Japp, då var det åter igen dags att fira….

…ljuset återkomst till mörkaste norden. Ljuset som är en förutsättning för allt liv. (Kanske inte för en och annan spindelfisk som lever på 5000 meters djup dock) Jesus föddes troligtvis runt den här tiden på året också, typ, kanske. Det är inte säkert men troligast…

Säkert är att det från början var ljusets återkomst som firades här i norr. Och det kan man ju verkligen förstå.

Men kloka män hade ju kommit på hur allt hängde ihop här i världen och det var inte lämpligt att så många gick runt där uppe i norden, och var totalt oupplysta om dessa uppgifter.

En stor kampanj inleddes. I varenda liten stuga fick man besök. Med rätt tro skulle allt bli bättre. Om inte i detta jordeliv så senare. Jesus var ljuset och det var hans födelse som skulle firas och inget annat.

Så nu sitter vi här i norden varje år den 24:e december och firar. Vi släpar in en småkrypsfylld gran i våra hem, dricker varm glögg, knaprar pepparkakor och kokar knäck, dansar till Räven raskar över isen, äter massor med mat och firar, ja vad var det nu vi firade? Få se….just ja, Jesu födelse, ljuset.

Hur kunde jag glömma? Hur som helst, mysigt är det och presenter är alltid roligt att få men kanske framför allt att ge. Att Lill-Jesus-barnet glömts bort i allt detta kan jag faktiskt förstå men att folket har fortsatt sitt firande just denna tid på året sen urminnes, är fantastiskt och måste firas tycker jag.

God Jul på er alla / kram Maria

Det blev en granbock i år också. Hade tänkt skippa honom faktiskt. Men idag när jag tittade ut insåg jag att lite julpyssel skulle passa bra. Nu står han på bron och som, hälsar julveckan välkommen. Och jag kan njuta och äntligen slappna av efter att pluggandet till ett av mina tyngsta prov någonsin är avklarat.

Gårdagen spenderade vi i stan där vi fick dela upp oss i olika grupperingar för att i omgångar köpa klappar till oss olika familjemedlemmar. På något konstigt vis försvann alla mina pengar trots jag själv bara kom hem med en julklapp? Förstår inte riktigt hur det gick till, men borta är de.

Jag gick med Lisa ett bra tag och det var intressant. Känslig som hon är fick vi skynda oss ut ur en massa affärer där hon demonstrativt höll för näsan och högljutt deklarerade att hon mådde illa eller fick huvudvärk av olika dofter eller lukter som hon kallar det. Dofter av te eller kaffe som min näsa tycker är underbara håller hon på att storkna av. Dum som jag var tog jag med henne in på DUÅ. Hon höll fullkomligen på att kräkas. Vi fick nästan meja ner övriga kunder på vägen ut därifrån. Och jag kan hålla med henne. Hur står de ut att jobba i denna odör?

I övrigt har jag lite jobbigt med allt folk som ska handla samtidigt som oss. Kan liksom inte riktigt koncentrera mig. Dessutom hade jag nog trott att det skulle vara lite juligare på stadens torg. Lite tomtar, kälkar, renar, bjällror, körsång och glögg hade känts mer rätt än ett gäng ungdomar i glashuset som framförde nån slags garagemusik. Jonas var väl den som kom närmast en tomte när han förvånat träffade på en som sopade av sin bil på parkeringen.

Vi sammanstrålade på Waynes för lunch där de kostat på sig ett fiffigt sätt att tala om för sina kunder när maten är klar. Man fick med ett litet rymdskepp till bordet och när det pep var det dags att hämta maten. Knepigt bara att personalen inte verkade ha en aning om varför de skickade med oss ett rymdskepp. När vårt pep och vi gick iväg för att hämta höll vi på att bli nersprungna av en väldigt serviceinriktad kille som balanserade runt vår mat. Och före det hade dessutom en förvirrad kassatjej varit förbi och undrat vad vi beställt. Snurrigt. Nästa gång ska jag informera dem om rymdskeppets betydelse och inverkan på deras jobb.

Väl hemkommen från staden drog jag igång ett knäckkok som höll på att ta knäcken på mig. Allt såg lugnt och fint ut tills knäcken fick för sig att den var mer än klar. Vid vattentestet visade det sig att den blivit stenhård. Förbaskat! Men jag drog en chansning och hällde i lite mer grädde. En kraftig reaktion uppstod i pannan men resultatet blev strålande.

