Det var inte direkt klackarna i taket på övervåningen där jag fick sitta vid lill-TV:n och se Leksand få däng av ett mycket tungt och smart spelande Rögle. Jag avreagerade mig med dammsugning i pauserna, för jag orkade inte höra mer på Wikegård. Jag tycker det är fantastiskt att man ”gnäller” på att det är lite folk, när det är vargavinter i Leksand och nästan 5000 pers på läktaren en tisdag i december i Allsvenskan. Men hallå – hur ser det ut i Elitserien??
Nu tog kommentatorerna tillbaka det i slutet av matchen men då var jag redan så irriterad på att allt tydligen var fel i Leksand denna kväll.

Jag försöker leva i nuet. Carpe diem är ledorden som jag och mina jämnåriga fått lära mig. Det kunde man ju räkna ut på förhand att det var skit! Hur gör jag nu, stackars kvinna, när jag kommer in i ålderdomen??

 

Jag har följt debatten om skolmat på vk.se. Man tror ju lätt att saker är som när man själv gick, men så är det ju inte. När jag minns tillbaka känns det som att jag pratar om 1800-talet.

Det där med mattanter som la upp portioner åt en var inte alltid så kul.
Jag var extremt liten (vilket man inte kan tro nu!) när jag gick i skolan. Jag vägde 14 kilo när jag började första klass och tyckte att något av det värsta som fanns var just att äta.
Vi hade en matlista i klassrummet där fröken varje dag prickade av vilka som hade ätit upp skollunchen. När man hade ätit upp två veckor i rad fick man en guldstjärna.
Jag fick aldrig någon under hela min skoltid. Jag minns fortfarande den där jobbiga stunden efter maten när fröken ropade upp alla och man fick svara ja eller nej på om man ätit upp.

”Mamma, vet du vad det är för dag idag?” Undrade Julia idag.
Jag hann desperat bläddra igenom hela minnet för att försöka minnas om jag hade missat någon namnsdag, någon födelsedag, någon allmän flaggdag eller bemärkelsedag i största allmänhet.

Jag fick blåsa och visa körkort idag igen, ute i en by. När jag svängde in på vägen stod där fem poliser i huvor och såg ut som en maskerad insatsstyrka vid byaskolan.Hjälp, vad är det nu som har hänt tänkte jag. Det som hänt var inget mer uppseendeväckande än att det var kallt ute. Det är fjärde gången i höst jag blir stoppad i kontroll och som vanligt blåste jag rent och hade körkort med mig. Antingen är det någon som tipsar om just mig som trafikfara eller så har polisen lagt mer resurser på trafikkontroller. Mig stör det inte, tvärtom. Jag är bara förundrad över att inte fått blåsa en endagång på 20 år och nu fått blåsa fyra en höst.

Gårdagen tillbringades hos mamma med operation flytta frysskåp från den kalla stugan i Ockelsjö till Nordmaling. En sån där åtgärd som jag hade tänkt göra redan i höstas när jag var där och badade istunna. Den kunde ju stå oinkopplad hemma för eventuella akuta behov och sen flyttas tillbaka till stugan i vår tyckte jag. Efter en tjafsig diskussion med min man gav jag med mig och lämnade den.

Jag har inte trillat ur sängen i natt. Däremot väcktes jag av ett sms vid 4-tiden. Ett sms på min mans högljudda telefon. Jag flög rakt upp, innan jag fick lite ont i magen. Vem smsar den tiden om det inte har hänt något?
Svar: Telia.
Det är ju själva f*n att man ska bli väckt av ett teliautskick den tiden??

