Jag gjorde det stora misstaget att inte leta fram allt smink igår kväll. Jag visste ju var jag hade mitt svindyra illröda Clinique-läppstift som inköptes någon gång under alkoholrus på en finlandsfärja i mitten av 80-talet och som tjänstgjort som påskärringssmink sedan dess. Trodde jag vill säga.

Men det kan vara så att jag inte målade påskkärringar i fjol. Det kan också vara så att sedan dess har en dotter flyttat till Stockholm och om jag inte missminner mig så har hon haft en del väldigt röda läppar på en del bilder. Det är inte otänkbart att de röda läppstiften tagits ut som "förtida arv".
Hur som helst så fanns ju inte hennes sminkväska att tillgå heller. Och det smink jag äger går i tragiskt naturnära nyanser!

Jag hann riva upp tre badrum, 654 kassar och fem sminkneccesärer ( både egna och andras) innan jag till slut hittade jag ett läppstiftsprov från Oriflame längst ner i någon påse och kunde börja skapa. Isa var road.
"Du ser ut som en trans" sa hon med bred amerikansk brytning när hon passerade lillebror.
"Tycker du jag ser farlig ut" undrade han.
"Nej, jag sa att du ser ut som en trans. Men du kanske inte vet vad det betyder"
"Du menar en transvestit" svarade lillebror obekymrat.

Rätta mig om jag har fel, men poängen med påskkärringar är väl inte milda toner i naturnära färgskala och så "kvinnligt" som möjligt? Det ska väl vara lite..ja overdone?
Så i prickig volangkjol, lilamönstrad blus, rosarosigt förkläde och lila huckle traskade han iväg över skolgården med gigantiska fräknar och oriflame-rosiga kinder.
Däremot såg jag ingen vuxen "vanlig person" på skolgården, så Lollo kanske inte hade kommit än.

I morgon är det skärtorsdag och Antons klass ska klä ut sig till påskkärringar. Som vanligt är det en del av killarna som inte tänker klä ut sig för att de anser att det är löjligt. Själv peppar både jag och mina döttrar honom. De coolaste killarna är ju de som törs röra sig utanför de där ramarna. Istället för att spänna muskler, svära och slåss. Det gillar ju alla tjejer, det är bara killarna som inte har förstått det förklarar jag för sonen.

När vi som bäst letar smink så berättar sonen att hans fröken Lollo också ska klä ut sig.
Anton: Hon ska klä ut sig till en vanlig person.
Jag: Va?
Anton: Ja, hon ska inte vara fröken, hon ska vara en vanlig person.
Jag: Men är hon inte det alla dagar?
Anton: Nä, hon ska ha mjukisbyxor och utsläppt hår och T-shirt och sånt. Du vet som en vanlig person. Som oss i klassen typ

Det här kan bli Blåkulladagens spektakulära event! Lollo ska vara en vanlig person!
Jag undrar vad det rör sig för bilder i den där 13-årshjärnan om fröken som "vanlig person".
Jag vet nämligen att i en 46-årig mamma-hjärna så är det precis vad jag tänker att Lollo är alla dagar. En vanlig person. Jag har bara aldrig tänkt på att ungarna i klassen kanske ser henne annorlunda.
Det ska bli mycket intressant att höra vad ungarna säger när de kommer hem i morgon. Och ni andra lärare, om ni läser det här så vill jag SÅ gärna höra hur Lollo var som "vanlig person"

Lollo och jag har förresten gått i samma klass när vi var i min sons ålder. Jag vet hur hon såg ut då! Då när hon liksom var en "vanlig person". Och 13 år. Typ.

Jag kapar en tiondel här och en tiondel där. Igår kväll kände jag mig pigg på 39 grader. Allting är relativt. I morse hade jag kapat åtta tiondelar till.
Det innebar att jag ställde in alla tankar på eventuella vårdcentralsbesök och intalade mig själv att jag är pigg och alert när jag ska till Göteborg i morgon.
Det kan väl inte vara SÅ himla jobbigt att sitta i bilen och sova i 12 timmar?
I fjol den här tiden så matade jag i mig alvedon och körde själv den där resan, trots att jag samma morgon hade 39 graders feber, så det här blir rena barnleken i jämförelse.
För jag vill ju gärna tro att jag blivit lite klokare det senaste året.

’Tänk, vi kan ju ta spårvagnen till Avenyn och ta en öl på en uteservering bara och ta det lugnt’ sa min man igår kväll.
Sällan har lusten till kombinationen spårvagn+Aveny+öl varit mindre än just då.
Jag mosade obarmhärtigt alla hans förhoppningar i en grisblink.

Men, det är ju några dagar dit och jag är på G känner jag. Nu kan jag snart gå fyra trappsteg utan att svettas och flämta.

När tempen i natt steg till 40,9, började till och med min man bli bekymrad. För mig är det tillräckligt med feber för att ragla mellan väggarna när man ska till badrummet.
Jag låg under dubbla täcken och hackade tänder när han gick och lade sig. Det kändes ungefär som att öppna en ungslucka när han lyfte på täcket.
Och eftersom han förmodligen insåg att det skulle bli en natt med mycket feberyra och oanade konsekvenser så försökte han övertala mig att försöka ta ner febern med alvedon.

