Som förälder så vill man ju att ens barn skall få det bästa livet de möjligtvis kan få. Man vill att de skall ha vänner, vara lyckliga. Att skolan skall gå bra och att deras fritidsintressen är intressanta och givande. Helst så skulle man vilja plocka ned stjärnorna åt dem, men av förklarliga skäl så är det omöjligt.

Sonen, den äldste, har gjort sitt val till gymnasiet och jag var inte ett dugg orolig från början, men nu, efter att han varit där på praso en dag så kom han hem helt lyrisk och berättade att de sitter och spelar WOW på lektionerna. Att de har Top of the line datorer som möjliggör online spelandet på ett helt annat sätt än vad våra dåliga datorer och vårt dåliga internet gör.

Ok…det låter ju jättebra?

Men, när jag frågade om det var det som avgjorde om skolan var bra eller inte så tittade han på mig, suckade åt mig (som om jag var den mest korkade människan på jorden) och sa:

-Men asså…nu tänker jag inte prata med dig mer!

Ok, vad gjorde jag för fel?

Jag var ju bara lite intresserad av om skolan kunde erbjuda något mer än bara bra datorer. Jag ville veta lite om hur lärarna var. Om hur lektionerna var uppbyggda, om hur pedagogiken var.

Tydligen så är 15-åriga killar inte intresserade av sånt…