Eureka!

För första gången i världshistorien värms mitt 150-åriga timmerhus av värme från gammåkern bakom huset. Jag ryser av välbehag när elementen långsamt blir allt varmare trots att vedpannan är tömd. Ett stilla frysboxljud från värmeväxlaren Nibe är det enda som påminner om att en revolution ägt rum. Det enda som stör bilden är den lutheranske lillgubben på min axel som påminner mig om att det trots allt kan strula till sig med den nya härligheten. Jag förbannar honom…