Där var vi inte överens. Jag undrar när jag någonsin blir så sjuk att jag inte orkar opponera mig?
Jag inbillar mig att eftersom feber finns av en anledning och eftersom tempen tar död på det man har i kroppen, så måste det vara bättre att låta den "bränna ut" skiten.
Alltså låg jag och tokfrös i timmar innan jag fram emot morgonsidan låg genomsvettig i dyngsura lakan och funderade på om det är så det känns att vara i klimakteriet?

I morse var jag i alla fall nere på strax under 39 så det går åt rätt håll. Och en varm dator är skönt att ha på kalla fötter i sängen!

New day, same shit. En kopp kanelvatten med alvedon och rinexin fick jag i mig. En bukett röda tulpaner som jag fick av min man håller mig sällskap.

Det är just i den här stunden som jag börjar tänka i "fel" banor.
Istället för att ta med mig veckotidningen till sängen så tänker jag att om man nu ändå går hemma med duntofflor och långkalsonger så skulle man ju kunna passa på att sortera lite kläder i alla fall. Eller städa någon låda. Eller hänga en tvätt.

Nu har jag nypt mig själv i örat och kommit fram till att det enda jag ska göra är just att läsa den där veckotidningen och vila. Det kallar jag insikt.

Det är fortfarande synd om mig. Halsen är som ett rivjärn och jag gruvar varje gång jag måste svälja, för att inte tala om varje hostning. Febrig, matt och kallsvettig. Jag har faktiskt, för en av mycket få gånger i livet, fått ställa in en intervju.

Två saker slog mig just.
Det är ju fantastiskt att kunna sitta sjuk med feber och halsont vid köksbordet tillsammans med storsonen utan att få panik för att han ska bli smittad under hockeysäsongen. Det är tillfälligt karantänstopp i huset just nu.

Det andra är att jag mycket ogärna pratar just nu, eftersom jag dels har risig röst och dels gör det så ont till och med att prata. Så hur kan det då komma sig att min man plötsligt sitter och ugglar framför sin dator i flera dygn, när han nu har chansen att få prata fritt och stå oemotsagd av mig i flera dagar? Brukar det inte vara just det han längtar efter? Att jag ska hålla tyst någon gång?

Det enda jag kan tänka mig är att han insett att jag inte kan ropa ner honom från hans datahörna på vinden. Han har förmodligen också insett att jag inte är både stum och förlamad och därför fortfarande kan peka på både tvättkorgen, diskbänken, Isas ouppsatta rullgardin och kompostbyttan.

Jag och min väninna bestämde oss för att ägna helgen till sådant vi ligger efter med.
Alltså simmade vi i fredags, åt hämtpizza och drack rödvin, frossade i popcorn och såg ikapp sju inspelade avsnitt Desperate Housewives så att vi nu är ikapp TV.
Vi har också beställt en mobiltelefon och pratat liv och död med utgångspunkt från boken "Livet kan inte vänta" som landade i min postlåda för några veckor sedan. Viktiga saker alltihop.

För övrigt har jag faktiskt inte gjort något alls om man undantar att jag nyss vispade ihop pulvermos till lunch åt min son som har åkt på hockeyavslutning. Och eftersom jag idag har svinont i halsen så tycker jag det är fullt legitimt att feberblek hasa runt i för stora duntofflor och nattlinne medan jag knaprar alvedon till lördagsgodis och tycker synd om mig själv som inte orkar något annat än att se handboll på TV. Stackars mig.

Det har kommit en del intressanta förslag på vad det där fantastiska slöjdalstret kan vara. Rätt svar är: Ett Coca Cola-burkställ. Mycket praktiskt om man ska på LAN och har för avsikt att dricka en sådär nio burkar Cola.
Eller som sonen sa" Det är ju så snyggt med de där målade strecken som liksom ser ut som att de går genom burkarna också"
En riktigt nyttopryl. Eller designpryl. Välj själva.
Jag kom just på att jag minsann snickrade en pall också. Och ett rött hjärta med halsbandskrokar på.
Men så hade vi hade en slöjdlärare som rappade till oss med linjalen och såg till att vi bad morgonbön. Jag undrar hur många rapp ett förslag om ett Cola-ställ hade renderat i??
Allt var inte bättre förr.

Min yngste son kom hem från slöjden med sitt senaste alster. Jag inser att jag inte hänger med i tiden längre. Vad hände med alla smörknivar, handukshängare och bokhyllor ( där man i bästa fall fick plats med några minipocketar om horoskop och hur stjärntecknen passade ihop eller något annat livsviktigt)

Jag ger er några timmar att föreslå vad denna sak kan användas till.

Sista halmstrået är brutet. Nu är min kvalserie definitivt slut. Som det hela utvecklade sig så kan det här ha varit helt "rätt" resultat på ett sätt. Och nu är jag ganska säker på att Leksand har en mycket bra chans att spela bort Södertälje på torsdag om SSK nu får pisk av AIK på måndag.

Jag får säga som sonen. "Att spela bort någon är ju nästan dubbelt roligt. Dels är man glad för att man vinner sin match och sen är man skadeglad för att man spelar bort någon"
Så sant som det är sagt. Att sänka Malmö var skoj. Att sänka Södertälje vore också skoj. Dock är det lite att välja mellan pest eller kolera vilka man ska skicka upp till Elitserien igen.

För övrigt kan jag nu tuta på alla möjliga människor för min kära bror har fixat tutan och bromsoket så Guldvolvon gick igenom besiktningen med minsta möjliga marginal. Den kan med andra ord gå i skytteltrafik mellan Levaråkern och Norrskenshallen ännu ett år.