Jag har under flera år närt en dröm om att någon gång få tillfälle att slipa till min snart livslånga erfarenhet av att ha levat i landet Sverige för att sedan komprimera det i bokform. Född 1948 tillhör jag den generation som upplevt den kanske snabbaste samhällsomvandling världen hittills skådat. Jag sitter här och kommunicerar via en blogg, twittrar och skypar samtidigt som min generation var den första som hade tillgång till TV, gick 9 år i grundskolan, gick på gymnasium, gjorde lumpen, kunde välja yrke som omgående ledde till ett jobb osv. Med den bakgrunden har jag en del att fundera över i arbetslöshetens och den sociala nödens 2000-tal. Var gick det snett – och varför?
Detta skulle jag i lugn och ro vilja bena ut, men då behöver jag tillgång till andra faciliteter än de jag tillbringade de sista 10 åren av mitt yrkesliv i. Till exempel i en liten cell någonstans på den 242 324 kvadratmeter stora golvyta Umeå universitet förfogar över. Jag tycker att universitetet kunde vara storsint gentemot oss som skrapat vår försörjning från undersidan av den statliga kakan och ge oss några års lapande av den grädde som förhoppningsvis ännu finns på kakans översida.
Gonatt!