Så, vad har en gammal Obbolian, numera stadsbo igen roat sig med hela dagen? Mjo, jag har hälsat på en fin gammal (nå, hon är ju faktiskt yngre än mig) kollega från SCA som bara flyr fältet. Hon rymmer hela vägen tillbaka till Västerås (Grattis Västerås, ni får en finfin ingenjör, Sveriges bästa, dessutom en finfin vän).

Vet ni? Jag skäms, hennes lille prins som ni kan se på bilden är född i Juli. Jag har inte träffat henne sen januari. JANUARI… Förra året that is.

Detta var alltså första gången jag såg SnyggSixten.

Jag, som i mitt förra inlägg bestämt hävdade att jag inte var ett dugg bebissugen. Att jag inte ville ha fler barn alls. Hm? Jag fick genast den där bebissjukan som alla vi kvinnor vet är så smittsam.

Mina bröst började spänna, mitt hjärta snöptes åt och jag fick en jäkligt konstig röst så fort jag tittade på SnyggSixten.

Jag VILL INTE ha fler barn. Jag har fyra, det räcker mer än väl.

Men Sixten? Han var så snygg att klockorna stannade. Han hade mer än gärna fått följa med mig hem. Utan tvekan.  Han hade nog trivts tror jag med  att få fyra äldre bröder. De skulle ta hand om honom på ett rekorderligt sätt dessutom. Så fort mamman ifråga (SnyggTilda) vände bort huvudet försökte jag stoppa ned honom i någon av mina fickor men blev påkommen konstant.

Nå, nu har jag bestämt mig. Jag skall helt enkelt undvika att vara i närheten av de där så djuren. De är ju livsfarliga. Smittan sprider sig snabbt som en löpeld och tydligen var jag inte immun längre. Det värsta, det är att de finns ju överallt. Vart man än tittar så är de där, söta, små, gulliga. Med sina små underbara gaga-ljud och sin fantastiska doft som får mig att bli alldeles kollrig.

Det är ju bara att se själva på bilden. Är han inte alldeles ljuvlig så säg?

Jo, Mamma Tilda är inte så dum hon heller.