Etikett: Ester Duva

Ester på filmduken?

Av Kent Lundholm, 16 december 2021 kl 07:14, Bli först att kommentera

Åter till filmens värld. (Urklipp från VK)

Det händer ständigt något nytt kring min roman Älskade Ester. Först 100 000 kronor i stipendium, några dagar senare vill en känd regissör filmatisera boken. Så vi har inlett ett samarbete för att detta ska bli av, och vi jagar nu en producent som är villig att arbeta med att fixa finansieringen – och det är inga småsummor det handlar om. Det är många miljoner som ska ”grävas fram.”

Jag har den senaste tiden funderat över om jag trots allt ska försöka skriva en roman till, den om min farmorsmor Maria, eller rent av min kriminalroman vars korrektur jag återfann i en svart låga högst upp i bokhyllan, den jag skrev 2008-2010, men som förlaget inte ville publicera. Vilket var tur då den har stora brister.

Filmplanerna ska inte hindra mig från att fortsätta författarturnén 2022.

Nu har Ödet eller Guds pekande finger visat att livets stig leder fram till ett skrivande av ett filmmanus. En utmaning som kommer att kräva sin man. Det går ju inte att kopiera texten från romanen, då tankar, inre monolog inte går att visa på bild – om jag inte ska förse Ester och de andra karaktärerna med pratbubblor som i en serietidning. Allt måste gestaltas, synliggöras vilket innebär ett nytt sätt i mitt skrivande. Men jag gör väl ett försök.

Jag och Kjell Åke Andersson har ju tidigare arbetat ihop, då vi 2003-2005 skulle filmatisera min roman ”All världens Lycka” (2003 Ord&Visor förlag) som en TV-serie i tre delar. Två års intensivt arbete skrotades när SVT Drama hamnade i ekonomisk kris och personal och chef (Daniel Alfredsson) byttes ut och det nya gänget var inte ett dugg intresserad av vår TV-serie. Jo, filmbranschen är lynnig, ändå tar jag risken, eller ska jag säga chansen, att pröva på nytt.

Varför hände inte detta för tio år sen? En dum tanke. Men faktum är att min arbetsförmåga numera är rejält nedsatt på grund av Parkinson. I vilket fall som helst hoppas jag att detta verkligen blir av, då romanen om Ester Duva i sig är filmisk, byggd på scener, bilder och med en berättelse som verkar alla som läst den. Försäljningen fortsätter i samma höga takt och snart är den femte upplagan slut. Boken har dessutom letat sig utanför länsgränserna, då det allt oftare kommer läsarbrev från orter som Ystad, Malmö, Visby och Stockholm.

Livet är i tid begränsat. Ständigt tvingas jag tänka: Hinner fullfölja det uppdrag jag tar mig an.

På kungatron i Nordmaling

Av Kent Lundholm, 12 november 2021 kl 07:22, Bli först att kommentera

En trött författare.

Trött. Det tar på att flänga runt i geografin och 1 1/2 timme på scen tömmer hjärnan på dopamin. Men nu är det bara två framträdande kvar – sedan sedan ”jullov” i två månader. Men samtidigt väntar tre veckors rehabilitering, med styrketräning, balansövningar och vattengympa – samtidigt som jag ska genomför framträdanden i Ånäset och Åsele med övernattning.

Det blev en trevlig kväll i Nordmaling. Fullsatt, trots konkurrensen från självaste Zlatan som sparkade boll. Kunde bocka av en lång rad påstående om Esters väsen, då det i publiken satt en kvinna som arbetat åtta år på Lycksele hemmet, ett av de ålderdomshem där Ester bott.

Hon nickade bekräftande när jag beskrev Esters ”ojämnhet” och dubbla Jag. Hon log när jag berättade hur Ester ”levde rövare” på å-hemmet och medan hon knep käft nere på stan. Efter ett tag blev hon min ”side kick” som bekräftade romanens trovärdighet.

”Hur kan du som pratat med Ester i tre minuter, känna till alla dessa detaljer om Ester?” Ja, säg det, blev mitt korta svar.

Hon nickade ivrigt då jag beskrev Esters oförmåga att städa sitt rum, bädda sin säng och om alla de vanor som omgärdade Ester. ”Jo, hon var rysligt begåvad vad gällde allt som hade med siffror att göra. Hon var rysligt begåvad vad gällde kungar, årtal … men hon var emellanåt omogen och barnslig”, berättade kvinnan. ”Ester blev tyvärr underskattad, dömd för sitt yttre”, sa hon. Hon höll med mig till fullo att Ester förmodligen var autistisk. ”Vi är många som tror det”, sa hon.

Sen sjöng vi unisont Pärleporten till Esters ära.

I Nordmaling hade de fixat en kungatron.

