Imorgon far mina smågryn till sin pappa. Min lägenhet blir stor, tom och ödslig. Det blir bara jag och 16 kvar hemma. Vi går om varandra, vi äter på stående fot i köket. Någon gång ser vi varandra i dörren. Pratar lite lätt. Saknar de små.

Både jag och 16 låtsas som om allt är som vanligt, fast det aldrig mer kan bli så. Aldrig. Vi är två separata individer, en nästan vuxen och en vuxen med saknad och sorg efter dem som gör våra liv komplett, vårafina. Småpojkarna som driver oss till vansinne med sina bråk, sitt tjafsande. Som samtidigt berikar våra liv till 100 %. Som ger oss skratt, glädje, lycka.

Jag har tur, jag har ju alltid 16 hemma. Jag får njuta av iallafall ett av mina fantastiska barn jämt. Jag är tacksam.

Denna vecka är ändå sorgeveckan. Den veckan där hjärtat brister var och varannan dag. Den veckan där jag tar pojkarnas kuddar till mig i sängen. Luktar på deras dofter och gråter. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta sakna. Sluta längta. Vår familj är inte alltid komplett.

Jag tar omvägar förbi skolan. Jag vill inte råka stöta på dem. Inte för deras skull, för min egen skull. Blotta tanken på att jag inte kan/får hämta hem dem till mig är hjärtskärande.

Denna vecka försöker jag fylla med andra saker. Jag kan inte sitta hemma varje dag. Det går inte.  Jag måste fokusera på andra saker. Jag måste fylla upp tomrummet.

Jag tänker knappt komma hem. Till den tysta, stora lägenheten.

Jag lyssnar på denna och skickar tankar till ALLA minafina. Jag finns där med er. Jämt. I mina tankar är ni alltid. I mitt hjärta bor ni. Alla fyrafina.

Ännu återstår en dag av mys. Vi kastar all ordning och äter middag i vardagsrummet ikväll.