För något år sedan fick jag en liten knöl mitt på min lilla tå, den bredvid lilltån. Den ömmade, var röd och blev större. Jag förbannade att åldern tog ut sitt rätt och gick på apoteket och köpte senaste botemedlet mot liktorn. Jag behandla kärringtån med marknadens senaste liktornsmedel men lillklumpen frodades och till slut kunde jag inte använda mina vanliga skor utan gick barfota. Vilket fungerade ypperligt under sommarmånaderna men tyvärr är dessa alldeles för få här i Norrland.

Ovilligt släpade jag mig ner på vårdcentralen och visade upp lillklumpen. Väl där höll jag på att skämmas ihjäl över min yttepyttiga åkomma i en värld där pest och krig och svält och epidemier vilt härjar. Skammen var större under den hypermoderna röntgenapparaten, av storlek störst, för att inte tala om när ortopedläkaren försökte hitta lillklumpen i min strumpa.

Dignos: Exostos – benutväxt från skelettet.

Åtgärd: Operation.

Efter sju månader och inte mindre än fyra samtal från operationplaneraren med avbokade operationstider skedde i går avmejsling av Exostos och sjukskrivning i tre veckor.

Att inte behöva arbeta under jul och nyår kan av många välkomnas men när alternativet är att hoppa omkring på kryckor och inte kunna använda den oväntade ledigheten på ett valfritt sätt vet jag inte vad som vore bättre. Lillklumpen är borta men foten dunkar och stygnen ömmar och läkarens ordination stillhet och högläge är för mig mer stressande än en sju meter lång julklappskö på stan.

Att detta hus inte är byggt för enfotade folkslag är en utmaning i sig när jag måste åla mig upp på loftet till min dator – och det måste jag för hur skulle jag annars fördriva min påtvingade julledighet?

Ibland inbillar jag mig att det ska snackas skit om vad som helst bara för att människan för stunden ska få känna någon slags skitsnackssamhörighet.
 Jag kan oftare än sällan befinna mig i olika kvinnokretsar där den sämsta maken ska dissekeras eller vem som har den bråkigaste ungen eller vem det är mest synd när den heltidsarbetande kvinnans make bara ligger på soffan med zappkontrollen fastvuxen i handen.

Jag vet inte om dessa kvinnor söker medlidande där de vill gråta ut i en öppnad famn eller om det är en genetisk defekt som lever kvar sedan hemmafrutiden där man bara dög som kvinna om man hade mycket att göra?

Att maken inte kan tvätta rätt, vika handdukar, dammsuga, laga mat, klä barnen färgskalsmässigt bottnar väl oftare än sällan i att de inte gör det på kvinnans vis än att männen är oanvändbara? Ber man inte sin man lyfta slapphäcken ur soffdynors medvetslöshet och istället grabba tag i en trasa när röjtid råder – får man faktiskt som kvinna skylla sig själv. Vi lever i Sverige och jag har tyvärr ingen som helst förståelser för offer och martyrer!

Måste man rusa runt hela dagarna med skurkäppen i högsta hugg där storkok står spisputtrande och nybakt äppelkaka doftar under den nystrukna klorinrena kökshandduken för att i andras ögon vara en duglig fru?

Är man en dålig fru om man istället lägga en prio 1:a på saker som är fyllda av glädjeämnen?

Som att packa en picknickkorg där tisdagsmiddagen intas vid närliggande grillstuga eller framför tända ljus dela en mikropizza eller en sen hämtmiddag från McDonalds framför en hyrd film – klädd i olikfärgade sockar och makens stora tränings T-shirt eftersom tvättstugan är fylld till bristningsgränsen, på papperstallrikar då ingen orkat plockat ur diskmaskinen eller utomhus eftersom man inte kan se genom fönstren som inte är tvättade sedan våren vid inflyttningsdatumet och ingenting alls som man stoppar i munnen är i närheten av ekologiskt?

Jag prioriterar never ever städ framför glädjeämnen utan tar tag i mina måsten bara när jag just måste. Min make är betydligt bättre på allt vad att styra ett hushåll innebär och konstigt nog så klagar han aldrig på mig inför sina vänner.

Idag har jag bäddat sängen eller i alla fall dragit till täcket, buffat kuddarna och slängt ut överkastet på vädring – alltså nästan bäddat!

– Jag är inte gjort för att städa!

Jag blir förbannad av att städa. Förbannad på dammsugaren, förbannad på slangen och den förbannade sladden. Förbannad på allt som gömmer sig under soffan och förbannad på allt som rasslar till i dammsugaren när jag suger upp något obestämt. Jag är också förbannad på min förbannade nyfikenhet som gör att jag alltid är tvungen att skruva upp hela dammsugaren för att se efter vad det var som rasslade till så förbannat. Vilket alltid är förbannat slöseri med tid eftersom det sällan är någonting av värde.

