Nu har jag gjort det värsta man kan göra, vad gäller slösa med tid. Jag har snoozat tre gånger.
Jag läste det i någon uppfriskande ta-tag-i-ditt-liv-artikel att just snoozandet är helt värdelöst.
Men det fanns inget alternativ idag. Jag var totalt medvetslös när klockan ringde. Då hade jag ändå sovit i mer än sju timmar. Trots Leksandsförlusten!

Igår somnade jag sittande framför datorn vid lunchtid. Så pass att jag slog pannan i skärmen. Jag fick faktiskt gå och lägga mig en stund för att orka med eftermiddagen.
Det känns som att jag har en bit kvar till toppform efter den här förkylningen.

Idag lär jag inte somna på förmiddagsjobbet i alla fall. Jag ska ut i friska luften med gummistövlar och vindjacka. Det kanske är mer uppiggande än att sitta framför datorn?

Sitter och följer Leksands match online. Vilken enormt duktig matchrapportör som refererar från Troja/Ljungby. Och så jävla tråkigt då att Leksand ligger under med 1-5. Fatta, 1-5!

Ser att det varit ett ordentligt slagsmål i alla fall. Fyra matchstraff nyss. Jag vill inte ha några avstängningar inför Leksands match mot Malmoe på onsdag. Den ska jag se i direktsändning för en gångs skull.

Nä, nu får vi ta och vända det här. Fyra mål kan gå fort i hockey!

Isa har just kommit från scouterna med en repstump av hampa om hon gjort en snara av. Hon är inte särskilt nöjd med lukten.
"Kan man tvätta den här" undrar hon.
"Möjligen kan du lägga den i såpvatten" svarar jag som inte känner särskilt mycket med min täppta näsa.
"E:s mamma kastade ut hennes rep. Hon trodde det var hunden som hade gjort något inne, så hemskt luktade det" fortsätter Isa.

Så kommer pappa och Isa visar sin repstump.
Isa: Gissa vad det är.
Pappa. Det är ett rep.
Isa: Lukta, gissa vad det är.
Pappa: Det är en knop. En stek. (stek är en sorts knop för er som inte vet det)
Isa: Visst luktar den hemskt!
Pappa: Det måste vara en rumpstek
Isa: (gravallvarlig) Okej, den här gången var du faktiskt lite rolig pappa.

VK är utmärkt som omslagspapper till bästa pappans paket.

Jag funderade på hur många farsdagar vi firat med andra barn än våra egna kring frukostbrickan? Idag var vi två plus. Dels vårt extrabarn och så Antons kompis som varken har far eller farsdagstraditionen i det här landet. Många äro barnen som firat min man som sin egen far. På något sätt har det ofta slumpat sig så att det ungar med lite frånvarande fäder som varit här. Å andra sidan kanske det har sin naturliga förklaring? De andra kanske är hemma och firar sin egen pappa?

Efter att ha satt barnen i gräddvispningsjobb framför Xboxen ( vilket gjorde att vi åt något smörliknande gräddaktigt i chokladen i morse) så gjorde jag mackor och assisterade med att tejpa paket.
En av våra familjetraditioner är att slå in huvuddelen av alla paket i gamla tidningar, mest VK förstås, och hitta någon passande omslagsbild. Det är alltså inte bara av snålhet om någon trodde det. Oh nej. Det är miljötänkande och finess.

Nu har vi avslutat dagen med att äta varma smörgåsar med kantarellstuvning till farsdagsmiddag och så kolatårta på det. Alla verkar vara i olika grader av tårtångest. Själv ska jag lägga mig med Amelias julnummer och se vad jag INTE ska handla i år.

Sömn är underskattat. Jag fick hostmedicin på recept i torsdags. Det har inneburit att jag i alla fall fått sova i fyratimmarspass. Utan hosta. Obruten sömn!
Jag kände mig faktiskt riktigt pigg när jag vaknade i morse.
Min man var säkert inte lika pigg, som fick gå upp klockan sex för att dottern skulle iväg och spela handboll. Men han har å andra sidan lättare att somna om än jag, så han har inte klivit upp än.

Nu slipper jag dessutom gå och gruva mig för att gå och lägga mig, av rädsla för att jag ska hosta ihjäl mig. Jag har faktiskt dragit på det flera kvällar av just den anledningen.
Helt sjukt faktiskt. Man är så trött så man raglar, men vill inte lägga sig för att man inte får sova. Och nu slipper ju barnen undra om jag ska sova i fåtöljen i natt också.

Kvalserien 2007 är just avslutad. Mycket kretsar kring hockey i familjen.
11-årige sonen kommer hem från skolan och läser VK:s förstasida.

’Mamma, vem är Andreas Hermansson, han har jag aldrig hört talas om? Vilket lag spelar han i?’
’Han var spelare i UFC’ svarar jag
’UFC? ’undrar sonen
’Ja, fotbollslaget’ svarar jag.
’Javisst ja. Jag glömde att det finns andra lag än i hockey’

Vi sitter i bilen på väg hem med Julia och hennes kompis T. De har just fått veta att det vankas tacos hemma hos oss.
T: Åh, ni äter alltid så positiv mat!
Julia: Yepp. Idag så.
T: Vi ska förmodligen äta blodbröd ( med en djup suck)
Julia: Jag skulle seriöst kunna göra en topplista på Your Favourite Food. Not.
T: SO Classic.
Julia: Kåldolmar, blodbröd, fläsklägg?.
T: Med rotmos! Bläk.
Julia: Och palt!
T: Det är jag verkligen inte förtjust i.
Julia: Vad är det mer ni brukar äta?
Här suckar T ännu djupare.

