Julia och hennes kompisar håller på med en nervpåfrestande lek som heter Do, Dump or Marry ( fritt översatt ligga med, dumpa eller gifta sig med).
De säger tre män och så ska man välja vem av dem man vill göra vad med. På vägen mellan Hummelholm och Hörnefors tycker Julia och hennes kompis att jag ska vara med och leka.

Julia: Okej mamma.Johan Backlund, Mats Sundin och Ola Salo. ( Fd Leksandsmålvakten, NHL-proffset och sångaren i The Ark alltså)
Jag: Vad?
Julia: Do, dump or marry.
Jag: Sluta nu, jag VILL inte.
Julia: Jomen kom igen nu mamma. Bara EN gång.
Jag: Nej jag vill inte, man ska definitivt inte leka sånt med sina barn.
Julia: Jomen snäääälla. Du får göra på mig sen.
Jag: Jag är inte road av det heller.
Julia: Men åhhhh, kom igen nu. Backlund, Sundin och Salo.

I ett svagt ögonblick ger jag med mig, för att få tyst på henne. Jag bestämmer mig för att gifta mig med Mats Sundin och stackars Backlund blir dumpad.
Jag hinner bara svara så är Julia på mig igen. Nu har hon valt ut tre nya objekt. I min närmiljö. Mikael Engdahl, Lars Karlin och Jimmy Blixt. Män som hon tydligen tycker att hennes mamma pratar så pass mycket med att det skulle vara intressant att fundera över i andra sammanhang. Det tycker däremot inte jag.
Engdahl har varit sportchef i en klubb jag skrivit mycket om, Karlin är hockeytränare och en som jag intervjuar ett par gånger i veckan minst och Jimmy Blixt är hockeyspelare som spelat både här och i Björklöven.

Julia: Okej mamma, Mikael Engdahl, Lars Karlin och Jimmy Blixt.
Jag: Men sluta nu!
Julia: Jomen kom igen mamma. Do, Dump or Marry?
Jag: Aldrig i livet!
Julia: Men mamma, du som är en sån cool mamma. Med rött hår och allt.Kom igen.
Jag: Glöm det!
Julia: Det här är sista gången, jag lovar, säg nu.
Jag: Du det kommer aldrig att hända. Var det inte din tur nu förresten?
Julia: Okej.

Som den diaboliska mamma jag är tänker jag genast statuera exempel. Därför väljer jag ut hennes tre närmaste pojk-kompisar.
Jag: Då tar jag NN, XX och YY .
Julia: Men mamma, du är disgusting! Du kan ju inte välja dem!
Jag: Varför inte? Do Dump or Marry?
Julia: Mamma, seriöst jag blir illamående.
Jag: Ja där ser du hur det är!
Julia: Men det är ju skillnad, jag har ju tagit kändisar åt dig.
Jag: Och sen när räknas Mikael Engdahl som kändis?? Eller Karlin? Eller Blixt?

Hon förstod i alla fall min poäng. Sen dess har hon inte försökt leka med mig en enda gång till.

Våra barn är aldrig så sams som när de åker bil. Isas datorbatteri räckte mellan Alingsås och Eskilstuna, vilket gjorde att jag fick vila öronen från alla gissningslekar en stund.

Det finns ett ställe där mina barn alltid är väldigt sams. I bilen.
Det har faktiskt varit så ända sedan de var små. Oftast så leker vi en massa lekar där man ska komma på länder och städer på vissa bokstäver, ja och nej-frågor för att gissa personer, eller översättningar till olika låtar så att man kan gissa rätt låt, alternativt kluriga översättnings – och synonym-titlar som kan bli nog så roligt. Som Lena Philipssons "Dansa i neon" som blev "röra sig till färgsprakande gas". Ja ni fattar.

Den här långresan gick nog till historien vad gäller den saken. Tonåringarna skrattade så de grät. Petter hade så ont i magen av skrattkramp att han ylade flera mil i Jönköpingstrakten efter att han gjort om "She bangs" till "Hon gökar" och hans storasyster inte var med på noterna utan trodde han tänkte på en sång om fåglar.
Nackdelen är att Anton, minstingen, blir ganska slängd i mindre rumsrena engelska uttryck som till exempel "bang" som har en helt annan betydelse än bara knall eller dunka.

