Att omhänderta barn ska inte beslutas av politiker

Av , , 9 kommentarer 13

 

BORT MED POLITIKEN I INDIVIDÄRENDEN

Idag har jag tillsammans med min partikollega Pranav Nair och Liberala Ungdomsförbundet Västerbotten en debattartikel om en viktig fråga i både VK och Folkbladet.

Vi tycker att omhändertagandet av barn inte ska beslutas av politiker utan helt överlämnas till experter inom området.

I kölvattnet av den pågående LVU-kampanjen och skandalerna i Älvsbyn och Gällivare där politiker har upphävt LVU efter påtryckningar av medborgare och andra politiker är det dags att en gång för alla ställa oss frågan om det är rätt att vi ska ha kvar systemet i Sverige där politikerna kan ta dessa beslut.

Varför inte låta enbart socialtjänstens utbildade tjänstepersoner, med otroligt mycket mer erfarenhet och kompetens inom området, ha det slutgiltiga ordet? Givetvis med en form av en statlig instans som kontrollerar, granskar och kvalitetsgranskar beslut.

Ett system som idag där dina egna medborgare, förvisso politiker, men i teorin vem som helst, kan besluta om att tvångsvårda dig eller besluta om handräckning utan expertkompetens känns vansinnig.

I Finland har man avskaffat detta monstruösa system, politiker lägger inte längre sista handen i beslut om omhändertagande av barn och vuxna. Ett mer etiskt och rättssäkert system således. Sverige bör följa efter.

 

Länkar till debattartikeln i sin helhet:

https://www.vk.se/2023-11-09/debatt-lat-socialtjansten-skota-myndighetsutovningen-db79a

https://www.folkbladet.nu/2023-11-09/att-omhanderta-barn-ska-inte-beslutas-av-politiker-0d6f5

 

9 kommentarer

  2. brorson

    Jag har inte tillräckliga kunskaper om vare sig Umeå-politiken eller de enskilda fall, som påstås ha hanterats felaktigt. När en enskild politiker beskylls för grova övergrepp och försök att mörklägga detta samt hindra en opartiskt utredning, har jag valt att varken fördöma eller försvara den politikern. Jag har i stället valt att framföra allmänna synpunkter om bristande rättssäkerhet m. m, utifrån bl.a. egna erfarenheter som nämndeman i en domstol som fattat de slutgiltiga besluten om tvång mot enskilda. Som har frihetsberövats av andra orsaker än att själva ha begått brott.

    Förutom tvångsomhändertaganden av bar och unga samt vuxna missbrukare har jag även deltagit i beslut om psykiatrisk tvångsvård (LPT). En annan skamfläck på det svenska rättssamhället är tvångsförvaltning av vuxna personers ekonomi (förvaltarskap), som dock beslutas av en annan domstolstyp enligt ärendelagen, som inte alls gör samma rättssäkerhet som brottmålsrättegångar. De s.k. domstolsärendena har stora likheter i rättsäkerhetshänseende som förvaltningsprocesslagen. Finland har anförts som föredöme även beträffande förvaltarskap. Men dessa erfarenher, som även bygger på persoliga kontakter med offer för grova myndighetsöver grepp, verkar sakna intresse för en politiker vars enda syfte verkar vara att kasta skit på politiska motståndare.Inte att bidra med konstruktiva lösningar.

    Jag har naturligtvis inget eget ”handlingsprogram” för att komma till rätta med problemen. Men jag tror att om en person (och jag har inget emot att vara den personen) lägger ett förslag till lösning, kommer en annan person att lägga ett bättre förslag och en tredje person ett ännu bättre förslag. Det är klart att politiken ska ha en övergripande och kontrollerande funktion. Tjänstemän är inte alltid objektiva och opartiska. Men hur och på vilken nivå ska politiken komma in. Systemet med ordförandebeslut vid omedelbara tvångsomhändertaganden av barn, ser jag som förkastlig. Det torde också behövas precisa regler för återförening av ett tvångsomhändertaget barn med sina föräldrar, bl.a. förutsättningar för att det ska ske.

