Just hemkommen efter en sjukt spännande hockeymatch på alla sätt. Ett riktigt nervdaller som slutade lyckligt. Men shit vad det tär på kroppen! Jag fattar inte hur jag ska klara en kvalserie? Jag är redan adrenalinförgiftad.
Jag slapp däremot bevittna Leksands 62 minuters utvisningar i enbart den tredje perioden, i förlustmatchen mot Huddinge. Suck.

När jag kom hem var det fullt kaos här hemma. Min äldsta dotter var på Stand Up comedy på någon studentpub i Stockholm och tittade på min mellandotters idol Soran Ismail.
Hela eftermiddagen har mellandotter suckat över att det inte var HON som skulle dit. Eller som hon skrev till sin syster. " Men åååh, classic, soran!! Prata med honom! Säg att din syster är småkär i honom! Vi ska ha en jävla temadag… 🙁 …. "

Precis när jag klev in genom dörren nu nyss ringde telefonen. Det var Soran Ismail. Ni kan ju tänka er ungefär hur högt dotterns tjöt. Storasyster var nämligen nu ute på krogrunda med idolen ifråga och hade berättat om lillasyster. Så nu ringde han hit för att prata med den stackars lillasystern som inte fick se honom uppträda ikväll.

I detta ögonblick pågår febril aktivitet för att alla hennes bästa vänner ska få veta vad som just har hänt, för så adrenalinhög som hon är nu kommer det att krävas MÅNGA sms, telefonsamtal och msn-konversationer innan hon har landat så pass att hon kan gå och lägga sig.

Själv tror jag att jag kommer att somna i samma sekund som mitt huvud landar på kudden.

Jag var på dammiddag igår. Det är jättelänge sen vi sågs och som vanligt blev det en massa intressanta resonemang. Idag ringde en manlig bekant till mig för att kolla läget.

Han: Hur var det på festen igår då?
Jag: Det var jättekul.
Han: Vad gjorde ni då?
Jag: Åt, drack vin, pratade.
Han: Om vad?
Jag: Tja, mest om döden.
Han: Det låter ju verkligen som party!

Faktum är att det var precis så det var. Visserligen pratade vi inte BARA om döden, men väldigt mycket kom att handla om hur olika vi ser på den och det som händer runt omkring dödsfall i den närmaste kretsen. Hur vi själva vill ha det. Hur vi lever våra liv fram till dess.
Vi pratade om varsel, om att känna på sig saker, om att se änglar.
Och vi hade faktiskt jädrigt skoj mitt i alltihop.

Ja så är det. Ja så länge man har något vettigt att säga när man talar och vågar stå för det sen. Då är det faktiskt guld att man vågar yttra sig. Den som tiger samtycker heter det ju också. Och det kan vara direkt farligt i politiska församlingar exempelvis. Dit är man ju faktiskt folkvald och förväntas både föra fram och skriva under på sånt man står för. Som väljarna står för,får man anta.

Appropå citat i allmänhet har jag varit med om att folk jag intervjuat har fått göra egna ändringar i sina citat och mailat tillbaka dem till mig, innan texten har gått i tryck. Likafullt har samma personer stått på möten där jag inte haft tillträde (för inte fasen skulle de våga ta diskussionen med mig och riskera att jag berättar sanningen) och hävdat att de är ’felciterade’. Hur kan man vara felciterad när man själv har fått skriva vad man ville säga? Det övergår mitt förstånd.
Jag har också varit med om att personer ansett sig felciterade trots att intervjun är bandad och trots att de visste om detta faktum.
’Det var inte så jag menade’
’Nähä, men det var ju exakt så du sa?’
’Jo,men det var ju inte så jag menade’
Kan det gå under felcitat när en person säger en sak men sen säger sig ha menat något annat och jag bara skriver EXAKT vad personen sa?

Det är så lätt att ha synpunkter och åsikter, men så snart man tvingas ta ansvar för det man säger, blir det annat ljud i skällan. Det gäller vanligt folk, politiker, kommunala tjänstemän, ja vilken grupp som helst. Jag tycker sånt är ynkligt.

Sen finns det förstås folk som vågar stå för det de sagt och tyckt i alla de här grupperna. De är jag tacksamma emot. De som står för vad de sagt. De som vågar skriva under vad de sagt. Som inte gömmer sig bakom ’felciterandet’.

