Allt ska gå så fort!
Vi ska äta snabbt, skynda oss att sova, , vara först i trafiken?????
Vi stressar till dagis, skolan och jobbet, och vi stressar när vi väl är där.
Ja, det är inte klokt vad allt ska gå fort, vem tävlar vi med?
Ungarna lär sig att stressa från när de är små, så att de kan gå i väggen sedan som mamma och pappa.
Snart ser det ut som i USA, vi behöver alla en personlig terapeut för att klara av att leva vidare i karusellen.
För den verkar då inte gå att stoppa, snart kommer ungarna till dagis med mobiltelefon.

Jag hade en jätte jobbig natt på jobbet i natt. Inte så att det var mina vårdtagare som ställde till det, nej, jag hade det jobbigt med mig själv. Jag var så rackarns trött att jag såg dubbelt. Visst är man jätte trött ibland, särskilt mellan 03:00 och 05:00 på morgonen, men nu var det OS och killen som pratade på sport radions fel!
Jag brukar sova med radion på, jag sover bättre så, radion absorberar en del andra ljud i huset som annars skulle väcka mig.
Och i går morse kröp jag nöjsamt i säng med radion på, utan att ge det pågående OS:et någon större tanke.
Sedan vaknade jag av radioreporterns hysteriska skrik när Lina Andersson gick i mål!
Ja, jag tänkte att va?? O? va roligt! Jag somnar om. Men insåg ganska snart att det var bara att kliva upp när Björn Lind var på väg i mål, flera timmar för tidigt för mig, men inte en sekund för tidigt för Sverige.
Jag är så glad åt tjejernas och killarnas framgångar. Det var väl unnat dem, och visst hoppas man på mer, även fast man är realist.
Anja tog brons i dag, jätte bra gjort! Grattis!
Jag kan höra hur det ylades på Granhöjden, jag har kollegor som är väldigt med i sportens värld.

I kväll ska vi på föräldramöte på skolan.
Det ska bli trevligt. Jag kom just på att det varit väldigt tyst från det hållet på sistone. Här i Tärnaby är vi föräldrar väldigt aktiva i skolan.
Vi lägger oss i och vi tycker till. Vi har fått en ny rektor, eller just för tillfället flera nya rektorer, eftersom han som fick tjänsten som ordinarie har ett uppdrag till som löper även denna termin ut. Så vi har en vikarie också på halv tid tills skolans slut i vår. Lät det krångligt? Nja, på sådana här små ställen som Tärnaby måste man vara beredd att kompromissa och finna lite andra lösningar kanske, för att det ska bli ett bra resultat i slutänden. Och det tror vi att det ska bli. Vi föräldrar har varit med vid de två senaste rektorers tillsättningar. Även om skolledningen verkade ha tänkt köra över oss nu senast.
När våran rektor, som varit här i några år slutade för en fyra år sedan cirka, så tyckte vår dåvarande skolchef att elever och föräldrar och lärarna skulle vara med och granska de som sökte tjänsten. Det fungerade jätte bra, och vi var ganska överens alla grupperna om vilka vi var intresserade av. Vi hade egna samtal med de sökande, och det var både intressant och lärorikt.
Nu i våras hade vi en tillförordnad skolchef, då vår förra hade flyttat, och han var inte lika intresserad av elev och föräldra- inflytande, men nu propsade vi föräldrar på om att få vara med. Så vi var med till slut.
Och nu har vi fått en kille på tjänsten som vi tror på. Därför måste vi finna lösningar innan han kan ta sig an med uppgiften för fullt.
På Skytteanska skolan har vi som på alla andra skolor elevråd, men vi har också ett föräldraråd där två föräldrar representerar varje klass från förskoleklass och upp till nian. Här diskuterar vi livligt allt som rör våra barn både på skola och fritid. Sedan tar vi med oss synpunkter som rör skolan upp till skolrådet. Här finns rektorn, skolpersonal, elevrådsrepresentanter och några föräldrar från föräldrarådet. Och i mångt och mycket är det faktiskt här vi bestämmer hur vår skola ska se ut. Jag känner att vi är med och påverkar i väldigt mycket högre grad än förut. Finns det särskilda problem så tillsätter vi grupper som jobbar med det. Det har varit turbulens, och skolan är långt ifrån perfekt, men jag känner i alla fall att vi jobbar med det.

Jag har själv gått mina nio år på Skytteanska skolan i Tärnaby. Och det har inte alltid varit så lätt att ha sina barn på samma skola som man gått själv, och med en del lärare som man haft själv fortfarande verksamma.
Man kan se fel och brister som man känner igen, både hos lärarna och organisationen. Och det är inte allelens lätt att inte ge ungarna sina egna åsikter.

