan på att verkstan får lägga sina helande händer på problemet. Men det fick vänta över natten.

Så kom söndagen och första maj. Hade länge velat mellan att delta i första majfirandet eller i gudstjänst, tillsammans med min kör. – Det fick bli det senare, men först en tur till Biltema, var det tänkt.

Och före det, fylla på olja. Sen rasade planeringen ihop en aning.

Jag har tappat bort locket till oljetråget. Först hamnade det i någon vinkelvrå inne i motorrummet. Jätteknepigt att få tag i det tog säkert tre kvart att få ut. Tänkte att ”det får inte åka tillbaka” och släppte därför ner det på golvet. Rakt ner genom motorrumet. Å vad händer då?

Det försvinner, vet inte vart. Nu måste jag köpa nytt! Det var så ofattbart klumpigt att jag inte ens orkade bli upprörd. I stället gav jag upp ambitionerna för bilen. Gick in och lade mig på soffan med en kopp kaffe och vid tretiden bar det i väg till kyrkan för övning och uppsjungning. Väldigt trevligt.

Som ni ser är det inte jag på bilden. Och inte är det jul heller… 🙂

Sen var dagen lista i princip avbockad och jag kunde avrunda några mindre projekt och sen slå mig ner med laptopen.

Så nu sitter jag här, ganska nöjd ändå. Sinnena lägger sig till ro och snart kommer natten, med förhoppningsvis lite välgörande sömn. Ny dag, nya tag. I morgon hoppas jag få tag i ett nytt lock för oljetråget. Utan det kan jag inte köra till Umeå på onsdag och det vore ju tråkigt. (Fast det går förstås bussar..) Ska följa K till vårens sista framträdande, denna gång i Vilhelmina. Ja ack, man får se sig omkring, minsann!

Hoppas på snöfritt förstås. Våren är ju äntligen här och nu fattas bara värmen, så börjar balkonglivet och de bara fötternas tid.

Brandrester är inte så roliga att se.

 

Äntligen!

Av , , Bli först att kommentera 5

Äntligen värme! tänkte jag lyckligt och bredde ut mig över en solstol på balkongen. Njöt till fullo i säkert fem minuter innan svetten började rinna ner i ögonen och över min lättirriterade atopiska hy.

Så blir det nästan alltid och då börjar turerna för att hämta det ena efter det andra (dricka, nåt gott, en bok, mer dricka) tills värmen slagit ut de flesta tankar och initiativ och jag tar en lite lur i stället.

Förr i t’in kunde jag pressa dagarna i ända och ändå vara pigg, fräsch och solbrun på kvällen. Men numera är det SPF50 i ansiktet som gäller (man är väl inte galen och ger sig ut oskyddad heller?) Lite mindre SPF på kroppen, som inte vill bli lika snyggt brun som förr om åren.

Det är ett fåfängt försök att rädda vad som räddas kan, men tyvärr något sent påkommet. Det senaste året har de urgamla djupa solskadorna börjat synas på ytan. Egentligen borde jag förstås sluta sola helt.

Ändå: trots att jag blir varm, slö och rastlös fort är det ändå en välkommen njutning varje vår. Slöheten brukar ju ändå ge med sig så småningom – lagom till läggdags. (Haha!) Perioden från första varma dagen fram till midsommar ägnas åt sol- och somrig dyrkan. Efter det brukar jag bli less och uppskatta skuggan desto mer. Soligt vill jag ändå ha, förstås! Som den där nästan årligen återkommande veckan i juli, då sommaren och röten gör gemensam sak och allt känns som utomlands – om än lite mindre fräscht och exotiskt. Ja, man får passa på att njuta, det blir strax kallare igen och ny nederbörd.

Helgen går mot sitt slut och har verkligen varit till belåtenhet på alla sätt och vis. Jaa, det känns faktiskt inte allför fel med måndag nu.

Nästa vecka bär det av igen ut med K på vägarna, denna gång norröver, till Boden och Piteå, dvs en kortsväng. Ska bli kul återse Boden igen. Tror det kan vara 24 år sedan sist. En övernattning, sen hemåt och ta tag i saker hemma. Återupptar vårstädningen efter ett par veckors uppehåll. Nu varken kan eller vill jag skjuta på det längre.

En som verkligen tycks mig villig att skjuta på saker är Ebba Busch. Hon ville se blod flyta under påskhelgens upplopp. Är det kravaller, så är det och Ebba vill ha öga för öga, tand för tand, som man sade i förr, innan Kristus själv lade fingrarna emellan och förkastade detta.

Det var verkligen otäckt hur det gick till. Ett helt förkastligt beteende, att just de ”goda” protestanterna gav sig på oskyldiga människor och till och med själva ordningsmakten. Bränna koraner för att hetsa upp folk är också mycket dåligt gjort – tycker i alla fall jag. Hoppas på kännbara straff för de skyldiga, men är glad att inte fler blev skadade. Detta kunde ha kostat liv.

Nå, snart blev detta old news och nya katastrofer, draman eller annat väntar på att fylla media och våra sinnen. Vi får försöka hålla en fot i marken och inte tappa vare sig fotfäste eller perspektiv.