Det är väl 3-4 gången jag besökt Nordmaling och alltid blivit trevligt bemött och framträtt inför fulla hus. Roligt var att bibliotekschefen köpt in kungastol inför mitt framträdande. En fåtölj i stenhård plast.

Tack å bock, säger jag till publiken och personalen i Nordmalings bibliotek.

Idag ska jag tvätta kläder och skriva klar krönikan till Lokaltidningen. Övrig tid ska jag polemasa mellan rummen och försöka landa och försöka få motorn inne i skallen att varva ner.

KÖP DAGENS FOLKBLAD
Ska åka iväg och köpa dagens Folkblad, där intervjun med mig publiceras. Rubriken är kittlande och spännande. ”Har varit kulturens Svarte Petter”. Jo, det är sant. Trots det är jag en av länets mest bokade författare. Publiken verkar gilla sin ”Svarte Petter”. Dessutom ser ju publiken hur jag kämpar. Parkinson har blivit fullt synbar. Folk gillar de människor som kämpar. Så som Ester gjorde och nu även hennes trogne skriftställare.

Nu måste här tränas. Två års sittande har förvandlat mina ben till piprensare.

Myter som lever kvar

Av Kent Lundholm, 3 november 2021 kl 10:54, Bli först att kommentera

Fullsatt i Väven, Umeå, den 2 november

Fullsatt i Väven, snudd på rekord och taket höll på lyfta när vi sjöng Pärleporten ur Esters sånghäfte. En av de låtar som Ester gillade. Många kända ansikten. Georg och Hjördis Andersson, kusin Rikard som transporterade mig dit och hem, ABF-Katharina.

På första bänkraden satt tre äldre damer, som ofta skakade på huvudet medan jag kåserade om Ester och läste ur ”Älskade Ester”. Riktigt tröttsamt blev det när damerna ville hävda att Ester Duva var ett felaktigt namn. ”Hon har i alla tider kallats för Ester Duven!” Jag har förstått att Duven lever kvar, särskilt hos äldre ute på landsbygden.

När jag för nåt år sedan skrev en krönika i Lokaltidningen om Esters öknamn, blev jag uppringd av två män som undrade varför jag använde fel namn på Ester? Tanterna på första bänkraden sa i en mun: ”Det ska var Ester Duven!” Jag log stelt. Kunde inte låta bli. Det slank ur mig. ”Är det ingen av er som äger ett ordlexikon. ”Slå då upp ordet Duven. Där finns en rad synonymer, som exempelvis slö, slapp, olustig, slokande, hängig, vissen.” Duven är ett fulord… Ett riktigt mobbarord!

Vandringssägner ute i byarna
De tre tanterna dök senare upp vid signeringsbordet. De skulle inte köpa någon bok. Istället ville de prata ut med mig. Det tog inte många sekunder att räkna ut vad den kortaste, men mest högljudda tanten ville ha sagt. Hon väckte liv i myten om att Ester skulle ha födds i en grannby, i en gård där det bodde sjutton andra barn – plus ett tiotal vuxna. Nä, det var inget barnhem. Hon placerades bland vanligt folk, som hade många ungar. Alltså 27 personer i den tidens små stugor. Senast jag hörde talas om denna myt, var det tolv barn, första gången var tio barn plus 2-3 vuxna. Alla gångerna har familjen Johansson i Hornmyr dykt upp i handlingen. ”Det är sanningen”, sa kvinnan högt vid signeringsbordet. Hennes två väninnor nickade instämmande. ”Detta är ju en vandringssägen”, muttrade jag. Jag gissade kvinnorna var cirka 80 år, med andra ord var de födda i slutet på 30-talet. Ester föddes 1896 – 40 år tidigare. När damerna föddes hade Ester lämnat Nygård och bosatt sig i Lycksele. Det fanns med andra ord många år att konstruera en riktigt spännande berättelse i efterhand – många ärvda minnen som med åren gjordes om till deras egna.

Missunnsamhet?
Ja, som Esters skriftställare faller det på min lott att försvara Ester och den upprättelse hon faktiskt fått. I min roman har jag såväl fiktivt, som dokumentärt och faktamässigt, kärleksfullt och på distans, gjort Ester begriplig. Detta har gjort att många har erkänt att de grovt underskattat denna långsamma, men kloka kvinna. Min roman har bidragit till att kyrkan kulturminnesmärkt hennes grav, till att Lilly Bäcklund skrivit en motion till fullmäktige om att staden ska bekosta en staty av Ester och att en av gatorna ska bära hennes namn. Att i denna upprättelseprocess då stöta på dessa gamla myter, sägner och fördomar, ger mig en känsla av att det vilar en missunnsamhet om och kring det som nu sker i Esters namn. Så jag upprepar det jag skrivit förr i ämnet. Upprepar mig övertydligt. Logiken talar till Esters fördel. Även till den historiebeskrivning som finns i min roman.