Det är måndag och ett underbart väder, sol och +0,8 grader.
En helt fantastisk dag.
Och det pågår ett OS.
Jag är egentligen inte så intresserad av idrott. Men OS kan man inte riktigt undgå, när resten av familjen är intresserad. Den idrott som ändå ligger mig ganska varmt om hjärtat är längdskidåkning, och så tycker jag om att titta på rally!
Svensk längdskidåkning är ju inte precis på topp just nu, tyvärr.
Fast jag är helt säker på att Anders Södergren hade tagit guld i går med bättre vallade skidor. Det känns ju extra jäkligt, när killen själv gjorde allt han skulle.
Jag såg också på puckelpist faktiskt, där svenskan borde ha haft en medalj. Men så är det ju med domarsporter, det är inte alltid de bästa som får medalj.
Jag tycker att sport krönikören Patrick Krainer i VK hade skrivit en mycket bra krönika i dag.
Anna-Carin Olofsson misslyckades totalt, ja, visst var det synd. Men jag tror att svenska idrottsmän och kvinnor behöver mental träning inför sådana stora tävlingar som OS. Jag är naturligtvis ingen expert, men jag tror att det sitter en hel del i det, och det har svenska sport journalister ganska stor skuld i! Inför varje OS så har sport journalisterna de svenska medaljerna färdiga redan före spelen börjat. Och det är samma orimliga krav varje gång det ska vara OS, och samma besvikelse då det blir ett misslyckande.
Den enda som hittills inte verkat ha några nerver inför stora tävlingar alls, är ju Anja, även om jag tycker att man ställer på tok för höga krav på henne! Nu väntar sig sport journalisterna att hon helst ska ta fem guld! Ja, jag säger då det. Hon är det ena av våra två enda realistiska medalj hopp, men hon är faktiskt inte mer än människa. Jag hoppas att det går bra för henne, trots att jag inte är särskilt intresserad av hennes sport. Mest tänker jag att hon inte ska skada sig i störtloppet, och jag känner medlidande med hennes mor som måste genomlida det.
Inför nästa OS tycker jag att man ska köra, förutom den vanliga hårda träningen, mycke mentalträning med de svenska idrottarna och isolera dem från svenska sport media och journalister. Då kanske det går bättre.
För svensk längdåkning ser det ju mörkt ut just nu tycker jag tyvärr. Här hemma diskuterar vi en hel del om vad det kan bero på, eftersom längdåkning är ett intresse vi delar inom familjen. På tv för ett tag sedan intervjuades norrmän om varför de tror att de är så bra på vintersporter. Då var det en som sa att han trodde det berodde på att de var friluftsmänniskor som var ute mycket i naturen med barnen. Och jag tror att det också kan vara ett av svaren. Norska familjer umgås mera rörligt med varandra, och barnen är vana det. Men jag sätter upp ett varningens finger åt Norskarna som kommer till Sverige på ledigheten och åker skoter, glöm inte bort skidorna, då blir ni lika dåliga som svenskarna. Skotern är bra men??.. I Norge håller man på lagen när det gäller skoteråkningen, vilket begränsar den lite, till fördel för vintersporter som skidåkning kanske? Någonting vi Svenskar borde tänka lite på?
Man hör ju bara hur det låter i skolklassen här på skolan i Tärnaby, när det ska vara idrott eller friluftsdag på längdskidor. Det blir ett väldigt ojande, och flera sjuka eller ha glömt sina grejor, eller har inga. Vi svenskar orkar inte med en så fysiskt krävande sport som längdåkning. Då är ex alpin skidåkning mycke bekvämare att syssla med.
Det är oerhört tråkigt men det ligger nog en hel del i det. Vi svenskar rör på oss så lite som möjligt. Och blir fetare och fetare och i allt sämre skick.
När man på våren börjar åka ut med skotern på fisksjöarna här, så kan man ofta se folk som borrar sina fiske hål med motorborr, och jag brukar tänka det att ?undras om den där människan har ont i armarna eller axlarna?? Då kan jag ju förstå om man använder en motorborr, men inte annars.
Vi gör det allt bekvämare för oss själva. Och barnen tillbringar allt mer tid framför tv och dataspel, istället för att vara ute och leka och röra på sig. Föräldrarna orkar inte fara ut på skidtur med sina barn, man jobbar för mycket och det tar för mycke tid.
Det är bedrövlit, och kommer att straffa sig längre fram.
Jag kommer ihåg när jag själv vax upp på Bergastigen i Tärnaby. Vi var många ungar på gatan, som med anledning härav också kallades "spermastreet".
Och det var alltid fullt med lekande ungar ute på gatan och på den lekpark vi hade. Det var bara under middagstid och sent på kvällen som ingen var ute och lekte. Ja, jag har många härliga minnen från min uppväxt där, från den tiden då ungar lekte.
Hemma hos oss sätter vi gränser för data och tv- spel. Vi försöker att se till att ungarna är ute och rör på sig. När de äldsta barnen var i skolåldern tävlade de i längdskidåkning, och vi åker fortfarande längd, även om ingen tävlar numer. Det finns skidspår uppdragna runt jälan, och där åker våra ungar skidor i sällskap med grannens ungar. Och de verkar ha väldigt roligt.

