Det var inte direkt klackarna i taket på övervåningen där jag fick sitta vid lill-TV:n och se Leksand få däng av ett mycket tungt och smart spelande Rögle. Jag avreagerade mig med dammsugning i pauserna, för jag orkade inte höra mer på Wikegård. Jag tycker det är fantastiskt att man ”gnäller” på att det är lite folk, när det är vargavinter i Leksand och nästan 5000 pers på läktaren en tisdag i december i Allsvenskan. Men hallå – hur ser det ut i Elitserien??
Nu tog kommentatorerna tillbaka det i slutet av matchen men då var jag redan så irriterad på att allt tydligen var fel i Leksand denna kväll.

Jag försöker leva i nuet. Carpe diem är ledorden som jag och mina jämnåriga fått lära mig. Det kunde man ju räkna ut på förhand att det var skit! Hur gör jag nu, stackars kvinna, när jag kommer in i ålderdomen??

Jag har följt debatten om skolmat på vk.se. Man tror ju lätt att saker är som när man själv gick, men så är det ju inte. När jag minns tillbaka känns det som att jag pratar om 1800-talet.

Det där med mattanter som la upp portioner åt en var inte alltid så kul.
Jag var extremt liten (vilket man inte kan tro nu!) när jag gick i skolan. Jag vägde 14 kilo när jag började första klass och tyckte att något av det värsta som fanns var just att äta.
Vi hade en matlista i klassrummet där fröken varje dag prickade av vilka som hade ätit upp skollunchen. När man hade ätit upp två veckor i rad fick man en guldstjärna.
Jag fick aldrig någon under hela min skoltid. Jag minns fortfarande den där jobbiga stunden efter maten när fröken ropade upp alla och man fick svara ja eller nej på om man ätit upp.

”Mamma, vet du vad det är för dag idag?” Undrade Julia idag.
Jag hann desperat bläddra igenom hela minnet för att försöka minnas om jag hade missat någon namnsdag, någon födelsedag, någon allmän flaggdag eller bemärkelsedag i största allmänhet.

Jag fick blåsa och visa körkort idag igen, ute i en by. När jag svängde in på vägen stod där fem poliser i huvor och såg ut som en maskerad insatsstyrka vid byaskolan.Hjälp, vad är det nu som har hänt tänkte jag. Det som hänt var inget mer uppseendeväckande än att det var kallt ute. Det är fjärde gången i höst jag blir stoppad i kontroll och som vanligt blåste jag rent och hade körkort med mig. Antingen är det någon som tipsar om just mig som trafikfara eller så har polisen lagt mer resurser på trafikkontroller. Mig stör det inte, tvärtom. Jag är bara förundrad över att inte fått blåsa en endagång på 20 år och nu fått blåsa fyra en höst.

Gårdagen tillbringades hos mamma med operation flytta frysskåp från den kalla stugan i Ockelsjö till Nordmaling. En sån där åtgärd som jag hade tänkt göra redan i höstas när jag var där och badade istunna. Den kunde ju stå oinkopplad hemma för eventuella akuta behov och sen flyttas tillbaka till stugan i vår tyckte jag. Efter en tjafsig diskussion med min man gav jag med mig och lämnade den.

Jag har inte trillat ur sängen i natt. Däremot väcktes jag av ett sms vid 4-tiden. Ett sms på min mans högljudda telefon. Jag flög rakt upp, innan jag fick lite ont i magen. Vem smsar den tiden om det inte har hänt något?
Svar: Telia.
Det är ju själva f*n att man ska bli väckt av ett teliautskick den tiden??

Då fick jag ännu ett tillfälle att sura över förlusten på övertid mot serieledande Örebro igår. Jag hade en riktig myskvällensam framför Leksandshockeyn, med mina stjärnljusstakar tända. För all del en jämn och kul match, men med marginalen till fel lag bara. Å andra sidan är väl en poäng på bortaplan mot serieledarna rätt bra. En Nordmalingsspelare hade Örebro på isen. Christoffer Norgren. Inte var jag särskilt ledsen över att det var han som inte rensade bort Olimb så att Leksand kunde kvittera med 12 sekunder kvar av ordinarie matchtid och därmed rädda en poäng. Jag menar, man får skilja på patriotismerna när det gäller viktiga saker!

Familjens alla pojkar, inklusive småkusinerna Eriksson och ett par kompisar till Anton tog Chryslern till Modo-Skellefteå.
Sonen gick till skolan i Skellefteå-tröja, Skellefteå-mössa och Skellefteå-halsduk. Glad som en lärka efter storvinst mot Modo.

Jag vaknade av att jag föll ur sängen i natt. Jag hann precis ta emot mig med ena armbågen mot sängbordet  och knät i golvet innan katastrofen var ett maximerat faktum. När jag försökte kravla mig upp igen var där fullt i min säng.

Många barn= många kompisar= många kvarglömda saker. Vi har en låda vid dörren, ni vet en sån man har på idrottshallar och förskolor, för kvarglömda saker. Igår fick jag skicka hem en del med min syster och en gympapåse som jag äntligen spårat ägaren till , men fortfarande ligger där en svart bomullskofta dam 38, en grå stickad damkofta L och en svart kortärmad topp small. Dessutom ett par blå gympaskor och tre mössor som kommit dit under hösten. Jag har frågat runt överallt där jag kommit på, men inget napp. Hur länge ska man vänta innan man kan skänka bort det till bättre behövande? Är det någon som saknar något .