På hemvägen var det person-gissnings-leken från Gävle till Nordmaling. Lillebror var med på noterna och har en helt egen logik.
Anton: Är det en man?
Petter: Ja
Anton: Är det en skådespelare?
Petter: Ja
Anton: Lever han nu?
Petter: Nej
Anton: Är han från Australien?
Petter: Ja
Anton: Heath Ledger.
Petter: Rätt
Maken: Bra Anton! Hur fasen kunde du ta det så snabbt??
Anton: Men visst är han från Litauen?
Petter: Nej han är från Australien.
Maken: Men Anton, om du tror att Heath är från Litauen, hur kan du då gissa på honom när du vet att Petter tänker på en skådis från Australien?
Anton: Jag tänkte att Petter inte visste att han var från Litauen och att han trodde att han var från Australien.

Bit i den logiken ni. Han överlistar alla.

Vår fasta telefon funkar inte. Alltså blev jag ålagd att ringa och felanmäla. Jag som inte ens vet vad vi har för operatör numera. Jag letade fram en räkning och hittade numret till det aktuella bolaget. Efter tio minuter i telefonkö meddelade en ung dam i kundtjänst att vi skulle dra ur den felande telefonen ur jacket och ha den ur-dragen i 30 minuter innan vi provade med en annan telefon i jacket. Funkade inte det skulle vi felanmäla igen.

Jag berättade att vi hade uppskattningsvis sju jack runt om i huset och undrade vilken telefon vi skulle dra ur? Det är ju omöjligt att avgöra vilken av telefonerna som felar i så fall.
Till svar fick jag att vi skulle dra ur samtliga telefoner ur samtliga jack, vänta en halvtimme och sedan ta ytterligare en telefon för att plugga in i huvudjacket och om det inte funkade skulle jag ringa och ställa mig i deras förbannade telefonkö igen för en ny felanmälan.

Anton stirrade skräckslaget på mig. Han vet nämligen hur avigt till alla våra telefonjack sitter, bakom tunga bokhyllor, under inbyggda sängar, bakom tunga soffor.
"Men mamma hur många har en hel telefon som man inte använder som man bara testar jack med?"
Korrekt iakttagelse och berättigad fråga skulle jag säga.
Innan vi har fått loss alla telefoner och sen fått dit alla igen kommer jag att ha hunnit säga upp vårt fasta abonnemang.
Dessutom ger jag mig f-n på att det naturligtvis är berörda telebolags fel att telefonen är väck, då grannarna haft samma problem förra veckan.

Jag klarar mig med mobilen. Nu väntar jag på att någon av mina barn som inte har tillräckligt med pengar på sitt kontantkort för att vilja nyttja sin mobil, klättrar runt, kryper under, släpar och sliter för att lösgöra alla våra telefonjack så att jag kan ställa mig i evighetskön igen med ett "vad var det jag sa".

Efter min urladdning innan påsk, när min man hade slagit av fläktsystemet i bilen skulle han förklara nödvändigheten av att ha en sådan knapp.
Maken: Den stänger till alla ventiler, allt.
Jag: Och VAD ska de vara bra för?
Maken: Om man till exempel åker förbi skogsbrand och inte vill ha rök i bilen.
Jag: WOW! Det är ju precis det man alltid önskat sig! Jag menar, det gör man ju verkligen stup i kvarten.
Maken: Sluta nu. Vill du ha en seriös förklaring eller?
Jag: Absolut!
Maken: Om man åker förbi fabriken i Husum och inte vill ha in lukten i bilen så kan man stänga av med den där knappen, så stängs alla ventiler.

Här håller jag faktiskt på att ramla av stolen av skratt. Bara tanken på en billtillverkare som sitter och funderar på hur man ska utestänga lukten av Husum eller skogsbrand och kommer på den geniala idén med en knapp för att stänga allt snabbt – det är bara för mycket.
I- Landsproblem?

Alltså har jag tillbringat Göteborgs-resan med att påpeka alla gånger min man borde använda knappen. Gödselåkrar i Lerum, Iggesundslukten, avgaser i Södertälje. Och så vidare. Han var inte road.

Klockan halv fem i morse kom Anton upp till min säng och kunde inte sova, eftersom hans syster och hennes kompisar ’pratade så mycket’. Jag trodde han överdrev.
Jag ändrade uppfattning om den saken när jag äntrade mitt vardagsrum långt efter lunchtid. Då låg två utslagna damer i soffan trots att det pågick full aktivitet omkring dem.
När de vaknade till sans vet jag inte, för då hade jag för länge sedan lämnat huset för eftermiddagspasset.
Min man har just skjutsat dem till en kompis i Kråken. Jag undrar när de ska hämtas därifrån? Det kanske inte blir så sent, utan snarare mycket tidigt?