1977 bodde Ester på äldreboende Skytten.

Tre olika födelseplatser
I dödsannonsen från 1985, som skrevs av ”Vännerna” (Ester som knappt hade några besök alls de två sista åren av sitt liv). Vännerna påstod att Ester var född i Vänjaur. Däremot hade de rätt i att Ester och föräldrarna övertog arrendet Nygård 1902. I en tidningsintervju 1977 blev Ester felciterad när hon skulle ha sagt att hon föddes i Nygård. I vilket fall som helst så hade det varit omöjligt, då Nygård vid den tiden var bebodd av Fritz Johansson, fyra vuxna barn och hustrun Anna Göransdotter.

Riksarkivet svarar
I svaret från Lycksele församling är att Ester föddes i Öretorp. Detsamma svarar Riksarkivet: ”I Lycksele kyrkoarkiv, i födelseboken och dopboken återfinns Ester som född den 28 september 1896 i Öretorp.” För övrigt gifte Gustav och Kristina sig i Öretorp 1894. Även fadern Gustav Nilsson och modern Kristina är vid den tiden skrivna i Öretorp. Riksarkivet skickar även med en kopia ur Lycksele kyrkoarkiv, en sida ur Lycksele församlingsbok över ”Nygård 1” gällande år 1902. Där står det svart på vitt att Fritz Johansson med familj den 28 januari 1902 flyttar till Örträsk. Inunder står som inflyttade till Nygård anno 1902: Gustav Nilsson, hustrun Kristina och dottern Ester. Gustav som tidigare titulerats som dräng och arbetare är nu Brukare.

Oreda i befolkningsarkiven
Trots ordning och reda i Riksarkivets svar, så det en salig oreda i andra församlingsböcker och dokument som rör den tidens folkräkningar. I en församlingsbok bor familjen Nilsson kvar i Öretorp 1910, och flyttar först 1912 till Nygård. Då skulle ju Ester ha varit 16 år, samtidigt som Mo Domsjös arrende Nygård stått tomt. Ologiskt. Även i Folkräkningen bor familjen Nilsson kvar i Öretorp både 1900 och 1910. De som hjälpt mig med släktforskningen vittnar om att det generellt i vid denna tid i inlandet, var rörigt i folkbokföringen. Esters far, Gustav, skulle precis som alla andra som flyttade lämna ett flyttningsintyg till Prästgården i Lycksele. Fram till 1900 var det fortfarande många som var på väg att utvandra till Amerika och som hade annat att tänka på, än att leverera intyg till kyrkan. Detsamma tänkte förmodligen Esters far efter att de flyttat till Nygård, som låg i väglöst land, några kilometer från Öretorp. I romanen spekulerar jag i möjligheten att Gustav avsiktligt gav tusan i att meddela deras flytt, då Ester som ett eljest, annorlunda barn riskerade att bli omhändertagen och rent av bli skickat till någon av Idiotskolorna.

Sanningen om Ester

Ingen dokumentation
Sockenarkivet söktes igenom, flera gånger. Det vi sökte efter var de barnavårdsakter som borde ha upprättats vid ett omhändertagande. Inte en enda fanns i Esters namn. I arkiven tillhörande Lycksele landskommuns fattigvårdsstyrelse mellan åren 1875-1966 finns inga dokument om Ester, förutom flytten till ålderdomshemmet 1929. I Barnavårdsnämnden saknas en del dokument, mellan 1918-1929 finns inga dokument som rör Ester, detsamma gäller skolans register. Lycksele församlings arkivarier söker i ärendet, men finner inget som tyder på något omhändertagande.

1904 – nya torpare
Den 5 april 1904 flyttar nya torpare in i Öretorp. Det är Anders Gerard Johansson från Långsele, som flyttar in med sin stora familj: hustrun Hanna och tio barn. Det yngsta barnet två månader. De fyller huset med råge. Enligt riksarkivet bodde familjen Nilsson i Nygård, men enligt övriga redovisningar från kyrkan så skulle Ester och hennes föräldrar bott kvar till åtminstone till 1912. Välj: vad är mer logiskt? Ett vittne som jag intervjuade, vars mor var den lilla tvåmånaders babyn som flyttade in i Öretorp 1904. Vittnet själv är född 1929 – samma år som Ester flyttar till Lycksele. Hon återberättar genom de minnen hon ärvt av sin mor. Vittnet var under 1950-talet tillsamman med sin mor och hälsade på Ester i Lycksele. Hennes berättelser är enligt min åsikt tungt vägande när det gäller mytbildningen om att Ester skulle ha fötts någon annanstans än i Öretorp och dessutom varit omhändertagen (hos en familj med 9-17 barn.