Vi har en sjuka i det här landet som jag börjar bli hjärtligt less på. ’Det är media som snedvrider allt’
Nä, tack. Jag vägrar att låta folk säga det där utan att protestera. Jag tar ansvar för mitt jobb och sköter det så bra jag kan. Jag möter tyvärr väldigt ofta folk som inte vågar stå för sin åsikt. Som knyter handen i byxfickan och uttalar sig överallt utom där de egentligen borde: I media. Jag granskar. Jag försöker inte ställa till helvete i onödan. Vilka av er skulle vilja lägga ner all nyhetsbevakning?
Visst kan det bli fel även i tidningsvärlden, men jag kommer aldrig, aldrig att ta åt mig när folk kallar mig hyena.

I fullmäktige häromdagen kom en person fram till mig.

Ledamoten: Har du en dotter som har gjort praktik på VK?
Jag: Ja det har jag.
Ledamoten: Hon intervjuade mig.
Jag: Jaha?
Ledamoten: Jag blev grovt felciterad ( jag uppfattade vederbörande som väldigt irriterad)
Jag: Jaha, då får du väl vända dig till nyhetschefen
Ledamoten: Jag sa inte alls som hon skrev.
Jag: Jag tar inget ansvar för det.
Ledamoten: Du kan säga till henne att ( här blir jag faktiskt fundersam och avbryter personen)
Jag: Hon bor i Stockholm. Ring nyhetschefen om du har synpunkter.
Då knallade vederbörande iväg till sin plats.

När slutar man ta ansvar för sina barns förehavanden? Okej om min 12-åring kastar sönder en ruta, men ska jag verkligen ta ansvar för mina vuxna yrkesverksamma barn?
Fatta när jag är 55 år och hon jobbar på Svenska Dagbladet. Kommer Reinfeldt då att ringa mig och be mig skälla upp henne, istället för att ringa själv?

Jag har varit på fullmäktige idag. De folkvalda hade utbildning i användningen av nyckeltal på förmiddagen och det verkar ha tärt hårt på hjärncellerna. Det känns som om de var lite överansträngda. Inte ens den vanliga inledningsfrasen "fullmäktigeledamöter, åhörare och Press" ,som alla politiker säger när de kliver upp i talarstolen, funkade idag.

Ulla-Maj Andersson, Ingemar Sandström och ordföranden Christer Bäckman hamnade i ett litet "triangeldrama". Ulla-Maj hade just varit uppe i talarstolen.

Christer: Då har vi en replik här från Ingemar Andersson.
Ingemar: Nja, det där blev väl inte rätt?
Ulla-Maj: Vi är väl inte gifta än får jag hoppas?
Christer: Jag har ju förvisso vigselrätt men, vi ska väl inte gå till överdrift.
( Ingemar Sandström går upp i talarstolen)
Ingemar: Fullmäktigeledamöter, anhöriga och press .
(Det blir tyst en sekund)
Ingemar: Det där kändes inte riktigt rätt.

Nja, det är väl en viss skillnad mellan åhörare och anhöriga. Jag såg inte några av Ingemars anhöriga i fullmäktige, men det är möjligt att det finns släktband man inte hade en aning om?

Eller var det freudianska felsägningar av herrarna? En förhoppning om giftermål mellan C och S som utmynnar i en grön-röd koalition med en söt anhörigrelation? Vad hjärtat är fullt av talar munnen, heter det väl?
Interpellationsdebatten kunde i alla fall liknas vid ett äktenskapsgräl.

Eller så var alla bara väldigt, väldigt trötta. Någon av dem får kanske sova på soffan.

Jag tittade i kylen igår kväll klockan halv tio. Då fanns två liter mjölk.
Det borde vi klara frukosten på.
Jag tittade i kylen klockan 7.30 i morse. Då fanns noll liter mjölk.
Ibland önskar jag att jag bodde ensam i en etta och alltid visste exakt vad som fanns och inte fanns, sedan jag sist tittade i kylen.

Så stackars Anton, Isa och jag har ätit havregrynsgröt med svartvinbärsjuice till. Ja inte i gröten, utan bredvid.
Nöden är uppfinningarnas moder. Men ingen var särskilt imponerad.

Däremot är jag glad över att jag inte ser ett enda snömoln på himlen.