    Ett förslag, som jag har funderat på, är om jouråklagaren ska besluta om omedelbart tvångsonhändertagande av barnet i samband med polisingripande, Beslutet kommer i så fall att baseras på polisens iakttagelser på platsen. När ärendet kommer till socialtjänsten, vilket bör ske snarast möjligt, får den ta ställning till om tvångsomhändertagandet verkligen var nödvändig t(beslut som i dag tas av domstolen)och vad som sedan ska ske med barnet. Fördelar? Nackdelar? De socialtjänstemän, som ska göra utredningen, riskerar inte komma i konflikt med sina egna chefer, eftersom det beslutet om det omedelbara tvångsomhändertagandet har tagits av en helt annan myndighet,

    Svara
  3. Johan

    Bra inlägg.
    Rimligen är det förvaltningsrätten med juridisk expertis som ska ha rollen av beslutsfattare i socialtjänstens tvångsärenden. Det borde inte ligga ensamt på tjänstepersoner. Jag menar att domstolarna borde ha större ansvar i detta – beslut om omedelbart omhändertagande, beslut om vård (som det är idag) men även beslut om omplacering, beslut om vård i hemmet, beslut om upphörande av vård, umgänges begränsning osv.

    Ordförandebeslut tas då i en (ny) barn- och ungdomsvårdsnämnd kopplat till förvaltningsrätten (på samma vis som en övervakningsnämnd kopplad till tingsrätten fattar beslut om frihetsberövande för rättskedjans del).

    Svara
  4. brorson

    De ändringar och tillägg till LNU-lagen, som har gjorts under 2010-talet har inte gjort den tydligare och mer begriplig. När det behövs ökad professionalism hos socialtjänstens handläggare, verkar lagstiftarens mål ha varit ökad amatörism. Det är mitt intryck efter läsning av den senaste versionen. Behövs då inte även ett allmännare perspektiv på ärendena än experternas? Jo, men det tillgodoses ju ganom att de slutgilltiga besluten tas av förvaltningsdomstolarna, som består av amatörer inom socialtjänstens område, en juristdomare och tre nänndemän .Vid överklagande till kammarrätten av tre jurfstdomare och två nämndemän. Nämndemännen är visserligen politiskt valda, man är strängt tillsagda att de inte får döma enligt partiprogram eller politiska värderingar., utan bara enligt lagen. Men hur är det med politikerna i socialnämnderna ?

    Tvång mot enskilda handlar – till skillnad mot ex-vis bestämmande av försörjningsstöd omenmycket ingripande myndighetsutövning mot enskilda, med risk för allvarliga konsekvenser vid felbeslut. Med lag-bestämmelser av typ ”ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde” ippstår risk att ev. felaktigheter inte rättas till i tid. Som jag sett från mitt domstolsperspektiv är det stora kvalitetskillnader mellan socialtjänsternas utredningar. Generellt gäller att stora kommuner gör bra utredningar och små kommuner dåliga utredningar. Därför är den kraftiga kritik. som från visst håll har riktats mot socialtjänsten i Umeå,. som är en i detta sammanhang stor kommun förvånande .Är Umeå ett sorgligt undantag, eller…?

    Kvalitetsskillnaderna hos utredningarna från små och stora kommuner, tror jag beror på att man har för få tvånsgsomändertaganden av barn i de små kommunerna för att personalen där ska förvärva och behålla tillräcklig rutin för att handlägga sådana ärenden. Detta förvärras ytterligare av att dessa ärenden känns så obehagliga av den äldre personalen, så att de överlåts till de senast anställda. Detta bekräftas av bekanta, som arbetar inom socialtjänsten. Deras första anställningsår har varit helt förfärliga.