Jag vakade av i går morse, med det menas att jag får sova hemma några nätter. Om det nu går att sova vill säga. Jag har haft vissa problem med det på sistone, och det är fruktansvärt stressande och tröttar ut en totalt.

Efter drygt tre år som natt arbetare kan jag bara konstatera att det sliter på en. Det är länge sedan jag kände mig ordentligt utsövd, även då jag sover bra. Man kan inte sova tillbaka det man vakar bort.
Det har också visat sig i forskar rapporter att nattarbetare löper större risk för att få cancer och hjärt- och kärl sjukdomar. Man kan också bli väldigt osocial av att jobba natt. Samhället är ju inriktat på dag aktivitet.
Vi blir inte heller sedda på samma vis av arbetsgivare och chefer, då dessa finns på arbetsplatsen på dagtid.

Jag jobbar alltså natt på Tärnaby vårdcentrals vårdavdelning. Granhöjden heter det, och jag vet inte vad jag ska säga att det är för typ av vårdavdelning egentligen. Det vi nu ska syssla med på Granhöjden är rehabiliteringar, vi ska ha korttidsboende och vara slussen mellan sjukvården och annan form av boende, ex äldreboende eller hemmet. Det kommer nog ändå alltid att finnas de som vistas hos oss en längre tid. Vi har också två akutplatser på landstings-sidan, vilket är oerhört viktigt, annars måste alla observationer av patienter skickas iväg, vilket kan innebära att man skulle måsta åka till Storuman 13 mil bort om man ex slagit huvudet. Att dessa akutplatser verkligen behövs ser man på att vi ofta har överbeläggningar på akutsidan.
Jag måste säga att jag tycker att vi har väldigt bra sjukvårdservice i Tärnaby. Oftast kan du, vid behov vid akuta fall, träffa läkare här dygnet runt. Vilket faktiskt är oerhört viktigt med tanke på avstånden.

Vi står inför stora omstruktureringar inom äldreomsorgen här i Tärnaby just nu, och det känns som att mycket hänger i luften än. Det skärs ner både på boendet på Granhöjden och på personalen. De pengar Storumans kommun ska spara inom omsorgsenheten ska sparas här hos oss.
Detta skapar naturligtvis oro och otrygghet på arbetsplatsen, vilket vår arbetsgivare har väldigt svårt att förstå.
Arbetsgivaren säger att man hoppas slippa säga upp personal, och att personal minskningen ska ske med pensionsavgångar. Men blir det så i slutändan och måste någon ex byta arbetsplats?
Huset som vi håller till i ska byggas om, vilket vi anställda nog alla är glada åt. Men när och hur vet vi inte riktigt än.
Ja, det kanske inte är någon som riktigt vet än vad som ska hända.
Det pågår också, har vi förstått, ett politiskt krig i denna frågan, mellan politiker från Tärnaby, som är färre, och politikerna i kommuncentrat Storuman, som bara ser möjligheterna att spara pengar.
Och mitt i detta finns vi, personalen på Granhöjden, och våra vårdtagare.
Kort sagt, vi har ett kärvt arbetsklimat just nu.

Vi är ett väl fungerande sammansvetsat arbetslag, tack och lov. Vi respekterar varandra, och de schismer som ofta finns mellan dag- och nattpersonal märker då i alla fall inte jag av på Granhöjden. Inte några andra schismer heller, för den delen. Vi trivs med varandra, och det är väl också därför vi inte vill att någon ska bli uppsagd eller måste flytta.

Man kan tro att det bara är tungt och slitsamt inom äldrevården, och visst, det är den ena sidan av det hela. Men det är också mycke glädje och humor. Vi som jobbar vet att vi behövs, fast vi sällan eller aldrig får höra av vår arbetsgivare att vi gör ett bra jobb. De tycker bara att vi ska klara av mer, och att vi gnäller i onödan. Allt ser ju så fint ut, på deras papper.
Men härom kvällen när jag kom på jobbet, låg där på bordet i personalrummet, ett personligt tack- kort till var och en av oss i personalen, från en anhörig vars livskamrat bott hos oss sina sista år i livet. Och i kylskåpet stod en stor smörgåstårta. Det är b l a sådant som värmer en i hjärtat och gör att man orkar jobba vidare, trots att arbetet är tungt, och det ska sparas pengar.