Då fick jag ännu ett tillfälle att sura över förlusten på övertid mot serieledande Örebro igår. Jag hade en riktig myskvällensam framför Leksandshockeyn, med mina stjärnljusstakar tända. För all del en jämn och kul match, men med marginalen till fel lag bara. Å andra sidan är väl en poäng på bortaplan mot serieledarna rätt bra. En Nordmalingsspelare hade Örebro på isen. Christoffer Norgren. Inte var jag särskilt ledsen över att det var han som inte rensade bort Olimb så att Leksand kunde kvittera med 12 sekunder kvar av ordinarie matchtid och därmed rädda en poäng. Jag menar, man får skilja på patriotismerna när det gäller viktiga saker!

Familjens alla pojkar, inklusive småkusinerna Eriksson och ett par kompisar till Anton tog Chryslern till Modo-Skellefteå.
Sonen gick till skolan i Skellefteå-tröja, Skellefteå-mössa och Skellefteå-halsduk. Glad som en lärka efter storvinst mot Modo.

Jag vaknade av att jag föll ur sängen i natt. Jag hann precis ta emot mig med ena armbågen mot sängbordet  och knät i golvet innan katastrofen var ett maximerat faktum. När jag försökte kravla mig upp igen var där fullt i min säng.

Många barn= många kompisar= många kvarglömda saker. Vi har en låda vid dörren, ni vet en sån man har på idrottshallar och förskolor, för kvarglömda saker. Igår fick jag skicka hem en del med min syster och en gympapåse som jag äntligen spårat ägaren till , men fortfarande ligger där en svart bomullskofta dam 38, en grå stickad damkofta L och en svart kortärmad topp small. Dessutom ett par blå gympaskor och tre mössor som kommit dit under hösten. Jag har frågat runt överallt där jag kommit på, men inget napp. Hur länge ska man vänta innan man kan skänka bort det till bättre behövande? Är det någon som saknar något .

Min mobil ringde sent på lördag kväll. Min man och jag satt i soffan och tittade oroat på varandra. Vad ville äldsta dottern den här tiden? Ännu värre blev det när jag svarade och hörde hur hon lät på rösten.

Inte vet jag varför jag vaknar varannan timme i natt. Kan jag ha gått och lagt mig för tidigt?? För så här jäkla fort kan väl inte ålderdomenha slagit in bara för lite fotvård och mammografidebut? Så att man plötsligt blev sådär osannolikt morgonpigg och bara behövde sova några timmar, menar jag. Jag är dock inte tillräckligt pigg för att gå och titta hur kallt det är ute. Däremot känner jag att elementet i badrummet är glödhett och det brukarinnebära att det är svinkallt ute. Enkelt min käre Watson.

Julia satt och tittade i Isas skolkatalog igår och konstaterade hur liten hon egentligen måste ha varit, trots att hon kände sig vuxen när hon började gymnasiet.
"Man känner sig väl alltid äldre än man är"  konstaterade hon, men  innan jag hann protestera hade hon tänkt till och tagit tillbaka det. För man kommer till en given gräns när det där förhållandet plötsligt blir helt tvärtom!
Jag funderade lite över det när jag åkte iväg idag. Var befinner man sig i livet? Vad prioriterar man?
Fotvård i morse och strax mammografi. Det är min nutida "skönhetsvård".
Vad kommer sen?
Vart  tog ansiktsbehandlingar och ögonfransfärgningar vägen?? 

För någon månad sen var jag och en väninna ute i skogen och plockade ris och mossa till vinterdekorationerna. Sopsäckar till riset och påsar till mossa i olika former och färger. När vi var klara ställde vi ifrån oss kassarna och tog en promenad på en stig i skogen.

När vi kom tillbaka såg vi vår samling på håll. Vem som helst som skulle ha passerat skulle tro attt vi skulle ha ett rejält fylleslag. Fyllkassar.
Men medge, det är perfekt storlek på systemkassarna för sånt här.
Dessutom tål de lite tyngd.
Det enda vi drack denna dag var för övrigt kaffe.
Fylla kassar och fyllkassar är två skilda saker.