Är det någon mer än jag som gnuggar händerna i smyg när Påsklovet är slut på måndag?

Min man är nu helt inställd på att flytta. Precis som varje gång vi åker söder om Gävle.
Och det är onekligen skönt att kunna grilla i Slotts-skogen i kortärmat och barbent den här tiden på året. 15 grader i skuggan var det i Göteborg idag. Lite sol på det och inte längtar man direkt hem till Norrland igen. Dessvärre.

I morse städade vi ur uthyrningslägenheten, packade bilen och åt en sista frukost hos lillebror innan vi gav oss av mot Stockholm. Det gick otroligt snabbt att köra hit och efter att vi burit in täcken och kuddar igen så köar Tattarfamiljen till dotterns enda dusch innan vi ska på middag till min barndomsbästis Flingan här i Huddinge. Och sen blir det nya golvytor som tas i beslag för sovande i natt.

Jag konstaterar att även här går det utmärkt med kortärmat och barbent idag. Nej, jag vill inte åka hem på länge än. Jag kan komma tillbaka efter midsommar.

Stormatch i påskaftons äggsvenska premiär. Djurgården föll tung här också.

Behöver jag säga att påskaftonens äggmålning gick i fotbollens tecken?
Djurgårdens enda chans till upprättelse efter den förnedrande 0-6-förlusten var att vinna släktmästerskapen i äggpickning. Vi kan säga att Djurgården hade en dålig dag, för det gick inte särskilt bra här heller.

Jag känner mig väldigt hemma i en blå-vit klack. Och jag gillar att se hela min familj vifta med blå-vita lappar och sjunga blå-vita ramsor. De skulle göra sig fint i Leksandsklackan allihopa!

Även om säsongen är över för hockeyn så finns det ju andra sporter man kan se. När vi är i Göteborg så brukar det bli någon fotbollsmatch. Eftersom brorsan är GAIS:are så brukar valet hamna där. Men på påskafton träffade vi definitivt rätt när vi i 20 graders värme såg den Allsvenska premiären mellan IFK Göteborg och Djurgården på utsålda nygamla arenan Gamla Ullevi.

Och vilken match det blev. Hur ofta blir det 6-0 i allsvensk fotoboll?
Det var verkligen folkfest , naturligtvis med inslag av sånt som jag önskar inte skulle finnas på den här typen av arrangemang, men en riktigt, riktigt bra dag i alla fall. Arenan är enormt fin nu efter ombyggnaden och man såg fantastiskt bra på ståplats.

Anton och kusinen Otto fick se alla sidor av fotbollsvärlden i alla fall.
Polisuppbådet var som vanligt enormt, vi möttes av flera blodiga och sönderslagna Djurgårdare, ölen tog slut i arenan, alla kroppsvisiterades noga innan vi gick in, Anton fick erbjudande om att smuggla in öl åt en munter IFK-supporter, många mål och nya klackramsor.

Svägerskan var lite orolig för sin lille son innan när min man hade köpt ståplatsbiljetter i klacken. När vi kom hem från matchen upplyste han alla om att "nästa gång vill jag inte sitta på fotboll, jag vill stå i GAIS-klacken"

Tror jag det. Sport ska ses stående i en klack. Det är bara så.

Jodå, vi kom iväg till Göteborg och en mer effektiv tripp har nog aldrig den hör familjen gjort. Vi stannade och tankade i Gävle och det var det längsta stopp vi hade efter att vi passerat Sundsvall och barnen i kör hade skrikit Skellefteå-AIK-ramsor med omgjord text , till sin pappa.

’Alla ni som vill ha pizza klappar nu *klapp klapp*’
’ Ge mig ett P, ge mig ett I ge mig ett Z….osv’
’Kom igen visa hjärtat, pappa pappa ge oss pizza’

Eftersom jag inte tänker lära mig SAIKarnas ramsor kan jag inte heller återge alla varianter, men pappan måste ha uppfattat det kärleksfulla budskapet för han insåg fördelarna med att äta hämtpizza i bilen. Det gjorde inte jag.

Så det gick i rasande fart till Huddinge där vi ringde dottern och beordrade ut henne på parkeringen, för att sedan gena till Pizzabutiken som fått vår order om slicade pizzor någonstans mellan Uppsala och Arlanda och sedan göra en ’Take and run’ och fortsätta förbi Södertälje ( där vi skulle ha stannat om matchen mellan SSK och Leksand hade gällt något).

