Självklart är jag uppe. Vad tror ni om mig?
Dags att åka ut på dagens första jobb. Det kan nog bli en lång dag i dag också.

Min man fyller år idag. Ja eller igår blir det, för klockan har just passerat midnatt ser jag. Så trist att han inte var hemma då, utan jobbade heldygn. Och jag som trodde att min släkt hade koll på det blev aningen förvånad när alla dök upp när jag fortfarande satt och jobbade halv nio ikväll. Tårta hade vi planerat till i morgon kväll när Pär kommer hem. Kakdepåerna gapade tomma, för det skulle jag åtgärda sent ikväll hade jag tänkt.
Turligt nog var min mamma här igår och förärade min man med en smörgåstårta. Det räddade kalaset, ja förutom att 12-åringen genast satte igång att grilla korv och köttbullar på pappas nya grill åt småttingkusinerna
Och Hallonbrowniesarna som Sofia hade bakat i långpanna blev raskt tårta med ett gräddlager på. Dessutom hade jag gömt ett paket chokladfingrar sen förra kalaset.

Det var lite "Här är ditt kylskåp" över det hela om ni minns den serien? Kocken Jan Boris Möller åkte runt till kändisar och överraskade dem med att kliva in i deras kök, länsa kylen och göra en trerättersmiddag av det som fanns där.

Men nu efter lite rödvin och öl med min lillebror och svåger och de allmänna trevliga men högljudda diskussionerna känns livet ganska lugnt. Jag har just packat diskmaskinen och överlägger just n u med mig själv om jag ska upp och börja jobba 05.15 i morgon bitti, eller om jag ska sova något längre. Känner jag mig själv så går jag upp. Jag har en extrem självdisciplin när jag sätter den sidan till.

Jag har sovit fruktansvärt hårt i natt. Jag tror nästan att man hade kunnat utföra en operation på mig, för jag kände mig mer sövd än sovande. Jag vaknade inte ens när 12-åringen hade drömt mardrömmar och trängde ner sig i min säng. Än mindre hörde jag min mans sms i morse.

Jag var djupt frestad att återgå till sängen en timme när ungarna gått till skolan. Det fick jag stryka när Isa smsade i uppfordrande ton att jag hade glömt att skicka pengar till hennes operation dagsverke. Vänta nu, även om hon sagt till så är det väl hennes ansvar att se till att hon har det med sig när hon går? Lita på att vi ska ta en diskussion om det där!

Så istället för att ta bilen i nattskjorta klädde jag på mig och cyklade till skolan med pengarna. Jag hade tänkt att hon skulle möta mig vid ingången, men man vet ju med säkerhet att man hade fått motorstopp om man suttit halvnaken i bilen, eller hur?

Förra veckan var två av mina kollegor här för att få ihop någon sorts inledning till lanseringen av Nordmalingssidorna på vk.se. Jag vet inte riktigt vad de hade förväntat sig, och jag vet inte vad jag hade tänkt själv heller. Jag har bara en vag känsla av att det inte alls blev vad någon av oss hade tänkt från början.
Jag inser också att jag i vissa stunder blir alldeles för otyglat kreativ för att det ska vara riktigt nyttigt. Och har man då någon som hakar på och säger JA! Vad kul! Shoot! Ja, då kan vad som helst hända.
Det är därför jag nu får bita på naglarna till i morgon bitti, efter att mina kollegor förmodligen har skrattat sig halvt medvetslösa åt knäppgöken i Nordmaling som fick för sig att leka Grynet framför kommunhuset.
Faktum är att jag har ingen som helst aning om vad som kommer på webben i morgon bitti. Jag har ingen som helst koll på hur min kollega har klippt ihop allt oklokt och klokt jag sa. Jag är helt utlämnad!

Å andra sidan, vad kan hända? Mina barn får väl skämmas förstås och min man suckar säkert i lönndom, men kan man muntra upp någon stackare denna kommande grå och tråkiga måndag morgon, så var det väl värt det.

Efter att ha haft ont i magen i ett antal veckor fanns det till slut ingen återvändo. Det var bara att sätta sig ner med räkenskaper och bokföring och hoppas att man skulle få ihop debet och kredit inför deklarationen.
När jag väl sätter igång och känner att jag har koll på läget är det rätt så kul. Men innan, innan. Suck. Att ha en enskild firma var inget jag drömde om, det var bara en teknisk nödvändighet för att kunna jobba. Dessutom har jag namnsdag idag och även om jag har fått glasstårta så tycker jag väldigt synd om mig själv.

Nu är i alla fall underlaget alldeles klart och då återstår bara deklarationen. Jag har ju hela natten på mig och egentligen hela dagen i morgon också, men man lär ju ska jobba också. Dessutom jobbar min man heldygn från i morgon bitti och jag behöver definitivt hans hjälp med det här. Jag VILL i alla fall absolut att han ska sitta och hålla mig i handen nu och tycka synd om mig.