 

Jag såg på något av morgonprogrammen en mamma som fick håret fixat. Mamman hade blivit utvald till en sån där gör-om-mig-grej för håret, just för att hon var mamma med ett hjärtsjukt barn. Nu var barnet snart friskt och väntade bara på den sista operationen.
”Fantastiskt” utbröt programledaren.
”Man ser ju där på bilden innan vilket risigt hår du har för att du inte hunnit med. Nu kan du äntligen få tid för dig själv”.

Min man höll på att få dåndimpen när han kom hem idag och såg att jag satt upp min nya julgran och utebelysningen. Alldeles för tidigt påstår han.Men hallå! November är mörk och hemsk och det är bara två veckor till advent. Dessutom är jag absolut inte ensam. Igår när jag var ute och övningskörde med Isa på vägar där man normalt inte kör, så såg jag massor av juleljus. Varför ska man vänta med sånt som gör en glad så här års? Nu blir jag glad varje gång jag tittar ut från köksfönstret eller när jag kommer hem.

Fars dag firades förstås med fika på säng och present till far. Bland annat en termometer som nu ska avgöra om det är jag som har fel på min termostat, eller om det är så kallt i huset som alla stillasittande TV-tittande barn anser.

Elitsatsning i barnidrott har varit på tapeten de senaste dagarna. Sveriges Olympiska Kommittés sportchef Glenn Östh intervjuades iförrgår och skrädde inte orden när han sa sitt hjärtas mening.
”Vad vill vi ha ut av skattepengarna i Sverige? Vill man ha forskning på 60-åriga damers stavgångsresultat i Småland eller vill vi ha EM-, VM- och OS-medaljer? Jag vet vad jag vill ha i alla fall för mina skattepengar”

Hur ser era vardagsrumsgolv ut en fredagmorgon i november? Jag kom att tänka på en bekant i morse när jag fick kliva över diverser saker för att ta mig in i köket. Hon städar alltid kopiöst inför helgen.
Det är fredag och huset borde alltså vara städat inför en lugn och fridsam helg. En helg där man slänger sig ner i soffan och umgås framför TV:n kanske.

Här ockuperar Antons hockeyutrustning halva vardagsrummet inför kvällens match. Jag ska till stan på utvecklingssamtal med Isa, handla med henne och Julia, innan vi hämtar storsonen med flickvän och åker hem. Väl hemma slänger jag av alla, plockar upp Anton och hans hockeygrejer och beger mig direkt till Övik för bortamatch.
I morgon ska Anton döma och på söndag är det match igen. Det är inget ovanligt i hockeyfamiljerna. Både hektiskt och kul. Även om jag i morse slog tån i ett klubb-blad.
 

Jag hoppade inte högt av glädje när plogbilen passerade exakt i rätt tid för att jag skulle få skotta mig igenom en tung och hög plogkant för att få ut bilen till Antons träning igår. Å andra sidan är jag glad att man plogar i Nordmaling. Jag noterade två saker när jag var ute och skottade som bäst. När jag var liten var det mest papporna på gatan som skottade snö, ja om de var hemma någon gång under veckan i alla fall. Igår när jag var ute och skottade var snöskotterskorna mest kvinnor. Den som kommer först från jobbet skottar helt enkelt.

Redan för ett par veckor sedan skickade Julia ett sms till mig som löd ”Vet du var jag har min jullåda med julpyntet?” Jag tyckte vi kunde klara av allhelgonahelgen innan vi började riva i lådorna.

Jag har en dotter som är hörselskadad. Hon klarar sig förhållandevis bra med sina hörapparater så man funderar inte så mycket över det numera. Inte förrän man själv får trassel med sina öron. Då tänker jag på hur jobbigt hon måste ha det.