Påsken blev så här

Av , , Bli först att kommentera 3

Det blev en lugn påsk i år. Jag är en ojämn påskfirare. Vissa år är det ”all in”, med påskris godis, påskliljor, pynt och jag vet inte vad. Påskig mat, självklart. Andra år blir det på sin höjd en liten påsklilja. Helgmaten väcker inget stort engagemang i mig numera. Det blir oftast den vanliga helgmenyn, utom när det vankas främmande eller så.

Det händer ibland att jag fyller år under påsken, vilket ibland firas, ibland inte. I år blev jag uppvaktad av de närmaste, fast mest på distans. Särbon var tvungen att stanna hemma hos sig denna helg och barnen bor på annan ort. (En i Umeå. Han var här.) Övriga helgen har jag dragit runt här hemma ensam. Saknat särbon, även om jag normalt sett inte har något emot att vara lite ensam emellanåt. Men i år, med dessa underbara dagar av sol och värme! Nog hade det varit trevligt att ha någon att sitta ute i det vackra vädret med. Nåväl. Det är ingen idé att hänga läpp.

Jag har ägnat dagarna åt promenader, läsning och lite träning, hälsat på lite här och där, sovit långe och käkat godis. I fredags tog jag årets första skogspromenad. Där låg ganska mycket snö kvar, men det gjorde inget. Det blev en härlig promenad, försiktigt balanserande mellan de nedtrampade hålen och de isigare partierna. Jag njöt. Av fåglarna som sjöng av bara sjutton (i hopp om att attrahera en partner?), av att känna doften av vattensjuk förne och beundra de träd som nu ligger i startblocket för att snart få brista ut i knoppar och små blad. Den vänliga solvärmen väckte nytt liv i själen liksom den gör i granarnas barrverk och i lövknopparna. Underbart var det!

Väl hemma sopade jag av bron och satte mig ner för en kopp kaffe. Lät tankarna vandra. Tänkte länge på anledningen till att vi har påsk. Jag är är väldigt dålig på det där med religion. Får inte ihop det i huvudet, men kan inte få ut det som trots allt finns där heller. Djupt rotat finns en enveten tro som inte gått nöta bort trots idoga försök under en mängd år. Ja, min tro har många luckor, svaga punkter och partier och därför blir det en hel del att reflektera över.

Kristendomen är medfödd, kan man säga. Mina föräldrar var aktiva kristna och det präglade förstås hela min uppväxt, ända från mitt första andetag. Mest präglades jag nog av musiken, psalmerna och visorna. Oavsett var jag befunnit mig i livet har sångerna följt mig och varit till glädje och tröst. De har tonsatt mitt livs längtan. Alltid. En längtan och en förtröstan jag delar med många många världen över. Min tro har burit mig genom mycket, medan det andra gånger känts mindre stabilt. Nej, den kanske inte bär perfekt alla dagar, men i backspegeln kan jag se att den funnits med mig. Vägen må ha varit lång, gropig och krokig. Bitvis gudlös, men jag har kunnat ta tagit mig vidare av egen kraft också. Ja, det är inte så att jag går omkring och väntar att någon högre makt ska fixa det för mig. Jag har ju ett eget ansvar.

Men trots mina konstanta brottningsmatcher med förnuft, tvivel och bristerna på logik i hela trossystemet: saker stämmer ju inte alls, säger jag till mig själv. Men i mitt inre sveper en röst in i mitt tvivlande och tveksamma sinne och säger ”jag är”. Vad ska man göra? Kämpa på för att slippa? Nej jag gör som jag brukar: det jag inte kan förändra, det får jag acceptera och så är det med det. Det får vara som det är, med hål i logiken och allt. Jag är inte perfekt så varför skulle min tro vara det?

Det är historiskt belagt att Jesus funnits, har jag förstått. Men vem var han? Som jag ser det var han en revolutionär tankesmed. Han ändrade för alltid synen på Gud, från en hotfull, dömande gud till någon som älskar och vill sina barn allt gott. Från en vred och våldsam gud till en fader som älskar och som vi får be om allt vi behöver och önskar.

Jesus utmanade den rådande ordningen genom att vandra runt och påstå att människan inte kan tjäna både gud och mammon, men att man ska ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör (världsliga ting, skatter och sånt) och till Gud det som tillhör honom (oss själva och vår vördnad). Det var detta som fällde honom och ledde till korsfästningen. Han fick plikta med sitt liv och med det förändrades för alltid historien.

Jaa, det var vad jag tänkte på under fredagen. Klockan tre på eftermiddagen gick enligt traditionen påsken in i en ny fas och jag fixade mat och tittade på Bäst i Test, som vilken fredag som helst. Långfredan kan vara väldigt sorglig, men resten av påskens dagar får man vara glad och det har jag varit.
Helgens sista timmar ägnas denna blogg och att käka upp det sista av godiset.

Du har aldrig begärt av mig att jag ska skriva kärlekssånger
Du har aldrig begärt av mig att jag ska måla ditt porträtt
Du har aldrig begärt av mig att jag i ångest, skuld och ånger
jämt ska veta vad som är riktigt och alltid tro det som är rätt

Får jag hålla din hand
får jag kalla dig vän
får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland till din blomstrande äng
där ett frö av förlåtelse gror?

Jag har aldrig begärt av dig att du för mig ska gå på vatten
Jag har aldrig begärt av dig att du ska göra det till vin
Jag har aldrig begärt av dig att du ska tända sol om natten
nej det enda jag har bett om är att få tro att jag är din

Kategorier