Alla stjärnor brukar ju ha vissa krav på vad som ska finnas i deras loge när de uppträder.
Som till MTV-galan. Christina Aguilera bad om ljus med vaniljdoft, ett element och två flaskor champagne av dyrmärket Veuve Clicquot.
De tre killarna i Jonas Brothers tog åtta Red Bull-flaskor av den sockerfria typen, sex vanliga Red Bull-flaskor och 24 bitar sushi.
Andra artister med storhetsvansinne har varit kända för att beställa mer galna krav till logerna. Mariah Carey har velat ha kattungar, Marilyn Manson har bett om en prostituerad kvinna och P Diddy om 204 stycken handdukar, två tvålar och ändlösa mängder med dyr champagne.

I helgen var Kiruna och spelade hockey här. Några dagar innan ringde man till hemmaföreningen och undrade om man kunde få hjälp med att fixa några saker till omklädningsrummet ( ja det är väl motsvarigheten till logen)
.De skulle givetvis "bjuda tillbaka" vid returmötet.
Champagne? Dyr choklad? Pizzor? Nejnejnej.

Kiruna ville ha 17 bananer och 10 apelsiner.
Jag är helt fascinerad av den där exakta siffran.
De delar varje banan i två och äter en halva i varje periodpaus. Sen var det några som istället åt apelsin.

Rockbanden vill ha en låda whiskey
Kiruna vill ha 17 bananer och 10 apelsiner.
Hockeyspelare, det är ordentliga killar det!

Och vilken jäkla tur att de inte bad om gurka!

Söndag morgon 08.05 och jag är just hemkommen från att ha skjutsat Isa till bussen. Det är handbollssammandrag för henne i Holmsund idag. Det innebär att jag skrapat ihop någon form av matsäckslunch åt henne också, av vår kyls påvra innehåll. Men man står sig säkert bra på pannbiffar och fullkornsmakaroner med burkmajs till.

När jag värmde biffar som värst såg jag det där oroväckande gula blinkljuset utanför huset. Det där som brukar svepa förbi om det är väldigt halt (sandbilen) eller sjukt mycket snö.
Ja, ni kan ju gissa vilket.

Jag som trodde jag hade säkrat mig för otäcka överraskningar genom att sätta i motorvärmaren igår kväll.
Tyvärr smälter vår motorvärmare inte bort plogkanter. Det var bara att gå ut och skotta. Ja, när jag väl kom ut vill säga.
Det hade drevat mot ytterdörren så jag höll inte ens på att ta mig ut!

Det hade inte varit någon hit att fastna med bilen i plogkanten och det hade jag förmodligen gjort om jag inte skottat. Så nu är den i alla fall borta. Dessutom är det en smal gång fram till ytterdörren och jag sitter och funderar på varför jag bor i den här änden av landet?

And guess what? Det snöar fortfarande.
Med tillräckligt missflyt hinner det säkert bli en skottning till innan Anton har fotbollsträning klockan 11.00 och innan hockeyn klockan 15. 00.
Nu står valet mellan tvättstugan och sängen. Enkelt!

Häromdagen pratade jag med en bekant om ett hus i en by. Han hade varit där i höstas men kom inte ihåg efternamnet på mannen som bodde där.

Jag: Jomen det är ju han XX som bor där. Han är några år äldre än jag.
Han: Nä, det måste vara hans pappa, han är i 80-årsåldern.
Jag: Fast jag undrar jag, om det verkligen är sonen jag menar. Den killen är ju ganska ung.
Han: Han är i 50-årsåldern.
Jag: Nej, nej. Den här är ett par, tre år äldre än jag bara.
Han: Ja?

Det är nu det sakta går upp för mig. Att folk som är tre år äldre än jag definitivt är i 50-årsåldern.
Oh my! Hur gick det till?

Min man har ätit lunch på restaurang idag. Där ingår bland annat stor salladsbuffé.
Gissa vad som saknades? Naturligtvis GURKA.

Antingen är det så att denna svindyra delikatess inte längre har sin givna plats i salladsbufféerna eller så är åtgången så drastisk att det "gröna guldet" är slutsålt.
Är gurkan utrotningshotad?

Kanske är det många bloggläsare och Oprahtittare som handlat gurka efter tillkännagivandet att doften av gurka och lakrits funkar som lusthöjare hos kvinnor. Inte vet jag.

Nu väntar jag bara på en chockhöjning av lakrits-priset. Jag ska personligen se om det blivit hårdare åtgång på den varan i lösviktslådorna, så här till helgen.