Makeovermani

Vi vet att det vi ser i tidningen och på tv bara är en liten flisa verklighet, städad, retuscherad och censurerad. Vi vet att allt verkligt personligt och privat har gömts undan och att den miljö vi får se bara är en avskalad form inte ett hem på riktigt.

Ända jämför vi oss.
Är vi inte kloka i huvudet?
Men hur kan vi läta bli? Den massmediala verklighetsbilden är så massiv att den tar över vårt synfält.

Med intellektet vet jag förstås att också ett mycket välskött hem måste stylas ytterligare innan det platsas i ett inredningsreportage. Men läser jag inredningstidningar ser jag fler stylade hem än riktiga, Det stylade och sterila blir normen, och mitt eget hem blir anomalin. I ett huj glömmer jag att jag faktiskt valt inredningen i mitt eget hem. Ekonomin är bara en del av paketet Just jag har till exempel delvis prioriterat funktion framför maximal tjusighet. Jag gillar färg och form. Men jag vill inte ha det så fint hemma att vi som bor där mest blir störande element som kladdar och ställer till oreda.

Likadant är det mer vår kroppsuppfattning. Med intellektet vet vi att fotomodellerna med sina extrema mått utgör en liten andel av befolkningen – och att till och med deras anorektiska kroppar retuscheras i modereportagen för att bilderna ska bli perfekta. Men om fotomodellerna syns i jätteformat överallt ser jag fler fotomodeller än ’riktiga’ kvinnor.
Skönheten blir standardiserade och får tajta mått, och jag ser den överallt utom hos mig själv. I praktiken är det alltså jag som är anomalin – en grottmänniska med generande hårväxt och spår av barnafödande – bland slanka glittrande barbiemänniskor.

Vad är normalt?
Det som finns mest av eller det vi ser mest av?

Enligt statistiken; det som det finns mest av förstås. Men reptilhjärnan och det sårbara hjärtat skiter i statistiken. I ett visuellt och konsumtionsinriktat mediebrus blir det vi ser mest en norm vi jämför oss med. Perfektionen är den skenbara normalitet vi försöker leva upp till.

*sucka*