”Jag skulle ha fått veta”
”Mamma och hennes syskon, även mormor och morfar var ju närmaste grannar med Nygårds-Ester. Det skulle aldrig ha undgått mor eller far ifall Ester blivit omhändertagen. Det skulle aldrig gått göra i hemlighet. Varför då? Då skulle väl Gustav och Kristina ha kommit till morfar och mormor och bett om hjälp. Mor eller mormor skulle, senare i livet, ha berättat det för mig”, säger vittnet om ett eventuellt omhändertagande.
”Jag följde med mor några gånger till ålderdomshemmet för att hälsa på Ester. Aldrig någonsin kom något sådant på tal.”
Jag frågar om Ester kunde ha varit i Hornmyr frivilligt, som piga?
”Jag tror ingen skulle vilja ha en sådan långsam piga, tyvärr.” Jag frågar om folk kan ha blandat ihop deras familj med den i Hornmyr, båda hette Johansson, båda hade tio ungar.
”Mycket möjligt. Vad jag förstår var Ester ofta på besök i Öretorp. Särskilt när eftermiddagskaffet serverades.”

Vill de inte veta sanningen?
Ni märker att det lagts ner tid och stor möda av mig och arkivarierna i kommunen och kyrkoförsamlingen. Riksarkivets redovisning borde räcka för att en gång för alla slå fast att Ester föddes i Öretorp och att familjen flyttade till Nygård 1902. Samma år som det blev missväxt. Vittnet med anknytning till Öretorp, hon som vuxen höll kontakten med Ester, vars mor som var åtta år yngre än Ester, borde ha hört talas om saken. Lika så mormor och morfar.

Ledsamt med dessa myter
Jag blev verkligen sänkt och ledsen över att dessa gamla myter och fördomar om och kring Ester, fortfarande har ett liv och som sprids i egenskap av ”sanningar.” Om man vet innebörden av duven och prompt vill fortsätta att använda det, så kan i varje fall jag, med lite fantasi, ana hur jävligt Ester hade som barn och vuxen i trakterna kring Nygård. Det visar även att jag inte var helt fel ute när jag beskrev Esters korta skoltid, som en period av mobbing. Idiot blev hon med all säkerhet kallad.

Självlärd kvinna

Lärde sig själv
Ester dök som tolvåring upp i Vänjaurträsk skola. Försvann efter 25 dagar, för att dyka upp två år senare. Hon skrev in sig på närvarolistan.1909 skrev med en något darrig handstil, som vuxit till sig två år senare och blivit riktigt vacker. Ester, bor i Nygård. Far Gustav Nilsson. Då hade hon levt isolerat med åldrade föräldrar, där ingen av dem var skriv- eller läskunniga. Vem hade lärt Ester att skriva? Om hon kunde skriva, så kunde hon med all säkerhet även läsa.

Det finns intelligenta barn som lär sig att läsa och skriva alldeles på egen hand. Jag tror att Esters långsamhet, hennes plötsliga infall, och sin oförmåga att kommunicera och förstå sig på dynamiken och reglerna i människoflockarna, bottnar i en autism. Hon var en klok, vis och humoristisk kvinna – ofta grovt underskattad då hon vid attackerna kröp än djupare in i sitt skal. Ester var en modig kvinna – en kämpe. Hon vann till slut folkets hjärtan och kärlek.

Fördomar kan verkligen bli seglivade. En fördom består av lika delar rädsla och okunskap. Rädslan för det annorlunda och främmande lever kvar i oss sedan tiden vi bodde i grottor. Ska man krossa fördomar så är det genom omvandla okunskapen till kunskap. Först då slutar vi döma en människa enbart för hennes yttre.

Till Malå med stresshjärna

Av Kent Lundholm, 22 oktober 2021 kl 10:26, Bli först att kommentera

09.15 fredagsmorgonen den 22 oktober. Försov mig till 07.20. Jag brukar ju i vanliga fall ha sovit färdigt vid 03.00-04.00 men nu behövde kroppen och hjärnan laddas upp, efter tre föreställningarna på lika många dagar.

Ett 20-tal malåbor kom till biblioteket. Trots att AIK lirade hockey.

I går körde vi längs isiga vägar med usel sikt på grund av snöröken, 13 mil enkel väg till Malå. Jag var i en usel form, hade Parkinson i varenda por och inget dopamin i hjärnan. Kom av mig, flackade med blicken, men jag räddades av rutinen och enligt en tacksam, glad och berörd publik, så hade jag ovetandes hållit en underhållande och vemodig föreläsning om Ester Nilsson Duva. Men tröttheten gjorde att jag inte alls kunde hantera mina känsloyttringar. Tårarna vattnade mina ögon, gång på gång.