Jag är däremot imponerad över att hennes pappa ( för det är han som står för matlagningen) orkar hålla liv i bondtraditionen och den svenska husmanskosten.
Jag tror jag ska göra en attack på klimpvälling här framöver.

Den sociala kontrollen är fantastisk. Min mamma bor alltså utanför Vännäs sedan snart 15 år tillbaka. Däremot har hon jobbat hos Nordmalings kommun ända tills hon gick i pension för ett drygt år sedan. Mellan varven har hon ärenden till Nordmaling och då brukar hon höra av sig.

Idag fick jag ett samtal från en kvinna jag aldrig pratat med, som ville ha tag på min mamma. Jag hade ingen aning om var hon var. Inte vem kvinnan var heller för den delen.
En timme senare ringde en bekant från grannbyn och ville ha tag i min mamma. Jag hade fortfarande ingen aning om var hon var.
För en kvart sedan ringde folktandvården i Nordmaling och ville ha tag i min mamma. Hon hade en bokad tid i eftermiddag som de måste ställa in.
Jag hade fortfarande ingen aning, men nu började jag bli lite fundersam.
Inget svar på mobilen, inget svar hemma. Och sambon hade ingen aning.

Var håller mamma hus om hon ska till Nordmaling? Tja, hos mig tror uppenbarligen alla. Själv ringde jag frissan för att se om hon var där, nu när hon ändå skulle till Nordmaling.
Det var hon inte. Då ringde jag min syster, trots att jag visste att hon jobbade.
Där svarade – min mamma.

Så jag bad henne ringa tandläkaren. Visst är det ganska fantastiskt att man vid 45 års ålder får samtal från folktandvården om att ens mamma inte ska dit? Ja, trots att hon inte är dement eller omyndigförklarad eller nåt.
Hon kommer hit senare idag sa hon, mamma. Innan sammanträdet, vad nu det var för nåt.
Hon skulle behöva en egen växeltelefonist som höll koll på alla inkommande samtal och hennes bokade agenda!

Sjätte natten på raken som jag sover sittande mesta delen av tiden. Det börjar tära på mitt humör ganska rejält känner jag. Halsen är som ett rivjärn, huvudet är som en bomullsboll. Febern går upp och ner som en jojo.
Jag är inte döende, inte alls. Men jag känner att jag har problem med koncentrationen. Saker jag läser fastnar inte. Hjärnan stänger bara av. Och jag blir irriterad. Dessutom är äldste sonen hängig och på elitidrottsnivå får sånt bara inte hända. En vecka borta är som en evighet. En dag med feber tär på kropp och själ.

Otaliga koppar te med saffranshonung, Belladonna och zinnober -tabletter, kollodialt silver, råmjölksextrakt , aloe vera, alvedon. I´ve done it all. Han också.

Jag måste sova igen lite tid idag. Vila mig i form. Jag får väl tycka lite synd om mig själv helt enkelt. Tänka att jag har tur som får luta mig mot kudden.

Som sagt, jag är inte döende. Jag känner mig väl bara som när en riktig karl är förkyld!

Årets Jason är modernt klädd i ekobomull och inte i hockeymask.

Anton skulle på Halloweenfest i fredags. Sanningen är att vi alla hade hus-förbud eftersom Julia skulle ha partaj hemma hos oss för sina kompisar och inte var ett dugg intresserad av att ha sin småsyskon hemma bland övriga monster.

Anton skulle vara den där otäcka Jason, mördaren från Fredag den 13:e-filmerna. Han borde inte ens veta vem det är.

Man är ju som vanligt ute i sista minuten vad gäller förklädnader och när vi letade den förbenade hockeymålvaktsmasken a la 60-tal, Jasons signum, hittade vi den naturligtvis inte.
"Det är lugnt, jag målar dig istället" tröstade jag.
Men när jag skulle ta ner den vita ansiktsfärgen för sminkningen var den givetvis tom. Sonen misströstade dubbelt.
Efter att ha försökt dra en tubgas modell större över huvudet på honom, vilket höll på att kväva ungen, klippte jag loss en krage på en vit polotröja i vild panik och målade så gott det gick. Hans kamrat såg lite bestört ut när jag i nästa sekund klippte hål i en gammal vit kjol för att maximera hans outfit. Nöden är uppfinningarnas moder.

Faktum är att i dunklet i hallen såg de så pass läskiga ut att både Anton och hans kompis hoppade en halvmeter när de passerade spegeln.
"Det beror nog på den här otäcka stämningen" sa Anton som sen flög en halvmeter till när något blåste omkull på bron.

"Han ser ut som en kanin" sa storasyster innan jag försökte mörda henne med en blick och hon återgick till att koka svart spagetti och stoppa chokladbolls-smet i hundbajspåsar, vilket de skulle äta till förrätt.

Kanin eller inte. Om man blir rädd när man ser sig själv i spegeln måste verket vara fullbordat.
Jag tycker för övrigt att kaniner är ganska otäcka de också.