Hej, hej!

Jag har blivit utmanad. Att blogga minst en gång om dagen. Av min klasskompis Lotta. Förloraren ska bjuda den andra på lunch. Det känns väl i ärlighetens namn inte direkt som att jag skulle dö om jag skulle bli skyldig henne en sextiofemspännslunch på VK (att det blir just där beror på att vi just nu gör vår tioveckorspraktik, jag på VK och hon på Folkbladet), men jag tycker att initiativet är bra. Jag vill ju blogga! Det är bara så svårt att komma till skott, och speciellt när det gått en lång tid sedan sist. Man vet liksom inte var man ska börja och prestationsångesten blir överjävlig. Men! Nu kör jag bara och tänker vara nöjd med det.

När jag stod i duschen för typ tre minuter sedan tänkte jag på hur irriterande det är att min familj består av sådana där allmänbildade jävlar som skrivit 2.0 på högskoleprovet och kan precis allt, medan jag är en sådan där person som är helt fruktansvärt dålig på till exempel matematik och gamla kungar och lägger helt meningslösa saker på minnet.

Exempel på saker som jag kommer ihåg:

1. Hur jag, när jag var yttepytteliten, höll pappa i handen medan vi gick uppför backen vid vårt hus på Bärnstensvägen på Carlshem och tänkte på att jag inte visste om det var Umeå som var ett land och Sverige en stad eller tvärtom.

2. Hur jag, när jag var yttepytteliten, men inte så liten som i första exemplet, stod i gillestugan och glodde på en tennisboll och tänkte ”exakt den här stunden ska jag komma ihåg bara för att ta reda på om jag kan komma ihåg den”.

Klipsk!

I morgon ska jag jobba på vk.se från åtta till fyra typ, så det börjar bli dags att sova. Tänka på refrängen och så vidare.