Dessutom är jag förbannat bra på att hitta på ännu mer att göra då jag redan fått upp förbannelseångan.

Jag blir alltså inte en glad människa över att allt skiner – jag blir AS-förbannad. Jag är helt enkelt förbannat bra på någonting helt annat.

Vad gör man med sin brudklänning när man har gift sig?

Säljer man den eller spar man den?

Om man spar den – vad sparas den till?

Inte till ett eventuellt nytt bröllop med en ny partner väl?

Sparas den till dotterns bröllop där man stålhårt håller tummarna att hon vill gifta sig i morsans gamla omoderna dammiga trasa?

Jag älskar min bröllopsklänning och tycker att den är den snyggaste, häftigaste och mest välsvarvade brudklänning näst efter den i Guns N’ Roses video ”November Rain”.

Trots det kan jag inte låta bli att undra vad jag nu ska göra med denna megaförpackning av tyg? Den tar just nu upp hela ovansidan av ett stort klädskåp och ryms i stort sett ingen annanstans än i garaget.

Att hänga in den i min walk in closet är bara att glömma då ingenting egentligen får plats där inne redan nu.

Måste man köpa en ny garderob enbart för klänningen? Eller ska man hänga upp den på väggen? 
Ska man sätta på sig den varje bröllopsdag resten av livet vid den årliga romantiska middagen?

Någon typ av andrahandsvärde torde den väl ha eftersom den varit huvudrollsinnehavare i Kanal5 – klänningen är ju en kändis!

Hur gjorde Ni?

– Ska vi inte ta och köpa en sån här? sa maken här om dagen och höll upp en Listerine munskölj.

Såg att den kostade nära en hundring men eftersom den motverkade plack, karies och dålig andedräkt så torde det väl vara det sistnämnda som var orsaken till detta impulsköp.

Morgonen där på fick jag en godmorgonpuss av maken och han luktade oregano.

– Har du ätit pizza till frukost? undrade jag oförstående då denne individ aldrig får i sig annat än kaffe med mjölk om morgonen.

– Nej, det är Listerine Total Care, svarade en mycket nöjd om nu än aningen läspande make.

Eftersom jag förstod piken så gled även jag in i badrummet och fyllde upp en redig tuting, kastade huvudet bakåt och svepte rubbet.

Det brann, sved och frätte i min munhåla och den vanligtvis så glatta invändiga munhålehud krullade nu upp sig och ut spottades en besynnerlig klump.

Tårarna sprutade och frätskadan fortsatte inåt och tog bakvägen via hörselorganen och brände bort en bit av mellanörat och ut ramlade ett fragment av örontrumpeten.

Den minsta misstanke om Aids, syfilis eller mördarbakterien var blott ett minne och en skvätt kaustiksoda har inte kunna gjort ett bättre jobb. 
Kindernas insida blev som sandpapper och tungan påminde numera om ett solsemestrande russin på Maldiverna.

Helt klart en produkt som håller vad den lovar men jag kan inte låta bli att undra varför de envisas med att krydda med oregano?

I går ringde en kär vän och undrade om jag ville komma över på en spontanglögg? Att bara behöva var sig själv (oduschad), komma som man är (i sunkiga mjukisbrallor) och sätta sig vid ett dukat glöggbord med levande ljus (en ledig onsdag) – är ingenting jag tackar nej till.

Vi radade upp fjolårets utbud, nyheter, storkonsums erbjudande och systembolagets förslag. Pepparkakor täcktes med Kavlis mjuka ädel i smakerna original, päron och nyheten granatäpple. Där fanns även Kvibille ädel men här var vi tvungna att använda kniv för att pryda pepparkakan med mögel.

Tillsammans analyserade vi krydda, doft, stank, eftersmak, intryck, gomkrull och kom fram till följande:

Glögg

Bäst: Blossa starkvinsglögg – spetsad med rom

Sämst: Årets Blossa 13 – smakade akvarievatten

Ädel

Bäst: Kvibille ädel

Sämst: Nyheten Granatäpple

Fördelen med att vakna klockan 04:00 och inte kunna somna om är flera. Blad annat hinner man dammsuga, klicka hem fyra julklappar, tvätta juldukar, hänga upp julgranskulor samt julstjärnan.

Nackdelarna är att man kan åka på en panchisvarning och vara tvungen kryssa i ja-rutan på den makesskrivna ansökan till kommunen om en akutplats på byns äldreboendet.

Det är kallt. Både inne och ute. Det är inte direkt snö. Men gräsmattan är vit. Kristaller täcker den blå postlådan. Äppelträdets grenar är beklädda med frost. Bilen är av en ljusare nyans och soptunnan lock har förvandlas till is. Rabatternas grödor ligger platt mot marken och sopkvasten sitter fast i fruset regn. Det är mörkt. Det är fult. Det är ruggigt.