    Förutom att man kan ifrågasättas om tvångsomhändertaganden av barn ö,h.t. ska handläggas på den kommunala nivån (det finns ju tre nivåer inom offentlig sektor: stat,, landsting / region och kommun) bör handläggare av dessa ärenden ha flera års erfarenhet av frivilliga insatser till barnfamiljer, så att de har lärt sig att känna igen problemen i verkligheten. Detta talar för ökad,. inte minskad, professionalitet på handläggarnivån. För läsare, som inte känner till detta, påpekas att det är skillnad mellan omedelbara tvångsomhändertaganden(före utredning) och verkställighet efter utredning.

    När utredningen kommer till domstolen kan man se direkt om utredningen har gjorts av en nybörjare. Ändå beslutar domstolen nästan alltid enligt utredningen., Kraven på bevisning i tvångsvårdmål i förvaltningsdomstol är nämligen betydligt svagare, närmast obefintligt, jämfört med brottmål. där åklagaren måste bevisa att den åtalade är skyldig. Socialtjänstens utredning behandlas nämligen som bevis och inte som den partsinlaga, som den faktiskt är .Detta är också en sak, som jag vill ändra på.

    Svara
  5. Jan Sjöström

    Hej!

    Det tycks nu, finnas intresse i följandet av aktuella regelverk. Regelverk
    som påbjuder hanteringens ramar. Oklart däremot hur skribenterna ser
    en nytta i att fortsätta i rättslöshetens namn! I Sverige saknas numera
    allt ansvar för tjänsteperson. Att angripa brister i situation med än större
    frihet för anarkins förutsättningar blir absurt.

    Att omhänderta är av naturliga skäl en grannlaga uppgift, utredandet är
    basen i händelsekedjan. Att avstå utredandet via utgivet bistånd beroende
    på ”kaffebordens normer” är i huvudsak vad all kritik så långt handlat
    om.

    Att utesluta utredning samt formell beslutsordning i syfte som tar sin syn
    utifrån skråets obstruerande agenda är i huvudsak de övergrepp vi ser.
    I detta har I V O kritik formulerats i årtionden. Helt utan minsta resultat!

    Existensiell omständighet får under inget villkor hanteras i process utan
    en tanke på demokratins förutsättning d v s regel. Arbetsområde som rör
    individ måste åläggas starkast möjliga skydd. Till varje pris måste alla de
    oegentligheter som nu tillåts ta liv – beläggas med negativ konsekvens

    Vi har i Umeå barn som omhändertagits helt utan dessa så självklara
    förutsättningar. Nämnd är alltid formella avsändare, politisk ansvariga i
    alla delar således. En tjänsteperson som faller ut i agiterad ton, när krav
    på förevisande av formella beslut kan knappast inge större trovärdighet
    när ansvaret dessutom helt saknas.

    En ledande företrädare för aktuell organisation, som med självklarhet i
    stämma förklarar varför hon och hennes skrå står över Svensk domstols
    rättsordning – är naturligtvis förödande för hela tjänstekadern.

    Vi har i dag i Umeå ett stort antal L V U omhändertagna utan varken en
    utredning eller ett formellt beslut! Vi har tidigare vårdnadshavare som
    kämpar för sin rätt till formella beslut. En ordning utan formella beslut är
    en ordning som inte kan överprövas – vilket naturligtvis är hela syftet!

    Svara
    • hannalun (inläggsförfattare)

      Hej Jan!
      Vänta nu, vi har ingenstans skrivit i debattartikeln om att socialtjänsten står över förvaltningsrätten. Det ska fortfarande vara en rättslig instans precis som det är nu som ska pröva om socialtjänstens beslut ska gälla. /Hanna

      Svara
  6. brorson

    Nyamkos förslag att besluten om omedelbara tvångsomhändertaganden av barn bör flyttas från kommunerna till en särskild enhet inom Socialstyrelsen, skulle visserligen leda till ökad professionalism. Men jag såg också en nackdel med att besluten skulle tas på ett kontor långt borta och började fundera på andra lösningar. Jag har hittills inte sett någon invändning mot förslag att beslutet ska tas av jouråklagare under polisingripande, medan polisen fortfarande är kvar på platsen. Nackdelarna skulle kunna vara utbildningen av jouråklagare samt vem som ska ta beslutet om frågan inte aktualiseras under ett polisingripande. Hur vanligt är det? Men i så fall behövs väl handräckning av polis?