Ett snabbvarv runt konsum nyss och middagen borde vara på bordet inom en halvtimme. Min man jobbar heldygn till i morgon bitti och själv har jag suttit i telefon och vid datorn sen klockan åtta i morse, i princip utan avbrott. Vissa dagar är man verkligen en urusel förälder.
Det är ungefär nu jag plötsligt kommer ihåg att jag varken ätit frukost eller lunch. Hur mina barns matstruktur har sett ut idag har jag ingen aning om. Det kanske är lika bra? De verkar inte ha svultit ihjäl än i alla fall. Och eftersom det är 12-åringens fredagsfest så ska jag snitsa ihop någon variant på grekiska pita gyros nu.

Jag har beordrat honom att packa ur kassar, fylla diskmaskinen och duka och eftersom han har fått en ny mobil idag, så är han medgörlig som ett litet lamm. Allt kan köpas för pengar – det är en sak som är säkert.

Själv har jag en vag känsla av att det trots allt är något jag har glömt idag. Jag hade en lista i huvudet i morse, men den är totalt blank just nu. Jag är inte helt säker på att den återkommer med några glas martini, men jag tänker banne mig försöka!

En sak som gör mig ganska trött är när man får ta skit för det som andra journalister skrivit. Ibland har folk lite svårt att hålla isär tidningarna också. Som idag, när jag fick stå till svars för vad konkurrenten VF skrivit.
Men hallå, skjut inte mig, prygla mannen som präntade ner det där istället. Jag får ta alldeles tillräckligt mycket skit för sånt jag skriver själv!

Kvällen blev jättebra ändå, för när jag kom till stället jag skulle bevaka, så var alla alldeles överlyckliga för att jag dök upp och skulle skriva om dem. Sånna dagar gillar jag mitt jobb.

Har just kommit hem från Valborgsfirande. Ja, eller firande och firande, jag har jobbat och dessutom gjort min förälderliga plikt nere på scouterna. Den bestod idag i att köpa lotter och vara social. Det gick fint både och.

Efter att ha skjutsat hem mitt enda egna utevarande barn, hon som stod i scoutlotteriet, så tog jag en repa på samhället för att kolla läget. Plötsligt klev det ut en kille framför min bil. Han bad mig hjälpa honom att få hem sin kompis som hade druckit för mycket, så vi baxade in den något spaka lilla grabben i bilen och körde hem honom till hans föräldrar.

Det där är inte roligt, men det finns ändå en del saker man kan vara glad åt i det där.
Jag är glad att det finns ungdomar som vågar be om hjälp när de inte kan hantera situationen själv. Jag är också glad att det finns föräldrar som blir tacksamma när man kommer hem med deras berusade barn. Jag har lika många gånger varit med om att föräldrarna blir irriterade på att man lägger sig i.

Hemma i soffan spelade Petter och Anton fotboll på xboxen i exakt samma position som när jag lämnade dem vid 18-tiden. Det är väl en av få kvällar jag tycker det är helt okej att de häckar framför TV:n istället för att vara ute i friska luften!

Nä, jag har inte dött. Det närmaste jag kom var att spräcka trumhinnan på Liseberg. Men man kanske får skylla sig när man tror att man kan sätta sig över feber och sånna grejer. Kroppen kan jävlas BIG time när den sätter den sidan till, tro mig.

Vi kom ner till Göteborg i alla fall och jag kan utan överdrift påstå att jag aldrig i hela mitt liv varit så slut efter en bilkörning. Men 90 mil med närmare 40 graders feber var ingen lek. Jag gjorde ett tappert försök att hänga med på stan dagen efter också. Min insats blev att sitta på alla bänkar jag hittade, medan Anton och mormor shoppade. När jag kom tillbaka till brorsan fick jag sån där otäck frossa och innan jag hann blinka var jag uppe i 40,4 igen. Det var väl ungefär när han började hinta om vilken bra sjukvård de hade på Sahlgrenska som jag till slut gav upp och bäddade ner mig.
Jag använde fredag till att vila och jag tror att det var därför jag i övermod tog mig an Liseberg med Isa och Anton på lördag. Söndag var ju retur-resedag och logistikresan med stort L. Först till Linköping för att handla åt svägerskan, vidare till Nyköping för att hämta en väska åt min kompis, sedan till Stockholm för att plocka upp USA-dottern med min kusins resväska, så vidare till Sandviken för att lämna väskan till kusinens föräldrar och hämta en föreningsbil som min man har sniffat upp.
Sofia, min mamma och Isa och Anton åkte vår Chrysler hem medan jag körde ensam i den andra. De sista 15 milen pratade jag och Sofia i mobilerna gång efter annan med varandra för att hålla koll på att ingen av oss verkade tappa omdömet i biltrafiken.
Jag var sjukt less när vi landade hemma i Nordmaling strax före tre den natten.

Som bonus blev både Anton, Isa och min morsa sjuka på vägen upp. Det är roligt nästan jämt. Det känns som att jag skulle vilja göra en repris på den här trippen, men med ett lite annat utfall.