Tre framträdande på raken skall härmed för all evighet undvikas. På hemvägen mumlade jag om och om igen, nu ställer jag in resten av mina framträdanden. Sov på saken, sa min käraste Lena. Klokt! Resten av min sju framträdande är ju på platser i länet där folk kunnat läsa om min roman ”Älskade Ester”. Tyvärr finns ett klart samband mellan medias tjurskalliga tystnad och folkets vetskap om, i det här fallet, Älskade Ester. Medan jag drar fulla hus i de länsdelar där VK och Lokaltidningen skrivit om mig, livsödet Ester och kulturfenomenet i Lycksele, så vet de boende i trakterna, i och kring Skellefteå, inte ett dyft om detta. Men det är ju inte deras fel.

I Malå pratade jag en lång stund med författaren Åke Lundgren, som en gång varit litteraturansvarig på Norran och då (liksom mitt uppdrag varit när jag var kulturredaktör på Folkbladet) att i första hand bevaka litteraturen i Västerbotten. ”Nu verkar de inte finnas någon litteraturbevakning alls på tidningens kultursida”, menade han. Själv hade han läst Älskade Ester och stod länge och berömde mig, för att slutligen be mig signera boken han köpt redan i juni. Att få beröm av en sådan bra och namnkunnig författare, värmde mitt hjärta och satte lite fart på min dopaminfattiga hjärna.

Tack Patrik Frohm för gott samarbete.

Jag orkar inte, bör inte, bråka med pressen och övrig media. De har all makt på sin sida och kan om de vill pulvrisera mig till intet. De ser mig inte som en författare, utan mer som en gnällspik och snudd på rättshaverist. Men jag lär dö bitter för att delar av länsmedia bestämt sig att bemöta min kritik med tystnad. Det lilla förlaget som ger ut mina romaner har inga ekonomiska muskler, inte heller tid och ork att som storförlagen pumpa in några miljoner i marknadsföringen av utvalda författare, med avsikt att de ska bli en ”kulturprodukt” vars person växer samman med hemmahosreportage, soffprogram och det litterära – som i ett andetag blåses ut över landet som pappersbok, E-bok, ljudbok. Men det är ju enda chansen för att kunna stå på egna ben.

Merparten av marknadsföring måste jag göra själv – och då ser det väl ut som om att jag drabbats av hybris. Så nu står jag här vid en stängd, låst dörr med min sista roman som enligt många är det bästa jag skrivit och kan bli en klassiker i berättarlänet Västerbotten. Det får jag tyvärr inte uppleva.

Lilly Bäcklunds motion till kommunfullmäktige om att ära Esters minne genom att resa en staty, är ju sprunget ur den upprättelse kom fram i min 600 sidor långa roman Älskade Ester. I maj nästa år är ärendet färdigberett. Ska även det tystas ner? Motionen inleds så här: ”Kent Lundholm har med sin bok Älskade Ester gett Ester Nilsson upprättelse.”

48 mil för en timmes snack

Av Kent Lundholm, 9 oktober 2021 kl 07:51, Bli först att kommentera

Framträder inför ett 40-tal åhörare i Storuman.

I torsdags framträdde jag i Storuman, 24 mil enkel väg. Jag och Lena fick kämpa hårt för att inte förlora oss i våra kokande hjärnor. Min hjärna hinner inte sortera bort alla de intryck som kommer stormande mot mig. Det känns som om skallen ska spricka – särskilt efter 1,5 timmes föredrag. Nu är även de boende i Storuman vem Ester är – fast där var många som redan läst Älskade Ester eller hade en gång bott i Lycksele och träffat henne i verkliga livet.

Det tycks även vara så att alla i Storuman känner mig. ”Välkommen Kent till Storuman. Ja, jag behöver inte presentera dig då alla så väl vet vem du är”, inledde kvinnan från ABF (eller var från biblioteket?)

På vägen upp till Storuman. Fikapaus.

Var tog de vägen?
Var är alla de vägen – de som vi förr i tin menade mer eller mindre var nalta eljest, annorlunda; de som simmade motströms för att komma till källorna. Har vi förlorat förmågan att förstå värdet i mötet med dessa unika människor? Det verkar så. Däremot har vi blivit auktionsexperter som vet det exakta värdet på gamla väggur, dragsoffor och vad vi ska betala för hyggligt bevarad rubank.

Har det, utan att vi märkt något, framtagits ett regelsystem som förbjuder oss att vara vidsynta och medkännande, har vi drabbats av en känslomässig gråstarr och en bekväm lomhördhet? Nej, det finns inga förbud; däremot har vi med åren blivit närsynta i tidens landskap.

Vi kan inte skylla allt på stelbenta paragrafryttare som i lönndom prismärkt ”de annorlunda” och sålt ut dem till män i långa, vita rockar. Däremot kan en orsak vara är att man satt etiketter på alla som är eljest. Det ska vara ordning och reda. Detta har lett till att de klåfingriga skapat vetenskapliga sjukdomar av det som i själva verket är personliga, annorlunda egenskaper. Även bokstavskombinationerna blir diagnoser, så att de kan behandlas som om de vore sjukdomar. Dock är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inga sjukdomar, utan att vissa människor har en annorlunda världsbild. Alla skeva, annorlunda världsbilder har gömts undan.