    Fortsättningen blir då att åklagaren snarast möjligt anmäler beslutet, som han / hon har tagit till socialjouren, som ringer till en ”bakjour”, so m består av erfarna socialtjänstemän med hög kompetens.Dessa påbörjar handäggningen av ärendet senast första vardagen efteråt (helst tidiggar om omhändertagandet skett under ett veckoslut. Deras första beslut blir att godkänna eller upphäva tvånsomhändertagandet. Detta beslut flyttas alltså ner från förvaltningsrätten, som trots atlt består av amatörer i omvårdnadsfrågor (en juristdomare och tre nämndemän) till (obs!) två experter.

    Om dessa experter under den fortsatta utredningen finner att tvångsonhändertagande var obefogat eller inte längre behövs, genast meddela detta till åklagaren, och om denne inte har några invändningar upphäva beslutet och ombesörja att barnet återförenas med sin vårdnadshavare. Om så inte skett, fortsätter utredningen och bör vara klar inom en vecka och skickas då till rätten med förslag till beslut om tvångsomhändertagandet ska fortsätta eller ej.

    Kvaliteten och rättssäkerheten för den ensiiilda parten i rättens handläggning av ärendet, måste förbättras.

    1) I LPT-rättegångar brukar rätten en oberoende läkare (specialist i psyktatri som sakkunnig,. Denne deltar inte i beslutet, utan lämnar rättssalen efter att ha hörts. Jag har själv som nämndeman deltagit i ett beslut att upphäva ett tvångsomhändertagande enligt LVU, på inrådan av sakkunnig-läkaren. Den läkare, som tagit det upphävda beslutet, var helt förkrossad och måste tröstas. Men att sådant händer, får man räkna med. På samma sätt bör en oberoende, erfaren socionom höras som sakkunnig i LVU-mål.

    2) Den enskilda parten ska företrädas av en advokat med erfarenhet av bevisvärdering, med uppgift att slå ner på felaktighet eller rena lögner (förekommer tyvärr) i utredningen.

    3) Ett tvångsomhändertagande av barn ska aldrig kunna upphävas av politikerna i socialnämnden, Om det har pågått under en längre tid (förslag: en månad) ska det alltid krävas ny utredning och beslut av rätten. Politikerna ska däremot ha förslagsrätt, alltså kunna initiera en ny utredning..

    Svara
  7. brorson

    Att straffansvar för myndighetsutövare saknas är inte helt korrekt. I lagen om tjänstefel, som avskaffades 1975 fanns tre brottsrekvisit, uppsåt, oaktsamhet och oskicklighet. De två förstnämnda rekvisiten har helt eller delvis återinförts, men inte oskicklighet. En person, som med avsikt eller slarv begår brott i tjänsten kan alltså skylla på oskicklighet, vilket kan vara svårt för en åklagare att motbevisa, med följd att den felande blir frikänd. Den, som misstänker att detta förekommer inom socialtjänsten i Umeå, bör själv göra JO-anmälan i stället för att kasta skit på politiska motståndare och kräva medhåll av alla som kommenterar.

