Nu börjar jag längta

efter morgondagen. Tidigare har jag inte kunnat identifiera denna längtanskänsla, men under många och långa (ljudlösa) reklamavbrott i TVn kommer jag allt oftare på mig med att tänka på vad nästa dag kommer att erbjuda. Om jag tänker efter har det alltid varit så; jag har alltid sett morgondagen i ett ljust skimmer – helt enkelt som ett oskrivet vitt blad. Tidigare har det varit mitt fantastiska jobb som fyllt dagarna med tillfredsställelse, nu är det de verksamheter som fått stå tillbaka för de långa arbetsdagarna. Det är endast trista konventioner som får mig att återgå till sänghalmen efter tidiga morgonbesök på toan. Men säg ingenting, för jag är ganska säker på att jag med detta beteende bryter mot någon paragraf i Jantes lag.
Gonatt!