Holmlund och berömmet (c)

Lennart Holmlund berättar i sin blogg att han såg gårdagens många tacktal till Maud Olofsson och blev ”mäkta förvånad över att hon avgick”, eftersom hon ”fick hur mycket beröm som helst”. Jag är inte förvånad.

När Maud började blev vald till partiledare 2011 bestämde hade hon ett 10-årsperspektiv. Hon fullgjorde detta. Och det var utifrån en summering av hela hennes partiledarskap som hon i går avtackades, hyllades och fick stående ovationer av Centerstämman i Åre. Och strålade av glädje tillsammans med make och barn.

Det var utifrån detta hon fick allt detta beröm:

• För sitt ledarskap.
• För sin förmåga att vara förebild för kvinnliga politiker.
• För sin tydlighet att stå upp för sin uppfattning även när det blåser.
• För sin kamp mot Göran Perssons ”sociala turism”.
• För sin beslutsamhet att bryta socialdemokraternas regeringsmakt.
• För sitt slit att ta ansvar för ”skattebetalarnas pengar”.
• För sitt mod att bryta dödläget i energipolitiken och få fart på hållbara alternativ.
• För de 2 miljarderna till Inlandsinnovation AB.

För att bara ta några exempel som nämndes. Det var för allt detta hon hyllades.

Jag är väl medveten om att man ifrån Holmlunds håll är missnöjd över det mesta som Maud uträttat. Kanske framför missnöjd över att Centerpartiets Allianssamarbete gjort att (s) förlorat regeringsmakten. Det tillhör politikens villkor.

Men Maud Olofssons uppdrag var att företräda Centerpartiet. Och för det fick hon "hur mycket beröm som helst".