    Jag upprepar att jag inte har tillräckliga kunskaper om vare sig Umeå-politiken eller de konkreta fallen inom socialtjänsten där för instämma i en så allvarlig anklagelse. JO är ingen brottsutredande myndighet, men har åtalsrätt som kan utnyttjas om JO upptäcker att brott (tjänstefel) har begåtts. I annat fall (t.ex. oskicklighet) kan JO ”rikta allvarlig kritik” mot den felande myndigheten eller tjänstepersonen. Givetvis råder ingen sekretess mellan den anmälda myndigheten och JO. Enligt min mening bör även rekvisitet oskicklighet återinföras. Av den, som söker anställning eller uppdrag, som innebär myndighetsutövning, kan man kräva att hon / han har tillräckliga kunskaper för att inse vad vederbörande klarar av eller inte klarar av.

    Att vägra utföra en arbetsuppgift, som man tror att man saknar tillräcklig kompetens eller erfarenhet för, är i princip inte detsamma som arbetsvägran. Om chefen p.g.a personalbrist och arbetsuppgiften inte kan vänta, tvingar den anställde att utföra arbetsuppgiften, tar chefen på sig ansvaret för eventuella fel. Och ska naturligtvis tillse att kompetent person snarast granskar om det blivit rätt. Jag kan inte se att ett fullständigt återinförande av straffansvaret för tjänstefel, skulle vara till nackdel för berörd personal, som tvärtom kan använda detta som argument i förhandlingar om löner och arbetsvillkor.

    Dessutom behövs det i den nu så aktuella kampen mot välfärdsbrotten, som i hög grad drabbar just socialtjänsten. Och myndigheter infiltreras av kriminella. Men fenomenet är inte helt nytt. Tidigare lagstiftare har haft en övertro på offentliga tjänstemäns lojalitet och hederlighet. Rötägg finns bland dem ocks å- och bland politiker som haft myndighetsutövning som uppgift. Men det har eskalerat våldsamt under det senaste decenniet. Faktum är att mitt intresse för dessa frågor väcktes av oegentligheter inom socialtjänsten och överförmynderiet i mina föräldrars hemkommun.

    Jag sökte uppdraget som nämndeman inom förvaltningsrätten eftersom jag ville veta varför domstolar kan döma så fel, Rättssäkerhet i tvångsvårdmål i förvaltningsdomstolarna samt ”ärenden” (bl.a förvaltarskap) i tingsrätterna är betydligt sämre än i brottmål. där åklagaren måste bevisa att det, som han påstår. är sant. Domstolarna utgår från att både tvångsvård av någons peson eller tvångsförvaltning av någons ekonomi (förvaltarskap) är en förmån och inte en kränkning. I flera radioprogram för några år sedan avslöjades hur förvaltare i många kommuner systematiskt stjäl från från sina klienter, vanligen sjukpensionärer med extremt låga inkomster.

    Rubriken för inlägget var ”Att omhänderta barn ska inte beslutas av politiker”. Jag delar alltså i stort sett den uppfattningen, Eftersom det står ”barn” i rubriken har mina kommentarer huvudsakligen handlat om LVU-omhändertaganden av just barn. Men LVU gäller från nyfödda till 19-åringar och både brottsoffer och ungdomar som själva har begått brott, Det gör att socialtjänsten har olika och delvis motstriga uppgifter. Det är inte bra, och därför tycker jag att ”vården” av unga brottslingar ska vara kriminalvårdens ansvar. Socialtjänstens uppgifter behöver renodlas.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen

Namn: Hanna Lundin Jernberg

Född: 1990

Bor: Mariehöjd

Utbildning: Utbildad socionom med en masterexamen i ledarskap och organisation

Politiska uppdrag: Vice ordförande i Individ- och familjenämnden, ledamot i Hållbarhetsutskottet, ledamot i Kommunfullmäktige, ersättare i Kommunstyrelsen

Vice ordförande i Patientnämnden Region Västerbotten. Ersättare i regionfullmäktige.

Gör på fritiden: Är i naturen, odlar gurka och tomater. Drejar. Vilar.

Arkiv
Senaste kommentarerna
Kategorier
Sök
RSS Nytt från vk.se