Jag rullade ihop pizzabitar till min man och vi stannde inte förrän vi anlände Göteborg vid midnatt. Snabbast någonsin, det vet jag i alla fall. Igår solade vi hela dagen i Slottskogen och idag blir det en sväng på outlet innan vi ska fira påskafton på ett väldigt onorrländskt vis. Mer om det senare.

Det ösregnade när ungarna skulle till skolan idag på skärtorsdag. För att inte sonens fräknar skulle rinna ut så tog jag bilen för att skjutsa dem. Bråttom var det förstås, särskilt efter smink-letningen på morgonen. När jag slår igång fläkten i bilen händer ingenting. Helt dött.
Rutan immar igen på tre röda och jag inser att vi har 110 mil framför oss i bil denna dag.
Murphys lag. Jag blir ursinnig på en tusendels sekund.

Jag vrider fram och tillbaka fem gånger på fläkten innan mitt adrenalinpåslag är all time high och svordomarna haglar. Det är väl själva F-n att det ska hända just nu?? Jag öppnar rutan för att få in lite luft så att jag åtminstone ser vägen och hinner tänka att jag nog får ha ryssmössa och dunsovsäck i bilen om jag inte ska få lunginflammation med rutan öppen 110 mil ikväll. För iväg ska jag, oavsett vad som händer.

För några månader sedan havererade fläkten på Guldvolvon. Då ringde jag min bror mekanikern som föreslog att jag skulle sparka till nedanför handskfacket.
"På gammbilar kan fläkten vara lite glapp och den sitter på den sidan, har du tur så slår den igång" sa han.
Så jag sparkade. Och fläkten gick igång. Guldvolvon har fortfarande en utomordentlig fläkt.

Nu var jag inte helt säker på om fläktmotorn satt på samma ställe på en Chrysler men vaddå?det kan väl inte göra någon större skada? Så jag sparkade. Där hände inget. Jag var inte tillräckligt pigg än för att sparka för att avreagera mig, så jag insåg att jag måste hitta en annan lösning.
Eftersom jag hade fläkt senast jag körde bilen så måste den ju ha lagt av när min man kört den tänker jag. Alltså får han gå igenom säkringarna för jag tänker inte stå och göra det febrig i ösregn innan vi åker.
Så jag ringer min man för att förbereda honom på detta faktum och fråga om fläkten funkade sist han hade bilen.

Jag måste ha låtit desperat, för han inser direkt att detta är Röd Zon. Alert. Alla varningslampor blinkar.
"Lugn, lugn jag har slagit av den" säger han direkt.
"Vadå slagit av den" ( om jag inte VAR i upplösningstillstånd innan så ÄR jag det nu)
"Jag slog av den igår, det finns en knapp, en svart, snett ovanför fläktknappen, där man kan slå av och på hela systemet"
"Men varför i h-vete har du sla?" (längre hinner jag inte )
"Du jag måste gå, vi ses sen"
Klick.

Alltså. Det är ju bra att fläkten inte är trasig. Fast det lugnar ju inte ner mig just då. Jag har ju mest lust att spöa min klåfingriga man som nu tydligen inte ens orkar vrida på fläktknappen.

Och illistig som jag är börjar jag genast dagdrömma om att vrida alla microhuvuden på parabolen ett par millimeter så att hela TV-systemet och all Canal+-sport är utslaget nästa gång Skellefteå AIK är i slutspel och sen invänta hans hysteriska utbrott när han sliter i alla sladdar och så lite släpigt säga " lugn, lugn, jag vred om dem lite när jag dammade täcken bara".
Det skulle kunna hända eftersom parabolen sitter inom räckhåll från vår balkong.

När jag har lugnat mig lite börjar jag fundera över den där funktionen. Det måste ha varit en man som uppfunnit den där knappen. Så att man slipper vrida ratten ett steg om man vill slå av fläkten. Jag menar, det måste ju vara oerhört påfrestande att vrida på en fläktratt ???
För ingen j-vel kan väl inbilla sig att den dagen fläkten hakar fast sig så gör den det i värsta blåsläget, så att man kan slå av och på med den där knappen och fortfarande ha en fungerande fläkt? Nänänä. När den låser sig är det i läge OFF tro mig.

Men konstruktören hade säkert fått ont i handen av att sitta och vrida på fläktratten 3764 gånger om dagen. Och kom på att det skulle vara praktiskt med en knapp. Som min man plötsligt har upptäckt. Dagen innan vi ska till Göteborg, och hans fru febrig och stressad ska skjutsa påsktransan till skolan och höja sina adrenalinnivåer till oanade höjder.
Glad påsk.