Vi toppade glöggkoket med en sluring Lucia chokladglögg. Ytterligare en chansning vi gjort på systemet tidigare där glögghyllan var relativt urplockad. Riktigt god var den faktiskt och chokladsmaken blev tydligare ju svalare det blev i koppen.

Tror bestämt det finns en skvätt kvar……hej då………

Jaha, då var Jörgen less på mitt skottande. Och visst det kan jag förstå, men jag har ju inte hunnit skriva om något nytt eftersom jag skottat hela veckan. Eller inte faktiskt, när jag tänker efter har jag nog högst sopat av trappen några gånger den senaste veckan, jag har haft fullt upp med annat.

Bland annat var jag i lördags på Idun och såg Umeå Dansskolas stora terminsavslutningsshow. Alla grupper får visa upp vad de lärt sig under terminen.

Minstingarna är ju så söta att man blir tårögd. De har ingen aning om vad de ska göra och det finns inte någon som snurrar åt rätt håll vid rätt tillfälle eller hoppar hoppsasteg när de ska. Däremot är de duktiga på att springa runt, runt när de ska, för det är de väl vana att göra hemifrån.

Ju äldre barnen är desto mer förväntas de klara förstås. Men ibland kan jag nog tycka att fröknarna varit lite väl optimistiska när det gäller kombinationer ungarna ska komma ihåg. För publiken ser det bättre ut med en grupp som gör enkla saker samtidigt än en grupp som gör svåra saker osynkroniserat. Det för mina tankar till dansgruppen Bizazz och tv-programmet 24 Karat. En stor TV-satsning på 90-talet där ett gäng ofrivillgt osynkade dansare störtade in i studion mellan varven. Vet inte var de hade lyckats gräva fram de stolpskotten? Man hade ju vant sig vid bröderna Ingrossos närmast perfekta koreografi och tålde ju inte ens att ett lillfinger böjdes vid fel tillfälle.

Själv har man ju också försökt lära sig dansa vid olika tillfällen och på ett antal olika sätt. Tror det hela började med Öbacka Folkdanslag. Där var det snoa, schottis, polka och hambo som gällde. Passade nog mig perfekt och jag minns att det var superroligt. Men så blev jag äldre och, tv serien, Fame inspirerad. Jazzdans var ju det man skulle hålla på med. Sönderklippta collegetröjor och benvärmare såg ju onekligen coolare ut än folkdräkter.

I skolan fick vi också lära oss att dansa. Himmel, vilket fnittrande och ståhej. Dansa med killarna i klassen var ju helknasigt. Sen övergick detta till att stå och hoppa runt till pudelrock på Brännaborg i Härnösand varannan lördag. Japp, då var det disco som gällde. I samma veva gick de flesta med i Våga-Stuffa. Foxtrott och bugg mm. Vi for på Parken och stuffade.

Det där med bugg har alltid fascinerat mig och i början på 90-talet fick jag med mig Jonas på buggkurs här i Umeå. Det gick riktigt bra för oss båda vilket man inte kan säga om en annan man som låtit sig övertalas av sin fru. Han var totalt taktlös, i ordets rätta bemärkelse. Han kunde inte ens klappa i takt till musiken stackarn. Men han stod ut och genomled alla kurstillfällen liksom alla vi som fick lov att dansa med honom.

För några år sedan startade Umeå Dansskola en kurs för 25 plussare. Vi var ett gäng Stöckemorsor som fnittrande åkte dit och provade. Det fanns inte en chans att göra rätt. Jag lyckades inte ens med de allra mest grundläggande stegen och avslutade min comeback innan den ens börjat.

Men några tappra stackare verkar ha fortsatt, dock ingen av oss. Varje år brukar denna vuxengrupp framföra ett nummer på dansuppvisningen och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem. I samma trikåer de hade 1985, (vilket går bra eftersom de är elastiska) och ibland lika förvirrade som pyttedansarna, framför de sitt nummer. Men jag skulle inte bli förvånad om det snart går över och samma tanter letar sig till folkdanslaget istället. Var sak har sin tid.

Dans är en alldeles ypperlig form av motion har jag förstått och väldigt roligt. Måste nog ringa min dansanta vän Pia snart och följa med henne på logdans.

Men jag är ju så feg på att bjuda upp….