Vem bär på måttstocken?
De som var eljest förr i tin, lyste upp min barndoms landskap. Tur var att jag behöll dem i mitt minne, vilket resulterat i två tjocka romaner där deras zick-zack-tankar finns nedskrivna. Vi normala med en korrekt världsbild, tvingas leva våra liv i en jämngrå långtråkig värld. Beskriven i vikt och längd. Vi lever i en tid då allt ska vara mätbart – men ven tusan bär på måttstocken? Att mäta tankar är ett fult sätt att lägga beslag på sanningen – trots att den i många lägen kan ifrågasättas.

Borta är alla småknasiga kufar med sina smått geniala och onormala tankar. De som tanklöst klampar in i våra välanpassade människoflockar och trampar fina damer och herrar på tårna, och som olovandes tar sig en rejäl tårtbit för att sedan lämna flocken med grädde på nästippen …

”Va ja då känn dell, så jer då inte långsamheten nan sjukdom!” (Citat: Ester)

Redan de gamla grekerna …
”Människan är alltings mått”, sa Protagoras. Om en person tycker att det blåser kallt, och en annan menar att de är varma så betyder inte det att en av dem har fel. Vindarna kan vara kalla för en person och varma för en annan. Sanningen är med andra ord relativ.

Lösnummer till Lycksele

Av Kent Lundholm, 4 oktober 2021 kl 14:56, Bli först att kommentera

Unik lösning. Tidningen Vi säljer lösnummer per post till boende i Lycksele med omnejd.

Lyckselebor (och ni inlandet)! Nu kan ni beställa hem oktobernumret av Vi! Ni som förgäves jagar tidningen Vi, och deras sex sidor långa reportage om Lycksele, Ester Duva, författaren, Lilly och statyn – kan nu få det aktuella numret hemskickat per post! Tomas Fläckman som skrivit reportaget ombesörjer era beställningar.

Så här gör du för att läsa reportaget om Ester och hennes skriftställare.

Skicka mail till:
[email protected]
Skriv namn och er adress. (Dit tidningen ska skickas).

Tidningen Vi skickar då ett exemplar av det aktuella Lycksele-numret till Er per post: Pris: 100-sidor Vi + porto: 100 kr. Inbetalningskort medföljer i kuvertet.(Till självkostnadspris!)

Fin service av en mycket bra kulturtidskrift! (Lösnummerpriset är 79 kr.) Tidningen Vi har inga försäljningsställen i Lycksele – ännu. Men eftersom så många velat läsa just oktobernumret, som släpptes förra veckan, har redaktionschefen Tomas Fläckman, samme

Stort av tidningen Vi att sälja ett enstaka nummer per post.

man som skrev det vackra, vemodiga reportaget om mitt författarskap, och som spegla kulturfenomenet som uppstått i samband med utgivningen av romanen ”Älskade Ester”.

Hövdingen och Ester
Har varit fullt sysselsatt med att skriva ett manus till föreställningen i Åmsele, där jag plockat upp och satt samman bihistorien om Häradshövdingen Thomasson. Den jag var tvungen att stryka, tillsammans med 250 andra sidor. Jag kunde ju inte ge ut en bok på nästan 900 sidor. Hövdingen rök under strykningsprocessen. Bihistorien var för stark och var bitvis kraftigare, större än berättelsen om Ester.

Deras egentliga bekantskap började när Ester fick för sig att ”prya” i tingshuset och satt dagarna i ända i rättegångssalen för att studera ondskan, lögnerna och om domstolen var rättvis.

Men det är ju inte bara att plocka upp kastad text och sedan klistra in den på väl valda ställen. Det har krävts anpassning till rådande språk och och faktiskt tillägg för att få till övergångarna.

Häradshövdingen Thomasson räddade en älv.

Eftersom jag framträder i Åmsele, ett stenkast från Vindelälven, under LittFors flagga, så kommer Hövdingen att passa i bra, den stridbare mannen som var tongivande när utbyggnaden av Vindelälven stoppades. Erik Thomasson, är 44 år då han tillträder tjänsten som ny häradshövding i Lycksele, den högste juristen i Västerbottens västra domsaga, geografiskt landets största. Thomasson var tingets nye chef.

Han blev omedelbart förälskad i Lycksele och trivdes med människorna i den lappländska staden. Han är en skogens man, en sann naturälskare. Han stannade i Lycksele och dog på långvården 1981.

