Saker du helst inte vill höra när frun och de två barnen åtta och sex har varit på shoppingrunda i Umeå och precis kommit in genom dörren:

–        Pappa gissa hur mycket vi har handlat!? frågar Lina.

–        Jättemycket! säger Alvin.

 

 

Vi brukar ju skratta åt dem, Stockholmarna. Om det snöar mer än en centimeter så är det snökaos på vägarna. För att inte tala om tågen som stannar så fort det yr en flinga i luften.

Men vi glömmer lätt att de har helt andra förutsättningar än vad vi har. Trafikmängden är otroligt mycket högre och beredskapen mycket sämre. Av förklarliga skäl.

När världens största snösmältare för järnväg visades på bangården i Umeå i går var det just såna förutsättningar som var i fokus. Smältaren ska få undan snön på bangårdarna och en norrlänning fnyser väl åt de stackars nollåttorna som inte kan hantera lite snö.

Men då ett tåg varannan minut passerar Stockholms central och mängden spår på bangårdarna är en helt annan än i exempelvis Umeå blir förutsättningarna för att röja och även bli av med snön helt andra.

Snösmältaren borstar helt enkelt upp snön i en container och smälter ner den till vatten. Energiförbrukningen blir till och med 30 procent mindre än om snön skulle körts bort på tipp.

Rätt cool var maskinen också som tillverkats av Skellefteåföretaget Railcare.

Sen är frun från Stockholmstrakten. Kanske det spelar in i synen på grannarna i söder också.

Jag har drabbats av skrivkramp. Jag som alltid brukar ha idéer, funderingar eller åtminstone vardagsögonblick att dela med mig känner det plötsligt som om jag inte har ett skit att säga.

”Skriv en enda mening som är helt sann” rådde en gång en känd författare som bot mot skrivtorkan. Jag kommer inte ihåg vem det var, kanske Ernest Hemingway.

Men vad är sant då. Jo det första som dyker upp är det här: Jag är så otroligt tacksam över allt jag har i mitt liv. Min familj, mina vänner, förmågan jag fått att skriva 🙂 och mycket mycket mer.

Det kan jag alltid säga.

 

 

Jag åkte dit lite på eget grepp i går. Var på ett trevligt företagarmingel med efterföljande middag och kom under minglet i samspråk med bloggkollegan Marta Pettersson. Jag brukar få uppskattning från ibland oväntade håll och Marta är en av dem som stoppat mig när vi träffats på samhället och spontant gett mig beröm för min blogg. Igår pratade vi lite om bloggande och jag kom inte exakt ihåg hur konversationen gick men vi kom in på Martas blogg och att hon inte skriver så ofta.

–        Jag bloggar varje dag! sa jag glatt.

–        Jag bloggar bara då jag har något att säga, svarade Marta.

Och jag missade till en början helt den skämtsamma ironin i det hon sa. Jag vet att hon gillar min blogg och jag tog inte alls illa upp när det till slut gick in vad hon sagt. Men jag blev ju påmind om att även om Marta inte bloggar så ofta så gör hon ändå det. Och jag hade inte med ett ord kommenterat hennes blogg. Jag gillar Marta Petersson och jag gillar hennes blogg. Så självklart vart det på plats med lite uppskattning.

Jag brukar alltid läsa allt nytt från Robertsforsbloggarna. Och jag tycker att det är jättebra att ni skriver.

 

Jag ska bli smart nu. Och okontaktbar för omvärlden. En av dem som liksom tappat nackmuskulaturen och huvudet har fallit framåt. Fast det de egentligen gör är att kolla Facebook ellr gör nåt annat hippt med ”smart-luren”.

Jag har ju liksom väntat till abonnemanget skulle gå ut på den gamla så att jag kunde byta.

Tjejen på Dialect tyckte det var lite lustigt att jag harvade på med min gamla C nio nollnånting. Och jag var helt inne på en uppgradering så hennes sälj blev väldigt enkelt.

Men så fruktansvärt fort teknikutvecklingen går ändå. För två år sen var den lur jag har nu en rätt bra telefon. Nu är det total stenålder och varenda trettonåring springer omkring med en smartphone som för ett par år sen skulle känts som science fiction.

Sen om jag blir en Facebooknörd på heltid återstår väl att se.

 

Snart finns det inget kvar av mig. Inte för att jag har gått in på fläsk och isterdiet och håller på att försvinna rent fysiskt utan för att jag får överge den ena efter den andra av mina gamla föresatser.

Det är sju grader varmt, vägarna håller på att tina fram och det droppar rejält från taken.

Och jag vet att det bara är den första mars och det ÄR faktiskt mycket vinter kvar men jag har faktiskt också… *host*… vårkänslor.

Det är ju liksom bara så härligt ute så jag skiter i vad det står i almanackan.

–        Varför ser du så gammal ut? sa Alvin när han låg bredvid mig i sängen i morse.

–        Ser jag gammal ut?

–        Jaaa. Varför har du såna här skrynkler?

–        Det är väl för att jag är gammal.

–        Näää. Du är inte gammal. Gammal blir man när man är sexti. Du är ju bara femtitvå.