Vilken enormt tung och trött måndagmorgon! Alla är supertrötta och det känns som att det bara blir värre och värre. Maken har åkt till jobbetför länge sen och jag skämmer bort Isa med grötkokning (om man nu kan räkna det till att skämma bort) innan hon ska iväg tio i sju. Skollovet och det tillfälliga andningshålet är slut och tilltäppt . Man försöker se framåt, mot jul. Jag ogillar när jag bara vill få veckor att gå. För vad har jag då lärt mig av devisen: Alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Idag är det premiär av det riktigt viktiga slaget. Anton spelar sin första seriematch för året. Det är länge sedan jag såg honom så glad och förväntansfull som i morse. Nu hoppas jag att han är lika glad efter matchen och att det blir så kul som de här ungarna i laget hoppas på. För övrigt harjag lyssnat på ett radioprogram som fått mig så upprörd att jag funderar på att skriva till Sveriges Radio. Vad är det för skit mina pengar går till?

Vi har dammat av Carl Bertil. Han har varit lagd i malpåse sen Antons sista pianolektion. Isa fick för sig att hon ville lära sig läsa piano-noter nu på lovet. Hon spelar mycket gitarr men nu tänkte hon utveckla sin musikaliska ådra. Sist Första pianoboken av Carl Bertil Agnestig var framme varnär Petter just börjat gymnasiet och plötsligt ville lära sig läsa noter. Vad är det som sätter igång det suget vid denna tidpunkt? Det är ganska fantastiskt att den pianobok jag fick lära mig spela efter håller än. Rent ekonomiskt borde Agnestig få ett pris för sin insats. Visst är det fantastiskt att boken gått i arv i generationer? Nu har Isa passerat Lilla snigel och lagom till Ett barn är fött på denna dag började snön singla ner. En härlig julstämning spred sig i det sommardoftande köket där jag hackar fetaost och rullar grekisk filodeg för fullt. Ur led är tiden.

Räcker det inte med att jag har ont i hela underredet? Måste Oskarshamn spela ut Leksand dessutom? 0-5. På hemmaplan. Efter knappt två perioder.
Kan Christer Olsson hålla ett nytt brandtal inför tredjeperioden och få samma vändning som mot Mora, så borde han få bragdguldet. Jag är ju optimist..men just nu är till och med jag lite tvivlande.

Jag har varit hos barnmorskan idag. Känsliga läsare kan sluta läsa här.

Idag har jag och maken flutit runt i den mörka saltvattensgrottans 32-gradiga vatten, lyssnande till svagt porlande vatten längs de stenbelagda väggarna. Under tiden har barnen sprungit som utsläppta minkar runt, runt i vattenrutschbanorna, trängandes med ungefär alla andra skollovlediga ungar i norra Sverige.

Reklamen för graviditetstestet Clerarblue snurrar runt på reklamen. Utvecklingen har hunnit långt, sedan man själv använde de där testen för några decennier sedan. Ja, eller det är åtminstone vad reklamen försöker få en att tro.

Det är mycket hormoner i omlopp. Du vet att ditt barn är tonåring .....

...när salt- och pepparströaren är placerad i det här läget på köksbordet...

...när fasters hembroderade kudde får dem att associera, plocka bort valda delar och sedan och vrida sig i skrattkramp över sin uppfinningsrikedom...

...eller när de klänger på varandra och ligger i högar jämt och ständigt och ändå skriker "Usch!" för att jag otänkt döpt bilden till "liggakusin" i min dator...

Tre små hålögda gossar har min man just hämtat hem från lovets "mini-dreamhack". Lan i Rundviks gympasal under Ungdomsgårdens vingar alltså. De små liven har spelat dator sedan nio igår kväll till åtta i morse, tillsammans med 40 andra ungdomar. Det tog inte tio sekunder från att sonen landadepå kudden hemma förrän han sov djupt. Nu blir det väckning till lunch för att hinna på kalas hos 16-årige systersonen innan kvällens träningar. Det är ju inte höstlov från något annat än skolan. Jag gissar att vintertidsomslaget är en västanfläkt i jämförelse med att komma i balans efter den här natten.