Han skulle bli en av portalfigurerna i striden om Vindelälven. Redan 1945 har Thomasson räknat ut att Vindelälven står på tur, då statliga Vattenfall satt av pengar och köpt några forsar, för att kunna reglera Vindelälven. De styrande i Vattenfall skulle komma att kalla Thomasson för Vattenfalls fiende nummer ett. Han skulle viga 25 år av sitt liv för rädda Vindelälven. Han var stridbar. Han blev antingen respekterad och älskad eller hatad. Sådan var han: Allt eller inget.

För övrigt åker jag och Lena till Storuman nu på torsdag. Jag framträder på biblioteket 18.30. Då är inte Häradshövingen med, det får räcka med Ester. 23 mil enkel väg. Skönt att få sova natten på Hotell Toppen.

Jag och Vi

Av Kent Lundholm, 30 september 2021 kl 14:33, 2 kommentarer

Sent i mitt författarskap så lossnar det. Min roman säljs över hela landet, jag har uppmärksammats i rikstäckande media. Sex sidor i tidningen Vi är inte fy skam (40 000 prenumeranter och lika många som köper lösnummer). Det är fullsmockat vid mina författarbesök, särskilt när jag har med mig trubaduren Patrik Frohm.

I tidningen Vi blev det fem sidor om jag och Ester, då jag var i Lycksele den 1 september. Verkligen bra skrivet av Tomas Fläckman och kanonbilder av Elin Berge. Jag har svårt att hänga med i svängarna. Dagen innan ett uppslag i Parkinson Journalen.

Ovan på det, en lyckad turné – och ett hästjobb med att färdigställa manus. Ett kortare med musik, ett längre utan musik, ett för Lyckselepubliken som känner Ester, ett för de orter där Ester är okänd, som nästa veckas långtur till Storuman och ett särskilt manus till ForsLitt i Åmsele där texten bör ha något med vatten att göra – som tur är har jag en bifigur i romanen, den verklige Häradshövdingen Erik Thomasson som var en av förgrundsfigurerna i striden om Vindelälven. Han kallades av Vattenfall för ”Vattenfalls fiende nummer ett.”

Vem smyger ut bakvägen vid ett bröllop i Lycksele?

Japp, Ester Duva har varit på plats och fikat lite gräddtårta. Nu ska gumman hem och vila innan aftonens föreställningar börjar. Allestädes närvarande.

Esterturnén – en succé

Av Kent Lundholm, 24 september 2021 kl 11:11, 2 kommentarer

Efter vår extra föreställning i Lycksele.

Jag och Patrik Frohm har sannerligen blivit ett med varandra och ser varandra och delar historia. Förutom att han sjunger och spelar vackert är han en perfekt medhjälpare; särskilt då vi av ödets nyck råkar ha ungefär lite sjuka humor. Åter ett hundratal i publiken och det ropas redan om ett tredje framträdande, då så många i Lycksele (där Ester verkade fram till 1985). Nästa anhalt blir Storuman (utan Patrik), sedan väntar Åmsele tillsammans med Patrik.

>>> Se turnéschema

Skrivandet av Älskade Ester blev mitt livs svåraste uppgift. Är fortfarande förvånad över att den blev av. Att sedan sammanfatta 600 sidor på en timme är omöjligt. Särskilt när det fiktiva har kokats samman med det dokumentära. Vad är vad? Som livet självt. Ibland fri sikt mot horisonten, ibland förblindad av snödrevan. Jag kåserar fritt kring och om skrivandets glädje och helvete, tar med publiken till köpingen Lycksele anno 1929 – året då Ester anlände till ålderdomshemmet nere vid Lugnet, där hon blev kvar i 56 år. Får ofta frågan: ”Hur bar du dig åt? Alla dess sidor och ord, var kom dom ifrån? Hur kunde du beskriva Ester så sann, så verklig? Du var ju trots allt sjuk.

Ingen aning! Vet ej! Minns inte!

Sanning och fiktion sida vid sida, som smälte ihop. Dessutom var jag allvarligt sjuk. Parkinson och med två samtidigt pågående romanprojekt. Men en sak vet jag. En sådan roman skriver man ENDAST ENDA GÅNG I LIVET.

Behovet av platser på ålderdomshemmen var den här tiden stort, kommunen har svårt att finna personal. Den tidens ålderdomshem är rena rama sjukstugan. Många hinner fram lagom till att de ska dör. Här placeras även svårplacerade människor. Familjen Nilsson splittrades då samkönade tvingades dela rum. Ester fick ett eget rum.

30-talet var en farlig tid för de som var eljest.

30-talet var en farlig tid då det runt om i Europa ropades ut att gruppen Vi var ett bättre slags människor än DOM. Reaktionära, främlingsfientliga idéer tar allt mer plats. Samtidigt syntes tecken på en framväxande välfärd och trygghet. Sverige var fortfarande ett orättvist land. I början av trettiotalet blev Ester synlig i Lyckseles stadsbild och hon sökte sig till kyrkan.