I går måste jag ha haft is på insidan av skelettet. Trots min favorittjocktröja, rosa mammastickade tjocksockor och halsduk frös jag så att jag skakade. Inomhus.

Maken gjorde upp en eld i öppna spisen. Jag stod som en staty så nära jag kunde. Sockor sveddes och tunna fjun på överläppen krullade upp sig och försvann. Fingernaglar intog en flamberad nyans men de invärtes frostbrytningarna bestod.

Maken tappade upp ett hett bad, hämtade ett egenhändigt snickrat badbord och hällde upp ett glas rött. Jag låg i badet och flöt tills kroppskostymen fick samma färg som innehållet i det högfotade glaset. Jag vet inte om orsaken var det varma vattnet eller vinets glöd men tills slut höll jag på att drunkna av en överdos av hetta. Skelettets smältvatten rann ur mina tår, tuggverktygen hade slutat att skramla och de invärtes köldskalven var som bortblåsta.

Under tiden hade maken stekt fem packet bacon, kokat pasta och tänt mängder av ljuskällor av märket stearin. I soffan framför en film intog vi en het makeslagad delikat Carbonara och liksom den ljuva doften och den kärleksfulla omtanken spred sig värmen i den tidigare så kalla kroppen.

Ett litet smakprov ur den kommande plattan The Fiction Maze:

The fourth PERSUADER album ”The Fiction Maze” will be released in Europe on January 17th and in North America on January 21st through Inner Wound Recordings. Avalon/Marquee will release the album in Japan on December 25th.

Letar man djup i mina i mina byrålådor kan man hitta alla möjliga texter från svunnen tid. Att skriva om saker man egentligen inte har en aning om är en utmaning i skrivkonst:

Jag vill leva i min själ utan min kropp.

En spegelbild återger en perfekt tandrad. Tänder så vita, så raka och precist intill. Leendet är vackert. Läpparna fylliga. Amorbågens två toppar identiska. Lite glans så är munnen fullkomlig.

Näsan är rak och obetydlig. Ögonen stora och fransarna tät. Iris blå ton är mörk. Håret är ljust och når strax vid axlarna. Underhåret lockar sig lite i nacken. Solen speglar svaga skiftningar och lockar glänser som guld.

Tandradens insida är fri från emalj. Upplöst av det sura maginnehållet. Tänder skaver mot tungan. Amorbågen pryds av en dunig hårväxt. Inte strävt som skägg utan mer ulligt. Detta dun finns lite var stans på kroppen. Inte på huvudet.

Det ljusa håret är tunt och livlöst. Vid tinningen växer flikar sig större. Benan mitt på är bred. Huden på händer är missfärgad. Blå. Lika så fötter.

Runt om är det ett organiserat kaos. Vita hyllor ger en fräsch lyster mot en målad grå vägg. Den första är fylld med kokböcker och böcker om bakning. Alla i alfabetisk ordning.

Den andra innehåller böcker om minskning, äta rätt och motion. Dessa är sorterade efter färg. Den sista är fylld med pärmar. Urklippta läckra recept. Många av recepten har inte fått plats i pärmarna. De ligger slarvigt i högar på hyllan längst ner. Det stör.

Den andra väggen är täckt av en anslagstavla. På den hänger diagram. En kaloritabell. Klockslag. Under diagrammet står en rostig våg. Den är ful.

En telefonsignal genljuder rummet. Rädslan är en blixtsnabb känsla utan egentlig tanke. Blå ögon lyser av skräck när verkligheten sviker. En blick på dörren bestämmer att den är låst. Fruktan kommer från ingenstans. Känslan kväver. All kontakt med omvärlden är ett hot mot den totala kontrollen. Självkontrollen. Omvärlden är oförstående.

Ilskan kommer tvärt. Hastigt kastas ett föremål mot spegelns ovala gestalt. Pulserande ådror växer till miljoner sprickor. Äter till dess breda svarta ram. Ett efterlängtat kras följs av miljoner splittrande skärvor. Allt blir tyst.

Små assietter pryder det nötta bordet. Mångfärgade sötsaker fyller dem. Den gröna ryamattan lyser av en tappad klick vanilj. Dippens smulor i den vita gräddfilen har ännu inte löst sig. Spraygräddens kork har gömt sig i en halv Calzone. Där ligger också två geléhallon. I konditorikartongen under soffan ligger en flaska laxermedel. Den är för tillfälligt obehövlig. Kvällens intag kommer i kraftiga kaskader och försvinner bort i avloppet. Med hjälp av två fingrar.

Vågen visar 43.7