Ester blev en främmande fågel. De såg en kvinna med krökt rygg som hasade sig fram längs gatorna, långsamt, i knapp styrfart. Alltid klädd i en svart lång, luggsliten kappa, med en underlig hatt nertryckt över öronen, en rutig handväska som hon höll med båda händerna … och med ett par på tok för stora skor på fötterna.

Ryktet sade att hon var nalta eljest och några lustigkurrar hade döpt henne till kyrkråttan. Det var till och med farligt att vara en annorlunda männisch —sådana ansågs vara störande, i vägen—eller om en skolunge krävde för mycket hjälp av lärarna—så kom stämpeln fram. IDIOT.

Agiterar mot fördomar.

Det kallades ARVSHYGIEN. Tanken var välja bort dåliga anlag och genom idogt steriliserande se till att just den här idioterna inte äla å sä någon fler gång. Speciella Idiotskolor (även för sinnesslöa, i olika grad).

Under ytan fanns en allmänbildad autodidakt som lärt sig läsa och skriva vid tio årsåldern och som kunde allt om fornstora dagars kungahov. Men det kunde ju ingen se. Folk såg ju bara en krumryggad kvinna som led av långsamhet i ben och i sitt tal.

Häradshövdingen Thomasson räddade Vindelälven från att bli reglerad och utbyggd.

Men hon var en modig överlevare och folk gillar människor som kämpar. Inför framträdandet i Åmsele ska jag väva in häradshövdingen Thomasson; en passande, verklig person som var en förgrundsfigur i räddandet av Vindelälven. Han blev kallad för Vattenfalls fiende nummer 1.

Häradshövdingen Thomasson var chef över Domsagan Lycksele, Storuman, Åsele – till ytan landets största. Häradshövdingen var en märklig högerman: Struntade i frågorna om skatterna. Han vurmade för naturen, var hjälpsam mot små och fattiga, förstod att folk tjuvsköt sig en älg när hungern blev svår.

Han var en utpräglad humanist som litade på förnuftet, som av hävd fått sin framtid utstakad som en man för riksdag och regering, men som bröt sig loss och flyttade till Lycksele, en plats på jorden han älskade intill sin död 1981. Dessutom tog han sig alltid tid att stanna till och prata med Ester och faktiskt BJÖD hem Ester på fika.

När Ester av häradshövdingen blev inbjuden till tingsfikat, sträckte hon armarna mot skyn, slöt ögonen och ropade av pur glädje: ”

”Å då jer jag å bjudd”

Beställ Älskade Ester

(239 kr inklusive frakt (600 sidor): Bokus.com

”Årets utgivning av svensk litteratur måste vara riktigt högklassig om det i höst visar sig finnas ett halvdussin böcker mer värdiga att nominera till det skönlitterära Augustpriset än den här.”

Hans Olov Ohlson NSD

Beställ idag!

Ester blir staty

Av Kent Lundholm, 2 september 2021 kl 08:17, 4 kommentarer

Tidningen VI på plats i Lycksele: Tomas och Elin.

Gårdagens tur till Lycksele var slitsam för en parkinsonsjuk gubbe – men o så trevligt jag hade det. Vid Esters stod författaren, Tomas reportern får tidningen VI, Elin Berge fotograf och kommunalrådet Lilly Bäcklund. Vid Esters grav tände jag ljus och lämnade ett brev: ”Så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar”. Ester lär förbli oglömd.

Ester äras med en staty
Lilly berättade att Lycksele kommun har för avsikt att resa en staty till Ester Nilsson Duvas minne. Även en gata ska bära Esters namn. Jag gav detta Lilly förslaget för ett år sen. ”Jag inväntade din roman och nu när den fått sådant enormt genomslag, då Ester håller på att bli en rikskändis, så skrider vi till handling. Nu funderar vi på var statyn ska placeras”, sa Lilly.

Ett förslag är att statyn ska placeras på en parkbänk, men jag skulle vilja se Ester nära Storgatan, där Ester för all evinnerlig tid fastnat i Långsamheten.

En roman som berör många. Snart staty.

Patrik Frohm, en glädjespridare spelade och sjöng.

Föreställningen på MB blev lång, nära två timmar. Jag snackade (för mycket) så tiden rann iväg. Trubaduren sjöng vackert och han avslutade med en egen komponerad låt, till ägnad mig. Biggan från förlaget hjälpta mig att sälja en hel del böcker. Tänk så fort det ska svänga från djupaste förtvivlan till sprudlande glädje. I juli hade ingen tidning skrivit ett ord om min roman. Sedan hände allt: Två fina recensioner.

Hundratals drog till Gammplatsen

Av Kent Lundholm, 10 juni 2021 kl 22:05, Bli först att kommentera

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro. Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig!